Kom ut till det gamla stället. Allt stod i blom, gullvivor, liljekonvaljer, syrener, äppelträd och plommon. Den ena blommen har följt den andra. Nu lupiner, olvon, iris, klöver, midsommarblomster, och min älskling - blodnäva.
Naturen och ljuset faller in i mig. Första dagarna är jag astrött efter den här besvärliga vintern. Sen öppnar själ och ögon alla sina gluggar och hela härligheten blir ett med mig. Skönhet och tystnad, borde vara de första buden. Först när man har skönhet och tystnad orkar man älska nånting.
Jag går omkring och ser på gräsen, de som Dürer målat så fint. Och ormbunkarna, som Lena Cronqvist målat. Och iris, som jag själv målat, när maken och jag hade dem i trädgården. Det är nog bästa tiden att vara här ute i skärgården, innan alla pinkat in sina revir, med motorbåtar, vattenscootrar, och allt annat som bullrar och har sig. Nu tyst. Bara fåglarna och jag. Taltrast, korpar, bofink, talgoxe - den har ungar under taket - och en fiskmås som spatserar framför mig på verandan och antagligen vill ha en matbit. Men vi har små bra pratstunder. Sen kommer haren. Den åt upp alla blommorna på penséeerna. Det gör inget. Det är inte så noga här ute.
Jag vattnar systerns och systerdotterns små odlingar, och glor betagen på månhalvan när den stiger upp. Läser gör jag också. En Kristina Lugn: Hennes små tal och essäer för Akademin. Sen för första gången en Raymond Carver, Short Cuts, och Tove Ditlevsens Gift. Mer om det en annan gång. Nu läser jag Alex Schulmans bok om sin alkade mamma. Inte stor litteratur, men ärlig. Och jag tycker så mycket om honom. Det finns ju saker i en sån familj som jag inte vet så mycket om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar