Mitt behov av extraordinära begåvningar: Herbert Blomstedt

Ja, alltså, dagen började inte så bra. Längtar tillbaka till fjällen. Stadslivet förefaller mig alltmer inrutat, fejkat och meningslöst. Jag lär komma över det när träden blommar. Men nu är allt bara grus, damm och kortförnyelser.
Jag hade dessutom varit uppe på tok för sent, sovit för lite. Allmänt gnölig stämning, tills jag bestämde mig för att gå och simma. Men när jag slog på radion visste jag att något helt annat var i görningen. Herbert Blomstedt dirigerar i direktsänding Berwald OCH Tjajkovskij.

I pausen var det en intervju med honom: Den dirigent jag beundrat mest bland de svenska. Han är åttiofem nu. Men ingenting hindrar den här känslosamme torrisen från att elegant som få, och med barnslig hängivenhet, lägga ut texten om de två komponister vars verk han skulle dirigera.

Han analyserar, och berättar koncentrerat om riskerna med Tjajkovskij: Att publiken vill ha så mycket känslor att orkestern ofta följer den impulsen. Men - säger Blomstedt; det finns ingen kompositör som gjort så distinkta anvisningar i sitt partitur som Tjaijkovskij; minsta nyanser är noterade, långsamt eller sjunkande, animerat eller forcerat, till ett utdraget "suckande" mellan första och andra violinen (som på T.s tid befann sig på varsin sida av scenen, så att de ännu tydligare kunde spela mot varann.) Man förstår att det är exaktheten han vill åt. Att känslorna inte ska bre ut sig, utan snarare behärskas mer, för att nå sitt fulla uttryck.

Under tiden som han berättar sjunger (väser) han också delar av melodierna; starkt, med ohämmad entusiasm. Jag tror - när det gäller honom - och många andra som fortsätter att utvecklas långt efter sextio, att Dylanordet gäller:
Oh, but I was so much older then, I´m younger than that now.

Herbert Blomstedt har - som jag minns det - utgått från sin behärskade och stringenta svenskhet, till en mer flödande frihet, en poetic license, som borde vara alla förunnat, åtminstone efter en viss ålder.

Han ger mig dagens första skratt. Total förtjusning. Samt en rad nya kunskaper. Love him for it. Och här kan ni (kanske) höra intervjun; samt konserten. Jag hann inte med Berwald, men däremot Tjajkovkijs Femte Symfoni.

Detta inlägg är särskilt tillägnat Gunnar, Gunnar och Bengt, som troligen är den mest (klassiskt) musikkunnige av oss.
För den som är intresserad finns här en länk om Femte Symfonin.