onsdag 24 april 2024

Melancholia revisited

Jag såg om Lars von Triers Melancholia, nu när den låg på Svt Play. Det skulle jag inte gjort. Den gick rätt in som ett stålrör i den lugna atmosfären här uppe i min fjällvärld. Så svart, så sorglig, så störda mänskliga relationer. 

Jag mindes förstås att jag tyckte det var en stor film, först gången jag såg den. Den långsamma, tryckande stämningen, de otroligt fina skådespelarinsatserna: Kirsten Dunst, Charlotte Gainsbourg, Kiefer Sutherland m.fl. Och så själva filmögat, det suggestiva fotot, både i drömsekvenserna och i nattens vandringar, där den nygifta bruden släpar runt på sitt tunga sjok av en klänning intrasslad i grå, tunga rep eller nät. 

Från upptakten med det avskyvärt upptrissade bröllopet, den stenhårda mamman och den slafsiga pappan, till Justines uppgörelse med sin gräslige, makthungrige chef mitt i bröllopsfesten tecknar von Trier en ödslig rikemans-släkt, med alla dess trista ambitioner, bittra uppgörelser och falska tjusigheter. Ingen är hemma. Alla är någon annanstans. Var och en i sin idé om tillvaron och hur den ska vara. Att Justine drabbas av en ångest-depression mitt uppe i allt denna overklighet verkar närapå logiskt. 

Det är alltså inget fel på storyn, inte på regin, inte på det filmiska, inte på skådespelarinsatserna. Men jag orkar bara inte. Den lämnar mig med en sorg jag inte behöver. Och även om hela filmens mytologi handlar om en förfallen värld på väg mot undergången, här gestaltad som ankomsten av den destruktiva planeten Melancholia, så är den, trots den djupt ödesmättade stämningen på något sätt alltför privat. Som om allt det svarta i Lars von Triers eget liv blåst ut i en story om alltings förfärande undergång. Med endast den luttrade Justine som en hjälpande moster i den stora olyckans stund. Hon är ju den som kan tackla döden, och berätta en saga för den lille pojken, hennes syskonbarn. Slutet som är mycket rörande är samtidigt en Wagnersk dödsdröm, och jag tänkte på Wagner innan jag såg/hörde att filmmusiken var Wagners. Det är alltså den graden av romantisk svärta, men utan någon annan hjälte än den i grunden goda och sannfärdiga Justine.

Hon kan inte bära världen, tänker jag. Och jag ska aldrig mer se om Melancholia. Men jag tycker fortfarande att Lars von Trier är en av vår tids största filmmakare.




2 kommentarer:

  1. Det är känsligt med när man väljer att se sådana filmer, tycker jag. Det är inte när jag mår riktigt bra och befinner mig i ett sådant tillstånd som du antyder ovan som jag kan hantera dem. Då blir det som du beskriver. Men när jag själv har något halvsvart inom mig, då kan det bli bra att se en film som anspelar på det, om det är stor konst. Den första gången jag upplevde detta var omvälvande. Jag var jättestressad med min första stora ansvarsfulla arbetsuppgift på mitt första jobb och sov dåligt. En fredagskväll var jag ensam hemma (bodde annars ihop med en kompis) och Apocalypse Now gick på teve. Jag såg hela och den natten sov jag bättre än på veckor. Då fattade jag vad katharsis är. / annannan

    SvaraRadera
  2. Såg din kommentar först nu. Förstår vad du menar. Vet inte om jag kan påminna mig någon sådan katharsis-upplevelse. Mera av det slaget som Kiezlowskis filmer ger. Sammanträffanden, slumpens skördar, allt det där mellanmänskliga som vi inte kan kontrollera. Att se det filmat är befriande, alltså katharsis. Men det gäller ju även en del andra, kanske t.e.x von Triers Anti-Christ, för att den ser rakt in i det svarta hos människan. Cassavetes : A woman under the influence har också sådana kvalitéer. Hon flippar ut helt. Men vi älskar dem allihop. Det blir oerhört rörigt, men vi hänger med. Och i det finns en befrielse (även humor).

    SvaraRadera