Det kom ett regn och ett regn igen. Ett väldigt regn och ett litet regn. Buskar och blommor på gården ser fuktiga ut. Kastanjen mörknar i augustinatten. Duvornas ljud är dämpat. Husen mitt emot har stillnat, som i en målning av Utrillo, det ljust grågröna huset och det sandgula. Växtlighetens olika nyanser antar en blå ton och skuggorna är disiga av fukt. Det är färdigt nu. Väntan på månadernas gång, datumens oroande växt, tidens mossa. Jag bestämde mig för att inte bry mig om det, dagarnas passage, sommarens eviga krav. Jag fick de friska gräsen, blommens juniljus och julihettan. Jag hade gärna fått en höstresa till Grekland. Men delta-mutationen hindrar mig.
Kanske gör jag någon liten resa igen, ut till kusten. Kanske är det viktiga att jag skriver. Om natten, när allt är tyst händer andra saker än almanackan har beräknat. I natt stillnade årstiden. Den blev fotografisk, nästan redan ett minne. Mitt i Augusti, min födelsemånad, en sommar som var ännu varmare än det år jag föddes. Och jag tänker på Mars i Lappland, jag tänker på snön. Gud, vad jag älskar det enkla livet. Och särskilt när ljuden tystnar och natten ljusnar och den högsta Kastanjen sprider sin aura. Kastanjen hedrar jag genom att ge den en del av min uppmärksamhet varje dag. Ett barn skriker i natten. Grannen som röker på balkongen intill mitt öppna fönster frågar om jag vill ha en cigg. Nej, tack, skrattar jag, det var länge sen. Någonstans faller Perseiderna, men vi ser dem inte.
Jag har sett Perseider tre nätter nu, mitt årliga födelsedagsfyrverkeri! Vilken dag i augusti är din födelsedag? Min är den elfte.
SvaraRaderaPerseiderna är underbara. Första gången jag överraskades av dem var när min man och jag semestrade vid Loftahammar. De bara föll över vår kärlek. Numera brukar jag gå ut i parken för att kunna se dem, om jag är i stan.
SvaraRadera