Söndag. Men inte tacksägelsedagen, det var förra söndagen. Vilket tydligen inte hindrar att jag känner stor tacksamhet. Samt optimism och glädje. Detta kommer lätt till mig idag, när jag går den saligt vackra långpromenaden på näset mellan två sjöar. Och jag har skrivit på min bok, regniga dagar innan, och känner iver för arbetet.
Idag var det helt vindstilla, helt tyst. Fjällen i moln, skiftande mellan ljusgrått och svagt rosa. Sjöarnas två speglar dubblerade de långa milsvida linjerna av taggig granskog. Minimalism, som ett upprepat tema. Skog, moln, vatten, skog, moln, vatten. Björkstammar, stenstrand. Skog, moln, vatten. Jag kom helt ansträngningslöst att tänka på Arvo Pärts Spiegel im Spiegel.
Detta är platsen. Sakteligen har min bostad börjat bli ett hem. Jag tror det är först då man kan slå sig ned i soffan med sin lap och scrolla i sitt manus, rätta, stryka, fundera på tidslinjerna, karaktärerna, balansen mellan kapitel. Roligt. Och det finns en poäng med långa tysta dagar i en lågsäsong där inget händer. Det bidrar till koncentration.
Jag har mycket få nöjen (undantag: nätet) och mycket få plikter förutom de jag själv väljer. Sociala möten sker lite hipp som happ, med grannar, några vänner, en dansk konstnär som är här uppe och målar i ateljén, och som jag inte träffat sen på Skagen 96. Och idag, på vägen, ett litet samtal med Mats, som är sjöman, och snart ska ge sig iväg för att resa mot Panama.
Men detta är platsen för mig. Mitt hjärtas resa.
https://www.youtube.com/watch?v=FgAp-KrCxM0
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar