Den sociala Idealismen

Häromdagen hade Lena Andersson en av sina rationalistiska missförståndstexter i DN. Ni vet de där när hon - asap - sätter två motsättningar emot varandra, tes, antites, och aldrig hamnar någon annanstans än i motsättningar. Hon lyckades med det tvångsmässiga konststycket att förvandla SD till idealister och den gamla socialdemokratin till dess motsats. Det passar ju bra så, när man vill glida vidare på nyliberalismens alltmer ekande tomma "friheter".

Därför blev jag uppriktigt glad över att läsa den här artikeln av Umair Haque. Den har något av torgmöte över sig, han upprepar sig, han är astrött på identitetspolitik (som jag), han hävdar rätten för varje varelse att växa och utvecklas, men han säger nästan ingenting partipolitiskt. Man anar en socialliberal hållning, men en som är långtifrån den nyliberala utförsäljningsvågen och de skattefinansierade vinstdrivna privatskolorna. Han låter egentligen som en tidig, en idealistisk, socialdemokrat, en August Palm. Allt åt alla. Han låter som det jag skulle önska att den nya motståndsflocken socialdemokrater - Reformisterna - kunde vara. (Men på sitt lite mer konkreta svenska vis då).

"The bad guys are winning across the globe because we gave up on the great, timeless, and most beautiful projects of civilization and progress. Yes, really. The result is that we’re trapped in a kind of pointless, self-destructive cycle. They frighten and scare us, with yet another provocation. We react. See what happens? We’re always the ones on the defensive. We’re always on the back foot. Then, maybe, we attack each other. Nobody has the courage, grace, wisdom or truth anymore left, really, to say something as outrageously, shockingly beautiful as: “We should have a world where every single life can prosper, even an insect or a meadow of flowers or a tiny baby tree.” What the? LOL — everyone would mock us and call us soft and stupid and naive. We’d be laughed at by a neo-fascist right…but also by a decadent left more obsessed by what to call what’s in whose pants than whether the planet’s burning down. See the problem?"

 "And so right about now, my friends, nobody much is passing the test of standing up for a better world — all of it, humanity, planet, globe. What happens when we forget the great projects of civilization and progress? Isn’t it obvious? Barbarism and regress. Hate and violence. Ignorance and fear. Stupidity and greed. The tribe re-asserts itself, the demagogues demand allegiance to the bloodline, and the frightened masses kneel in fear. All of which you can now see in India, China, America, Britain, and beyond".

Hela artikeln finns här.

Här är Lena Andersson.