Jag kommer in kall och frusen nu, för att jag satt en stund på en bänk vid sjön. Men det är det värt. Där nere finns alltid en stämning av frid. Och solen gick ner över trädens ännu lummiga kronor i lysande färger. De höstar till sig anarkistiskt, träden. Några lindar är nästan helt avlövade och har fällt sina ljusgröna blad, andra står fortfarande murrigt gröna, kanske de närmare vattnet. Björken är milt orange och pilen, som alltid är sist och uthålligast, bär ännu sina långa slöjor av grågröna blad.
I november reser jag kanske till Köpenhamn, till ett releaseparty för en tidskrift jag medverkat i, ett svenskt-danskt samarbetsprojekt. Det ska gå av stapeln i Nordatlantens hus, ett av de gamla omgjorda magasinshusen vid Strandgade. En lång smal bro leder dit ut. Riktigt stiligt är det, men jag har aldrig varit där, trots mina år i Köpenhamn. Vi får väl se om jag kan övervinna min återstående pandemi-noja och helt enkelt ge mig av, ut i världen, till en fest hvor man kan få snakke dansk igen. Jag lovar inget. Men texten kan ni få läsa här. Senare.
Jag unnar dig verkligen att komma iväg! Själv var jag på en översättarkonferens i Åland för en vecka sedan och än så länge är jag ... peppar, peppar ... frisk. Det var en så härlig upplevelse att träffa människor igen och alla var så glada över att ses på riktigt, inte bara i skärmar.
SvaraRaderaTack dear, visst vore det roligt, mitt gamla älskade Köpenhamn. Men jag är tveksam. Kollar väl smittspridningen innan jag bestämmer mig. Kul att du fick en Ålands-känning.
SvaraRadera