Calvino, elegant resonant som alltid, berättar om varför vi ska läsa klassikerna. En listig liten tur från skolans måste-lista till ungdomens rusning och mognadens återvändo eller nyupptäckt. Det är en bra artikel att hänvisa till också när det gäller diskussionen om en eventuell kanon för läsning i skolor. Calvino verkar inte så intresserad av litteratur som en form av kalkbrytning, men.....
"The classics are books that we find all the more new, fresh, and
unexpected upon reading, the more we thought we knew them from hearing
them talked about.
Naturally, this only happens when a classic
really works as such—that is, when it establishes a personal rapport
with the reader. If the spark doesn’t come, that’s a pity; but we do not
read the classics out of duty or respect, but only out of love. Except
at school. And school should enable you to know, either well or badly, a
certain number of classics among which—or in reference to which—you can
then choose your classics. School is obliged to give you the
instruments needed to make a choice, but the choices that count are
those that occur outside and after school.
It is only by reading without bias that you might possibly come across the book that becomes your
book. I know an excellent art historian, an extraordinarily well-read
man, who out of all the books there are has focused his special love on
the Pickwick Papers; at every opportunity he comes up with some
quip from Dickens’s book, and connects each and every event in life with
some Pickwickian episode. Little by little he himself, and true
philosophy, and the universe, have taken on the shape and form of the Pickwick Papers by a process of complete identification. In this way we arrive at a very lofty and demanding notion of what a classic is:
10)
We use the word “classic” of a book that takes the form of an
equivalent to the universe, on a level with the ancient talismans. With
this definition we are approaching the idea of the “total book,” as
Mallarmé conceived of it".
Hela artikeln finns här i The New Yorker vare sig ni vill eller ej. Dessutom finns ju hans Six Memos for the Next Millenium, en av de bättre essäböcker jag läst om litteraturens fundamenta, om exakthet, bilden i litteraturen, kvickhet med mera. Allra mest tycker jag om kapitlet om lätthet och tyngd.
Denna till svenska översatta bok ligger osynliggjord någonstans i mina bokhyllor, och ett annat ex gav jag till min käre vän i Danmark med dedikationen: Till Per, från Gabrielle, 1999. "Skall det ikke stå noget mer?" sa han. Lidt skuffed. Men det kom mer.
Här finns, för de riktigt intresserade en pdf-version av Six Memos for the next Millenium. På engelska. Och här finns en till pdf-version, möjligen snyggare att läsa. Fasen vad folk är generösa på nätet! Nästan bättre än i verkligheten. Den svenska utgåvan ser ut så här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar