Gun-Britt Sundström, Skrivliv

Återpublicerar den här texten som ligger bakom betalväggar, sen länge.

 

Det finns författare som har en så egen ton att om man tycker om den så tycker man om man praktiskt taget allt de skriver. Gun-Britt Sundström är en sådan författare. Jag minns hur igenkännande jag och väninnorna läste Student-64, För Lydia, och Maken, på 60—70-talet. Maken blev det hon inte själv hade avsett, en generationsroman om kärlek, trohet och fria älskandes moral. En klassiker.

När jag nu läser hennes dagbok om ett Skrivarliv är det med en så självklar fröjd. I början är hon fortfarande en ung universitetsstudent. Hon ”dödsdiggar” Hjalmar Söderberg. Hon läser humanistiska ämnen, dras än till litteraturhistoria, än till latinet, längtar till filosofin och får ständigt andra idéer om vad hon vill göra: Estetik, folklivsforskning, runskrift. Hon gör ett år på Journalisthögskolan, skriver magisteruppsats, köper ett litet hus, gör en resa till Grönland, allt med samma entusiasm. Hon delar det tidstypiska politiska engagemanget, känner ansvar för sitt samhälle och går till och med in i en stadsdelsförening (!). Men hon vill aldrig skriva böcker med krav på engagemang av politiskt slag. I stället fungerar hon som alla mångsidigt begåvade människor, med ständiga utflykter hit och dit, både mentalt och i geografin. Långfärdscykling och liftning är hennes vanliga transportmedel, och jag blir lite förskräckt i efterhand över hur omisstänksamt hon reser med olika män genom Sverige. Sen minns jag; vi gjorde så. Det var en annan tid.

Skrivarliv är tagen direkt ur hennes dagböcker från den tiden, redigerad endast med ett fåtal kommentarer, och – gissar jag – många strykningar. Men just direktheten blir så berörande: Det är en ung, spirituell och känslostark kvinna mellan 20 och 32 som berättar: Hur hon kämpar med sina kärlekshistorier, hur hon skriver, hur hon snabbt kommer in på DN och får roliga kollegor. Hur hon – trots all uppskattning och kollegialitet – ständigt dras med sin frihetsdrift. Visst, hon vill vara där hon är, en bit in på parnassen, men ännu mer vill hon vara fri, fri att tänka och skriva helt eget. Hon får redaktörserbjudanden från både DN, Svenska Dagbladet och Expressen, som hon inte tar emot. ”…bli en så offentlig person – nej – det har jag inte nerver till”.

Hennes förtjusning i kamratskapet på DN innebär också trassliga stunder med kulturgänget. Framfusighet mot kvinnor. Maktkamper. Hetsiga fyllediskussioner som ändar i slagsmål. (Än en gång häpnar man över det manliga alkoholintaget på svenska kulturredaktioner, samt häpnar jag över att kolleger på samma tidning recenserade varandra). Under en hektisk period på DN Kultur frågar hon sig: ”Har jag tappat min integritet?” Det är en bra fråga att ställa redan vid 25, vid 35 kan det vara försent.

Gun-Britt Sundström har blivit prisad för sin Söderbergska lätthet och sin anglosachsiska stil. Själv läser jag om en flicka som liksom dansar genom tillvaron, och bara då och då sätter ner foten, till exempel visavi Olof Lagercrantz, kultursveriges favorit, men också en streber som fick utbrott på redaktionen när det passade honom, och som kunde vara ogin mot unga begåvningar, som Sundström själv. I övrigt är det som om hon nästan alltid trivs bland sina murvlar, inte så få av dem äldre män med pappakvaliteter. Om kvinnor skriver hon betydligt mindre, kanske fanns det inte så många på redaktionerna på 70-talet. Men hon nämner sin aversion mot konkurrenten Maria Bergom Larsson, och konstaterar: ”Jag är klarare än hon”.

Vid sidan av det privata är det här i högsta grad en exposé över en tid: Det är Vietnamdemonstrationer, första-maj-tåg, kårhusockupation, uppror mot monarkin; det är en tid med stora öppningar, både för tankarna och experimenten med relationer och kollektivt boende. Sundström-flickan aktar sig noga för kollektivismens smetiga sidor, men är desto mera öppen och ömsint för allt som har med vänner och kärlekar att göra. Tre män passerar revy, varav den mittersta är en gift man, på en gång hennes själsfrände och stora passion. Jag rörs av hur hon beskriver denna omöjlighet som möjlig. Hon har en kvalitet som är ovanlig; hon klandrar inte människor, relationer, jobb för att de inte är som man skulle vilja ha dem. Hon betraktar, resonerar med sig själv, inser och har sig, men skyller nästan aldrig på någon annan, något annat - en cool hållning som smittar av sig även på hennes lätt ironiska språkstil.

Det som gör den här dagboken så – i god mening – underhållande att läsa är författarens outsinliga livförälskelse; hon går liksom all in i allt hon företar sig, från latinstudier till skriverier till bergsbestigningar, och det mesta hon tar sig för är dessutom lyckosamt -ingen sturm und drang i den ungdomen, endast tredagars depressioner. Men när det krisar med någon av hennes kärlekar kan optimisten falla omkull i stormande gråt och sorgsna betraktelser; all in även då.

Dock, som med alla dagböcker, Anaïs Nin, Lars Norén eller Gun-Britt Sundström, blir man efter 300 sidor lite mätt på huvudpersonens funderingar kring sig själv. Då kan jag rekommendera att man tar de resterande 200 sidorna lite i taget. Så har man en riktigt god läsning, nästan som en liten inre sol, medan höstmörkret sänker sig.