Varmt i Stockholm igår, 25 grader som bäst. Mot eftermiddagen en disig sol som hade det goda med sig att jag fick ha badklippan för mig själv. Det är på den jag då och då sitter och känner mig som den lilla sjöjungfrun. Inuti alltså.
För något år sen när jag var där med en väninna hade vi en vag och obehaglig "beundrare" i buskarna. Han försökte fästa uppmärksamhet på sig själv genom att kasta småsten i vattnet omkring oss. Vad han ville vi skulle uppmärksamma vet jag inte. Jag är ju sjöjungfru. Det hela slutade med att han försökte komma närmare och närmare och att vi till sist halvsprang därifrån i en känsla av att lille Psycho flippat ut. Totally mental!
Efter det har jag noga sett mig omkring när jag är där, och även sett till att det finns hyfsat folk i faggorna. Men egentligen skiter jag i alltihop och tror att det är överspelat nu. Även det att någonting är över är mest tur. En simtur är alltså ett sim med tur. Förra veckans kallvatten hade äntligen sjunkit till botten och jag kunde ligga i som jag brukar och avläsa de olika strömmarnas värme vid udden, intill vassen och längre ut i vattnet där jag har utsikt mot både Wennergrenskrapan och Johannes kyrktorn. Sen kliver man upp och får genast ett par myrbett på låret.
Men alltså, det fina med Stockholm är att man nästan inne i staden kan bada i lugna vikar och en vattentemperatur som nu i juli ligger långt över det nästan osimbara havet. Vattnet här doftar som i Grekland, en obestämbar oljig parfym som beror på växtligheten runtomkring. Det är vitblommens tid. Fläder och schersmin och hela hav av vitmåra som frodats under regnen. Och på den stora ängen ett fält av vitt som jag ser otydligt utan glasögon, troligen kamomill eller någon annan vägrens-blomma. Jag plockar en liten kvist av orange kaprifol. De doftar ännu rundare och djupare än vildkaprifolen. På bussen träffar jag två bekanta som jag gillar utan att känna dem så värst. Hon har plockat blommor i färggrann bukett. Och berättar att hon var på premiärsupé med min syrra och hennes karl. Annars är det inte många i stan dessa dagar. Och själv åker jag snart.
Här en länk till veckans bästa bloggtext; och en mycket mer dramatisk sommarskildring. Ladies and Gentlemen, I give you: Anders Sparring.
Jag tar alltid med mig ett saltkar när jag badar i Stockholm, några stänk bara, så att man känner att det är vatten och inte nån slags vichysoisse med maneter i...
SvaraRaderaTa med dig ett par brännmaneter också, så du känner dig som hemma ; )
SvaraRaderaVitblommens tid. Det var vackert, har aldrig tänkt på det. Jag tänker mest på dofterna, och på att det finns så mycket som blommar här.
SvaraRadera"Här" antar jag är i våra trakter. Ja i år var det extremt frodig blom. Annars är ju din del av Sverige, Norrland, det vill säga - för min del - Lappland, ett fantastiskt blomsterrike så här års. Så mycket midsommarblom och rallaros som där uppe har jag aldrig sett.
SvaraRaderaDet stämmer att det finns mycket blom i Norrland, men inte så mycket blommande träd och buskar som här, tycker jag.
SvaraRaderaFast för mig är allt i Stockholmstrakten fortfarande så fantastiskt, jag är nog inte riktigt objektiv, bara lycklig över att äntligen bo här igen.
Ja, jag fattar precis. Jag har alltid gillat Juli i Stockholm. Det är en super duper sommarstad, med både bad, konserter, Gamla Stan, Skeppsholmen, skärgårdsbåtarna, you name it.
SvaraRaderaMen nu åker jag snart till det underbara landskapet där uppe, ljusets natt, du vet.