Interesting times

Det bästa i en sån här tid av gemensamma prövningar är förstås inte att tjuta och ängslas - även om det är tillåtet - men att helt enkelt intressera sig för själva tiden och vad den gör med en.
"We live in interesting times", för att travestera någon, jag minns inte vem. Det betyder naturligtvis inte att vi omedelbart blir intressanta, om vi inte var det innan. Men att det sker en förskjutning av intressen gäller nog för alla.

För mig personligen kanske skillnaden är mindre än för många andra, van som jag är att "arbeta hemifrån" och likaså van att inte ha några särskilda privilegier att försvara: Inga baler, inga auktioner, inga premiärer, ingen ny bil vart tredje år, inga förhoppningar om att finna "den rätte" (vilket jag ju gjorde redan i 20-årsåldern). Jag är helt enkelt van att arbeta ensam. Jag är också van vid mycket enkla nöjen; som naturens skönhet och trofast vänskap, eller en film jag gillar, kanske en konsert.
Konserter är det jag kommer att sakna nu, näst efter den stora Lapplandsresan, som jag inte vet när den kan bli av.

Men det mest påtagliga är något som sker med begreppet tid: All tid finns, och/eller ingen. Framför mig sträcker sig en period som av vissa sakkunniga beskrivs som en tvåårig bana av risker för Covid-19, en tid som saknar normal rytm, normala avbrott, resor, mm. En tid som är lite som att bli stoiker (det är nödvändigt att först och främst skydda sig själv och andra) eller att bli ett klosterväsen (man uthärdar genom att avstå, och fördjupar sig i någon "studie"). Det mer optimistiska alternativet är förstås att vaccin sprutar ur jordens alla labb och/eller att vi uppnår immunitet snabbare än vad det just nu verkar.

Mitt psyke verkar inställt på den långa varianten. Jag känner, som kanske mest positiv bieffekt, ett konstant ointresse för att jäkta med någonting. Jag går mina promenader när det är så folktomt som möjligt (gryning/skymning), jag ringer mina vänner, beställer mat på nätet, får lite extra inhandlat av min grannkompis, skyndar inte ens på mina projekt, men sover länge om natten. Jag tror att basics är min grundinställning mer än annars; Ät något gott, dryck därtill, sjung dina gamla sånger, sov länge, hör den vackraste musiken, öppna fönstret mot fågelsången. Och så har jag för en gångs skull "bingeat" en TV-serie: Den lagom eskapistiska och skickligt iscensatta engelska serien "Sanditon". Visserligen konstant irriterad över huvudpersonens sätt att kisa med ögonen, men man blir inte helt igenom storsint av en jävla pandemi. I alla fall, denna Austen-filmatisering roar mig, och ger mig en lisa från den 35 vetenskapsartiklarna om Corona som jag också läst, och läser.

Nästa större plan - som gärna får ta två år av tålmodigt intresse - är att förvandla mitt vardagsrum till en ateljé. När jag vilat upp mig från karantän-chocken - (skrev för några veckor sen i "dagboken": Känner mig dödstrött på coronaskiten. Fången. Distressed, vemodig, okoncentrerad, tom, tappat allt) - och diverse besvikelser den onekligen för med sig, så ska jag bara lugnt och stadigt vara i det som är. Måla, skriva, gå ut i naturen, och dessemellan "bingea" en och annan TV-serie. Eller konserter på nätet. Ibland är "interesting times" inte så mycket mer än en övning i tråkighet. Ändå: Kanske kommer vi ut ur det här med både personliga och politiska förändringar som är av godo. Den som lever får se.

Magritte lever igen....

Nu är det dessa kvällar. De kommer alltid lika överraskande. Man går ut vid halv tio för att handla något man glömt och så är det fortfarande ljust på himlen, men fullt av dunkla hemligheter i buskar och träd som här och var kantar gatan. De ljusa och nyrappade husen speglar himlen i väster, vid änden av gatan glider en molnsky över stadens utkant där parken börjar. Jag går ner och sätter mig vid sjön, som är spegelblank.

Sjön är min spegel, min ro, min oro. Träden har redan mörknat, det är inte vår längre. Bredvid mig på gräsmattan står en flock måsar. De har samlats, jag vet inte varför, men jag tycker om dem. Först nu om sommaren finns alla sjöfåglar här. De som påminner mig om min barndoms och ungdoms liv i skärgården. Dit reser jag inte mer, någon destruktiv kraft, inte olik den egendomsfixerade konservatismen, men i form av en hårdnad gammal morscha, tog det ifrån mig. Det ställe som nu finns är inte detsamma som det min pappa en gång skapade för oss alla. Han skulle inte heller gilla det.

Men vi glömmer det. Världen är full av hungriga gapande måsar, men just den grupp som sitter intill mig är lugn, som om kvällens ro sänkt sig över deras lilla konversation och snart också sänker sig över konversationen i mitt huvud.

Här har jag gått, suttit, simmat, ätit, med alla mina vänner och min man, och min käresta från Danmark. En gång långt tillbaka i tiden också med mina systrar och föräldrar och min morfar. Med mormor gick jag mest vid Strandvägen och diplomatstaden, som låg närmast till från hennes hem.
Det finns en familj, den var en gång ganska lycklig. Rentav glad. Men något sjukt kommer seglande över himlen, sjunker ner i någons sinne, förmörkar, har sönder. Det går inte att ljuga bort. Jag är inget för illusioner. Men kvällen är precis så vacker som Magritte har målat den.

Stoner

Jag är egentligen både för trött och för lat för att skriva något om Stoner idag. Men jag måste bara tänka ett par tankar högt.
Som det hampade sig läste jag Stoner långt efter alla andra. Folk runt omkring hade nog för länge sen slutat prata om den, och det gav mig en öppning utan förhandsinfo. Den tog sig in direkt.

Jag visste heller ingenting om John Williams, vilket just då var bra. Han blev bara en skrivare som skrev, förfinat men direkt och realistiskt om en universitetslärares begränsade öde: Stoner, gammelamerikansk, född på bonnlandet, införlivad med höga ideal och karg moral, hårt arbetande och engagerad i en Universitetsvärld av konkurrens och lite likgiltighet.

Jag skulle kunna nämna en verklighetsfrånvänd rektor, en tävlingsinriktad kollega, en flummig student som låtsas vara mer fullfjädrad än han är, ett dystert äktenskap och en mycket ensam man - Stoner själv - intill dess att en intensiv kärlek öppnar upp hans torra liv.

Här ska inte berättas en historia om en roman. Men jag vill minnas hur enormt mycket jag tyckte om den. Hur ärligt Williams berättar, hur hans moral riktar in sig på realism och inget känslomässigt nonsens. Ändå lider man med honom, känner för hans omgivning, och blir fullständigt tagen av den grekiska tragedi som ett begränsat liv kan vara.

Sen läser jag en amerikansk kortessä om Williams och hans idol, en viss annan universitetslärare som hade mycket stränga idéer om hur en bra roman, en bra dikt, en bra essä, eller bra lista skulle se ut. Idel realister: Henry James, Melville fick vara med, Edith Wharton osv. Whitman var avskyvärd, liksom en del andra romantiker eller panteister, Emerson till exempel. Min käre Emerson, som har sagt så mycket bra grejer. Men, nej.
Den stränge läraren, Yvor Winters, som också var poet, blev John Williams´ auktoritet för en livstid. Det är intressant, eftersom jag inte en sekund upplever att Williams som författare är auktoritetsstyrd. Dessutom kunde jag ju själv tröttna på Whitmans ordrika universalgeni. Medan jag rent principiellt är för det fria flödet; Faulkner, Joyce, Woolf. Etc.

Men det var alltså inte Williams och hans gudfader. De befann sig i uppror mot romantiken och den moderna självutgjutelsen. Jag är rätt ointresserad av den sortens litterära fejder, både nu och då.
Det som intresserar mig är formen, hur den väljs, och därmed blir till karaktär. Egentligen är det inte intressant vad Williams tänkte, utan hur det blev. Och - det är min tillfälliga insikt - att det blev så ini helvete bra därför att han hade en sträng idé om saker och ting. Men det är inte idéerna som föder hans roman, de är bara en ledstång. Resten är hans passionerade och känsliga begåvning, hans konkret formade erfarenhet. Det är den vi har att tacka för Stoner, inte den numera bortglömda universitetslektorn. Hur det kan va.

John Williams i sitt arbetsrum.

              Och här finns den lite försmädliga och malliga artikeln i The New Yorker.

Budskap från den käre bortgångne

Drömmar är märkliga, fantastiska sanningssägare ibland. Ibland så röriga att man omöjligt fattar vad som händer. Och jag som nästan aldrig har mardrömmar drömmer en natt att jag hela tiden i en mörk stad måste undkomma otäcka beväpnade gäng, psykopatkillar, som i A Clockwork Orange. Jag lyckas, men först efter att jag stuckit en sabel i magen på en av dem.

En natt drömmer jag att jag ser min trötte gamle far, på ålderns dag. Han går med dålig balans in i ett stort cirkustält, för att se en teaterföreställning. Jag följer efter honom, för att vaka över hur det går. Där inne i halvdunklet lägger han sig ner på golvet. Han är mycket trött. Jag sätter mig ner hos honom, klappar honom på pannan och den stora näsan.

- Du är snäll, Gabi, säger han. Var inte för snäll.
Sen fortsätter han:
- Du skulle fått mycket mer av mig. Men nu är det för sent.

Just sådana kortfattade insiktsfulla meningar som han ibland gav ifrån sig, i livet. Han låter sorgset allvarsam, aningen förbannad. På vem?
Bakom oss i mörkret sitter Ingmar Bergman, med kvinnligt sällskap. Medan jag talar med min far, i vår lugna närhet, smyger Bergman ut bakom oss. Som så många andra betyder han ingenting längre. Cirkusen är över.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _


Här finns min text om de sista dagarna med min far. Ur Tidskriften Evangelium.

Psykopatiska kärringar

Jag vet att det är högsta mode att alltid och allestädes utnämna män till de värsta människorna på jorden. En skilsmässa från en s.k. "kulturman" kan i åratal generera texter om samma sak; mannens hemskhet och kvinnans rättfärdighet. Att sönerna sen får leva resten av livet med bilden av den svartmålade fadern verkar inte komplicera tillvaron för rättrogna ego-feminister. Ibland ska det göras honnör för den sortens "avslöjanden", som sen klonas i nästa artikel och nästa artikel. Ibland är det en försmådd stalker som skriver sina psykade memoarer om den hemska mannens ointresse.
 
Jag tänkte vända lite på de invanda figurerna. Det finns en annan arketyp: Medea, kvinnan som dödar sina barn. Och här räcker det inte längre att i femhundra sidor skrift förtala och nedvärdera barnens far, här gäller det raska slag, ett mord eller två. Visst Jason har svikit sin kvinna Medea, sin hämnd tar hon ut på barnen. Hon blir en mördare.

Som alla gamla psykoanalytiker och kliniska psykologer vet finns de mörka krafterna hos alla människor, kvinnor och män. Särskilt destruktiva är de svarta sidor som låtsas vara något annat än de är: Modern som hämnas på ett barn, medan hon låtsas skydda ett annat. Förträngningar där ont blir gott. Den bekännande katoliken som tror sig veta det rätta och gömmer sin psykopati i olika onda handlingar: Manipulation av familjemedlemmar. Förtal. Kontroll. Söndra och härska.

Alla som ens varit i närheten av den sortens kvinnor och mödrar vet att de närmar sig Medea-stadiet även i förklädnad av god mor. Hela God-Mor-Komplexet är i själva verket så fasansfullt inlindat i beroenden och navelsträngar, i manipulationer av arv och straff, i överförda sjukdomar och suggestiva förtroenden ämnade att få den andre: En man, en dotter, en son - att bli "lojal" med den sjuka moderns världsbild.

Medea-gestalten har allt sedan Euripides väckt intresse för arketypen: Hon som mördar sina barn. Modernt sett räcker det ju med: Hon som medvetet eller omedvetet är destruktiv för sina barn, ofta också för sin man. Inte konstigt att så många tagit sig an temat från olika vinklar: Dreyer, Anouilh, Lars von Trier, Sara Stridsberg.
Det senaste problematiserandet handlar förstås om patriarkatets makt, om Medea som en förståelig reaktion. Vild av svartsjuka rusar hon in i dådet.

                                                                     *

Jag såg för inte så länge sedan en intressant dokumentär om en hjärnforskare som upptäckt en defekt i sin egen hjärna; samma defekt som återfanns i mängder av psykopaters hjärnor. Forskaren hävdade att det var en medfödd skada i hjärnan som gjorde dessa människor kyliga, oempatiska och alltid beredda att offra andra för sig själva, eller förstöra för någon de konkurrerade med. Han var en rolig karl - det är ju alltid roligt med självinsikt - och han menade att det enda som gjort honom mer mänsklig var att han hade en så god familj omkring sig, alltså god tur med motståndet mot hans värsta sidor.

Tänk er att det goda inflytandet tas bort? Att någon med psykopathjärna plötsligt fråntas en del av sina skydd i livet. Att psykopaten börjar härja helt fritt, i skydd av konventionen "god far" eller "god mor". (För att nu inte tala om "god president").
Hundratusen familjer har förstörts på det sättet. Många har skrivit om det: Känslokylan som biter sig fast under en mask av god katolik, god republikan, god maoist, god feminist, god lutheran, god djävel.
Inte bara de åtta variationerna på Medea handlar om detta, men mängder av skönlitteratur, film och dramatik. Akt 1: Familjen har det gott. Akt 2: Någon olycka/otrohet/sjukdom inträffar. Akt 3: Familjen splittras och den som kan ta makten gör det. Akt 4: Endast de sjukt beroende blir kvar under den makten. Exit: Lång dags färd mot natt.

                                           Med lite tur har man bara sett den på Dramaten.

Den Negativa Stora Modern

Jag hade en mycket god vän, präst och jungian, som brukade säga: "Mot den negativa stora modern kämpar man förgäves".
Hans ord har ljudit rätt många gånger i mina öron.
I det land vi lever i, där nu mannen, männen och fäderna blivit de stora bovarna i tillvaron, där manshatet tillåts bre ut sig som slagord klistrade på alla män utan undantag, tänkte jag göra en liten exposé över hur negativa, svarta och förstörande mödrar och kvinnor kan vara.

Kvinnors svarta sidor ska naturligtvis delvis - eller i Sverige; alltid - skyllas på samhället, det s.k. patriarkala samhället, som försätter kvinnor i situationer där deras underlägsna ställning gör dem neurotiska och eventuellt även skadliga. Men nu råkar både män och kvinnor vara människor, olika kön, men också olika människor; och det svarta hos människan är inte könsbundet, det flyter fritt omkring och ställer till elände var det kan.

Arketypiskt, om man vill använda Jungs begrepp, handlar det om människans skuggsida. Ibland är den som starkast hos människor som identifierar sig med det goda, det rätta, ibland det religiösa. På baksidan av deras stora krav på sig själva, deras moralism, växer ressentimentet, den trista baksluga sidan av hat, avund och förstörelse. Man kan se det i religiösa häxprocesser, inkvisitioner, muslimsk fundamentalism och nationalistiska partiers rasism och människohat. Vi, de fina, de rena, mot dem - de syndiga, onda. Vi som gör rätt, mot dem som gör fel.

En annan variant, av mer privat karaktär är: Jag, den förfördelade. Kvinnan i skuggan av sin man. Hon som gifte sig med en rolig, begåvad man för vilken allt verkade lätt, blev den baktunga som ofta tyckte synd om sig själv, som spred sitt dåliga självförtroende till barnen. Samma barn som vid faderns död måste utropa: Pappa förstörde för oss. En återklang av modersbindning och en självbild fogad efter modern. Det finns nämligen inget svårare än att frigöra sig från sin mor, den som födde oss, och närde oss, den första tiden i livet. Många människor klarar det inte, utan blir kvar i sin moders grepp, i defensiva försvar för även dåliga mödrar. Ibland blir barn kvar i högre utsträckning hos negativa mödrar, evigt kämpande för att hitta det positiva i det negativa.

Den psykologiska litteraturen är överfull av neurotiska mödrar - och fäder - av histrioniska utbrott, av självmedlidandets dominans, av ägandebehovets fastklamrande vid barnen, av orättvist fördelade gracer beroende på barnens lydighet osv. Det kan hända - faktiskt även i Sverige - att rätt få kvinnor har begåvningen att ge sina barn fria, d.v.s att acceptera deras frigörelse och inte försöka manipulera in dem i beroenden. Det vanliga mönstret är kanske att det mest frigjorda barnet straffas. Det kan självfallet gälla fäder också, inte minst i de familjer där det ska ärvas både ämbeten, hus, pengar och en plats i lilla styrelsen. I Sofokles Antigone är det Kreon som dödar Antigone, den kvinna hans son Haimon älskar, men som Kreon inte kan bejaka. Han väljer makten och Haimon, den olydige, tar sitt liv. Inte så olikt sonen i en viss svensk finansfamilj.

Den Negativa Stora Modern, i den mening som min vän prästen använde det, ser man kanske tydligast i sagor och myter. Snövits styvmor den otäcka häxan är ett exempel: Alltid med en spänt vakande blick över Snövit, alltid jämförande, avundsjuk och maktgalen. Makt är också en del av den negativa moderns osynliga behov: Hellre söndra och härska än fred i familjen. Snövits styvmor försöker flera gånger att döda eller hämma sitt barn.
Bruno Bettelheim skriver: "I Snövit tvingas den fåfänga, svartsjuka och destruktiva drottningen att stiga i rödglödgade skor och dansa sig till döds. Tygellös svartsjuka som vill andra ont blir sitt eget fördärv, vilket symboliseras inte bara av de röda skorna utan även av döden som följer när man dansar i dem".

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Källor:
Bruno Bettelheim: Sagans förtrollade värld
C G Jung: Four Archetypes, m.fl.
Erich Neumann: Myten om Amor og Psyche, samt The Origins and History of Consciousness
Joseph Campbell: Myths to live by, The Hero with a thousand faces.