Emma Reyes originella barndomsskildring - oavkortad recension

Brev från min barndom (Norstedts).

Majsgröt, makaroner, potatis, en banan, en bit bröd. Bara beskrivningen av den mat hon fick under hela sin mer eller mindre undernärda, fattiga barndom, gör det än mer fantastiskt att Emma Reyes tog sig ut i världen, blev konstnär och en uppskattad person i Paris artistiska kretsar. 

Hon föddes i Bogotá, Colombia, och levde sin första tid i livet med en kvinna, Maria, som tog hand om henne och hennes äldre syster. Någon mamma och pappa fanns inte. Omhändertagerskan var heller inte omhändertagande, mer än minimalt; Emma och hennes syster hade tak över huvudet, bodde i ett hål i väggen, samlade grejer på en soptipp, och lekte där, ganska uppfinningsrika lekar, med de andra fattiga barnen. Regimen hemma i hålan var sträng, men i och med en förflyttning till en by på landsbygden, blev livet aningen lättare. Den lilla familjen fick en indiansk tjänsteflicka, som var snäll, och Maria fick, under manligt beskydd, jobb i en chokladbutik. 

Så går historien vidare till den då sexåriga – och övergivna - Emmas liv i ett kloster, med samma trista föda, och med katolska nunnor, ömsom vänliga, ömsom stenhårda. Det är här hon lär sig brodera, det hantverk som hon senare använde i sin konst. Mycket mer än så ska jag inte avslöja om historiens förvecklingar. Men det är inte förvånande att Emma Reyes´ vänner i Frankrike, som kände till hennes stora berättartalang, uppmuntrade henne att skriva ner historien om sin barndom. Emma tvivlade på sin förmåga att hålla samman ett så stort projekt, men vännen och kritikern Germán Arciniegas sa: Skriv den i form av brev! 

Så gjorde hon. Och under mer än tjugo års tid, med början 1969, droppade breven ner hos Germán, och efter ytterligare femton år, först efter Emma Reyes´ död, publicerades de av ett litet förlag i Bogotá. Till allas förvåning blev det med tiden en storsäljare, och den fattiga flickan kunde le från den Gudomliga Himmel hon eventuellt inte trodde på.

Jag har sällan läst en barndomsskildring så totalt fri från nostalgi eller sentiment. Emma Reyes skildrar sitt unga liv i alla dess hårdhet, och med en sorts både saklig och förvånad blick. I den blicken ryms både Cojo, den enbente pojken, den älskade systern Helena, hästar, åsnor, höns och grisar, en snäll indian som leder dem mot det nya hemmet, och en brand över byn där hon senare bor, som var ”det vackraste och mest enastående spektaklet under min barndom. Länge trodde jag att branden var en del av festligheterna för att hylla señor guvernören”. 

Men det är framförallt de enformiga dagarnas alla detaljer som framstår i ett skarpt, på en gång realistisk och surrealistiskt, ljus. För det första är det ofattbart att någon kan ha så tydliga, bildrika minnen från tidig barndom. Själv minns jag ungefär att jag grävde efter metmask med morfar. Men Emma Reyes minns varenda grej; hur hon gömmer sig i utrymmet där hönorna bor, hur hon väntar på att de ska lägga ägg och hur hon tar det ännu varma ägget i sin hand och stryker det mot kinden. Hur hon blir intvålad och sedan avsköljd med en kalebass tills vattnet rinner över hela golvet, och småflickorna beordras att torka upp det. Hur fysiskt komplicerat och invecklat broderiarbetet är. Hur mycket av ett klassamhälle som ryms i klostret, och hur bara små flockar av kamrater kan hålla stånd mot trycket.

Dessutom är det så estetiskt stilsäkert att man njuter av varenda rad: aldrig ett adjektiv för mycket, aldrig en brutal händelse eller sorg som understryks, alltid en drastisk vändning, som direkt övergår i humor eller förskräckelse. Hur kunde nunnorna vara så elaka mot den lilla flickan som kissat på sig? Så genomtrista deras ritualer och bestraffningar var. Barnet Emma hinner tröttna många gånger på bönerna och helgonen, ända till den stund då hon ber den Helige Kristoffer att ta henne på sina axlar, när hon rymmer från klostret.

Man är helt på barnets sida, den där lilla flickan, som är så tacksam för varenda godhjärtad gest, eller för ett besök hos den snygge, vänlige prästen, som bara skrattar när hon ”bekänner sin synd” – att hon kissat på sig. Och: Vilken märklig liten kärlekshistoria hon berättar om den enögde mjölkbäraren vars öga möter hennes genom en liten glugg i ett fönster: ”Jag tittade genom hålet och mötte hans öga. Ja, vi befann oss öga mot öga, jag tyckte mycket om hans, det var fint, mörkbrunt, runt och glänsande och det vita var vitare än något jag sett i klostret. En annan sak jag tyckte om var att hans öga kunde skratta, ja det skrattade hela tiden.”

För alla våra bortskämda eller inte så bortskämda barndomars skull kan det alltid vara bra att veta mer om en helt annan kamp för överlevnad. Manni Kösslers översättning av Brev från min barndom är dessutom fulländat tonsäker. Och – som ett P.S. – även Gabriel Garcia Márques prisade Emma Reyes´ berättelse. Läs den, eller gå miste om mycket!

Emma Reyes, målare, senare i livet