söndag 20 juni 2021

Käre Alex Schulman

Ägnade några svala kvällstimmar åt att läsa Alex Schulmas bok om sin mamma: Glöm mig. Det är nog en av de värsta barndomsskildringar jag läst. Han skriver med lätt hand, rättframt, dialogiskt, tecknar med några enkla snitt miljöer och situationer. Men det är så förfärligt: En mamma som under trettio år är mer eller mindre alkoholiserad. Som ofta gör sig onåbar för sin familj. Som blir direkt fientlig mot Alex när han vill att hon ska sluta dricka. Då förintar hon honom, talar inte med honom, ser honom inte. 

Alkoholen, beroendet, är den första kärleken för denna kvinna. En intelligent och begåvad person som själv haft en besynnerlig barndom; ständigt bortskickad från sina föräldrar till olika skolor och internat, helt sedan hon var en ung flicka. Jag ska inte gå närmare in på släktrelationerna, det lämnar jag till er att upptäcka.

Men när denne unge man, Alex, med sin välvilja, ska bjuda ut sin mamma på middag, är hon så berusad att hon knappt lyfter sina ögon mot honom, från tallriken. Denna lilla pojke, Alex fem år, och hans bror Calle, blir utskällda när de tillsammans med pappa Allan, vill fira Mors dag med tårta på sängkanten. Mamman skriker. Hon skriker ofta. Hon talar om sitt hem som ett dårhus. Hon kastar saker. Beroendet av alkoholen förändrar en från början glad och kul person till ett sängliggande masochistiskt - och sadistiskt - monster. Så småningom kommer pojkarna till hennes undsättning med ett behandlingshem. Då är deras snälla pappa sen länge död. 

Om jag hade anlag för att gråta mig igenom berättelser skulle jag göra det. Men det har jag egentligen bara gjort en gång, med Ib Michaels Vanillepigen, om hans barndom med en polioskadad syster. Och då hade min egen mamma - inte heller hon särskilt moderlig - nyss dött, och jag var känslig. Jag gråter inte för boken Glöm mig, men jag känner en oändlig systerlig sympati för den lille och den store Alex. Kära du: Vilket himla jobb du gjort som kom ifrån det där! Och vilken kvalitet, den där obändiga viljan att fortsätta tala klart om saker. Jag tänker dessutom, apropå min egen mammas värre sidor: Well, it could be worse, much worse. Men så finns ju de där räddande varma papporna.

 


 

Glöm mig valdes till årets bok 2017. Jag hittade den, som så ofta med böcker jag inte letat mig fram till själv, i sommarhuset.

"– Jag skriver för att få vara med min pappa. Så är det. Varje gång jag lämnar det rum jag skapat med pappa, känner jag sorg. Ibland ren förtvivlan. "

Ur en intervju i Viläser

7 kommentarer:

  1. Han skriver så bra! Just denna bok tvingade jag mig att läsa för en bokcirkel och jag blev helt knockad. Trots att jag tycker så otroligt illa om honom när jag sett eller hört honom i teve, radio eller podd. Visst är det konstigt?

    SvaraRadera
  2. Jag har alltid tyckt om honom. Men jag har ju inte följt hans mer elaka texter. Och kanske är han mognare nu. Hur som helst, poddar lyssnar jag aldrig på.

    SvaraRadera
  3. Om Schulman har jag mest tyckt att han är ung, gapig och ofta ute efter att provocera och efter uppmärksamhet. Men han skriver verkligen bra - och berörande. "Glöm mig" läste jag och har bloggat om den också. Dessförinnan läste jag "Bränn alla mina brev", också välskriven men den gjorde mig rätt brydd(bloggat om den också). S skriver i boken om människor som levat men vrider till kraftigt på sanningen om dom med hänvisning till att detta är en roman. För mig lämnade den boken lite dålig eftersmak.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förstår. Den senare var väl den om Stople, hans fru och Olof Lagercrantz? Jag har inte läst den, men om den. Och jag vet inte om jag tycker det är så farligt att använda redan döda personer i en roman, Stolpe var ju trots allt en väldigt besvärlig faktor i denna familj.

      Och en kärlek är en kärlek är en kärlek. Oavsett de inblandades reaktioner. Ska gärna läsa den. Intressant med elaka katoliker ju ; )

      Radera
    2. P.S. Skicka gärna en länk till dina texter om Schulman. Kunde inte hitta dem nu, på din blogg.

      Radera
  4. Hej igen! Här är länkar till mina inlägg som rör Schulmans böcker:
    https://rolandwalden.wordpress.com/2019/10/01/byta-asikt/
    https://rolandwalden.wordpress.com/2019/05/09/ljug-och-bag-och-fiktion/

    SvaraRadera
  5. Läste dina texter nu. Den om Stolpe kan jag inte kommentera, har inte läst den. Den andra - dvs den jag skrivit om här - uppskattar vi ju båda. Och nu fick jag lust att se Min sanning, som du skriver om. Trots att jag har en idé om att aldrig fördjupa mig alltför mycket i en författares privatperson.

    SvaraRadera