Återhämtning, förnyelse, repetition. Repetition, återtagande, erövrande av ny mark. Återtagande av gamla bilder, som nästan blir nya. Och nya bilder som uppstår när man helt desperat skiter i allt och gärna gör något hiskligt.
Så med ens, i den allra sista målartimmens skymning, är det något som löser sig. Det var den med ett hiskligt ryck i. Och just då minns jag min f.d. lärare Laris Strunke som sa till mig, redan när jag var 23: "Man måste göra något fult ibland".
Ja. Och sedan kanske återgå till repetition, återhämtning och förnyelse av det man såg. I det plötsliga rycket.
Möjligen gäller samma sak för skrivandet. Troligen. Jag minns inte riktigt just nu. Tycker egentligen aldrig att man minns en enda grej som man "lärt sig". Och att författare som verkar som om de minns sina lärdomar är skittråkiga. Men det är ändå inte sant. Man måste ha en kratta med sig i trädgården. Det man lärt sig är krattan. Det andra är det som växer.
Det jag gärna skulle vilja göra är en sorts "Electric Birch Land", en Hendrix, av fjällnaturen. Man får väl se. Det jag såg under (förra) söndagskvällen var i alla fall hur björkarna, belysta av ett par väglampor, tecknar sig elektriskt mot himlen. Spretar, strålar, växer samman och knappast tänker sig en publik. Gör inte jag heller. Men man kan ju inte leva som en björk.
Skriv in "Laris Strunke" i denna finska anagrammaskin http://www.arrak.fi/sv/ag
SvaraRaderaoch en av de bästa blir "artikelns rus"
eller i och för sig "skitens lurar"
ack ja, Gabrielle, ett parallellt universum är nog inte för oss gamlingar...
????
SvaraRaderaVem behöver ett parallellt universum? Parallella liv har vi ju hur man än ser det.
Jag får en känsla av att du har något emot Laris Strunke. Men det var liksom inte han som var medianlinjen i texten, det var jag. Har du något emot det också?
Anagram-leken får vänta. Nu är det serious business med tappade väskan och korten.
PS; kunde inte låta bli ändå - med anagramen på LS:
SvaraRaderarisker lustan
och
surret ilskna
gillar jag.
Och på Gunnar Pettersson fick jag upp:
protesten gunnars
gnuttornas repens
samt, inte minst:
tonarters pungens
Det är långt till:
protesens grunnat.
Ciao Bambino!
PS 2:
SvaraRaderaLustigt nog finns det inga anagram på mig. Must be something special here.
De elektriska björkarna, ja, hoppas du gör dem!
SvaraRaderaNu har jag väl säkert berättat detta hundra gånger, men en gång när jag sökte till en konstskola och inte kom in och gick dit för att hämta mina arbetsprover så frågade jag en av lärarna där varför. Hon berömde mina krokier och stilleben men sa samtidigt att de var för vackra: "Du måste lära dig att måla lite fult." Sedan visade hon mig några arbetsprover från en elev som hade kommit in: några kluddiga köttstycken i bruna färger. Det där har jag tänkt mycket på sedan dess. Det var en bra lärdom.
Javisst. Men nu målar jag ju inte "fult" utan det handlar mera om det där rycket som man kan göra ibland när man slår till med något som man inte är säker på och aldrig gjort förr, samtidigt som handen håller fem kritor och jonglerar med en pensel, och så - ja, det kan bli bra.
SvaraRaderaJust det överraskande är det mest roliga med måleri, tycker jag. Folk som står och gör om sina egna målningar på säker mark och tror att det är "stil" gillas inte. Inte ens om de är Stora Nummer.
Björkarna ska bli. Men inga hängda kossor. Tills vidare. Och Gunnars lilla pessimism lämnar vi till dagsformen (hans). Allt hänger ju på den numera.
Du, det fanns inga anagram på dig heller, på den finska sajten. Feel free to compose.
PS till Helena:
SvaraRaderaDet där med fult och vackert varierar ju med modet; ena generationen (Billgren m.fl.) har den klassiske Hammershöi som förebild, andra har vilden Basquiat.
Själv gillar jag båda.
Men fel sorts söthet kan ju uppstå när man står och velar, och hamnar rätt ner i "vykorten", som jag brukar säga.
(En del av dem är också rätt fina, men säg det inte till nån, det är helprivat).