Käre Alex Schulman

Ägnade några svala kvällstimmar åt att läsa Alex Schulmas bok om sin mamma: Glöm mig. Det är nog en av de värsta barndomsskildringar jag läst. Han skriver med lätt hand, rättframt, dialogiskt, tecknar med några enkla snitt miljöer och situationer. Men det är så förfärligt: En mamma som under trettio år är mer eller mindre alkoholiserad. Som ofta gör sig onåbar för sin familj. Som blir direkt fientlig mot Alex när han vill att hon ska sluta dricka. Då förintar hon honom, talar inte med honom, ser honom inte. 

Alkoholen, beroendet, är den första kärleken för denna kvinna. En intelligent och begåvad person som själv haft en besynnerlig barndom; ständigt bortskickad från sina föräldrar till olika skolor och internat, helt sedan hon var en ung flicka. Jag ska inte gå närmare in på släktrelationerna, det lämnar jag till er att upptäcka.

Men när denne unge man, Alex, med sin välvilja, ska bjuda ut sin mamma på middag, är hon så berusad att hon knappt lyfter sina ögon mot honom, från tallriken. Denna lilla pojke, Alex fem år, och hans bror Calle, blir utskällda när de tillsammans med pappa Allan, vill fira Mors dag med tårta på sängkanten. Mamman skriker. Hon skriker ofta. Hon talar om sitt hem som ett dårhus. Hon kastar saker. Beroendet av alkoholen förändrar en från början glad och kul person till ett sängliggande masochistiskt - och sadistiskt - monster. Så småningom kommer pojkarna till hennes undsättning med ett behandlingshem. Då är deras snälla pappa sen länge död. 

Om jag hade anlag för att gråta mig igenom berättelser skulle jag göra det. Men det har jag egentligen bara gjort en gång, med Ib Michaels Vanillepigen, om hans barndom med en polioskadad syster. Och då hade min egen mamma - inte heller hon särskilt moderlig - nyss dött, och jag var känslig. Jag gråter inte för boken Glöm mig, men jag känner en oändlig systerlig sympati för den lille och den store Alex. Kära du: Vilket himla jobb du gjort som kom ifrån det där! Och vilken kvalitet, den där obändiga viljan att fortsätta tala klart om saker. Jag tänker dessutom, apropå min egen mammas värre sidor: Well, it could be worse, much worse. Men så finns ju de där räddande varma papporna.

 

 

Glöm mig valdes till årets bok 2017. Jag hittade den, som så ofta med böcker jag inte letat mig fram till själv, i sommarhuset.

"– Jag skriver för att få vara med min pappa. Så är det. Varje gång jag lämnar det rum jag skapat med pappa, känner jag sorg. Ibland ren förtvivlan. "

Ur en intervju i Viläser