En handelsresandes liv

Jag antar att ni alla någon gång sett en uppsättning av En handelsresandes död, åtminstone den version som gjordes med John Malkovich och Dustin Hoffman i de stora rollerna som far och son, och som visats i svensk tv. Nyss spelades den på Malmö Stadsteater med den rolige Dag Malmberg och med Li Brådhe som hustrun. Den fick fin kritik, men den hann jag alltså inte se, fast jag gärna velat. Kanske var det Coronan som kom emellan. Eller något annat.

Dock. Jag lever mitt liv vid en bakgård där rätt många lägenheter förefaller vara rbnb, eller något liknande. De står mestadels tomma och mörka, ända till en fredagskväll när en levande handelsresande checkar in och tänder lampan i köket, bakom de alltid lika hängiga gardinerna. Alltså - jag gissar. Men här finns en regelbundenhet som antyder man på resa i veckorna, "hemma" i lägenheten på helgerna. Vilar upp sig efter långa turer i landsorten med sina dammsugare, elvispar, högtryckstvätt-maskiner, eller något liknande nyttigt. Väl där (här) gör han inget annat än vilar i sin pied-à-terre under takåsen. På så sätt kan det hända att han lever lite längre än den stackars Willy Loman gjorde.

Andra lägenheter har en vag utstrålning av stil. Man anar besökare från jordens alla länder. På balkongen sitter om somrarna helt olika sorters par. Gamla bakåtlutade pensionärer, eller unga som lutar sig tvärs över balkongbordet och kysser varandra. De har ofta shorts. Ibland någon italiensk klänning och mannen har då panamahatt. Lika snart som man fått korn på dem är de försvunna från huset mitt emot. Man förstår att det rör sig om en av dessa kapitalstarka uthyrningslägenheter som ingen i stadsdelen har någon glädje av, men däremot ägaren och de kapitalstarka gästerna.

Vår handelsresande däremot; honom ser man aldrig röken av, mer än den där tända kökslampan. Jag har en känsla av att den hänger från en sladd i taket, rätt ner bara, och att allt annat i den där lägenheten är vad man på engelska kallar för "bare essentials". Inte som hos mig, mängder av non-essentials. Han är nämligen trött på praktiska saker när han kommer hem från sitt resande. Han tar en grogg och kryper till kojs. Jag ser aldrig ens en tv som flimrar bakom de hängiga gardinerna.

Idag: Sergej Rachmaninov

Sergej Rachmaninov som ung, med sin hund och en bok

Jag har en plan, rätt lös, men jag vill lära mig "allt" om Rachmaninov. I och med Symfoniska danser, op 45, har han fångat mig med sin musik; sin rika eleganta orkestrering, klangvärlden, de folkviseenkla sångliga momenten. Han kan måla både det ljust melodiösa, oskuldsfulla i människolivet, dess melankoliska längtan och dess bullrande stampande kamp. Han skriver romantiska och rytmiska sånger på horisontalen som laddas upp med expressiva tvärslag från brass och puka. Det viktiga är att det dramatiska och sorgliga får vara med. Bara så kan det fånga in både hans tid, och min, eller rättare sagt vår.

Det är stora problem i luften, man behärskar dem inte med ett reklammässigt: Ha en bra dag! (för att nu inte tala om politiska utspel med tummen upp). Inte heller får det riktigt plats hos vissa lättare (trots det älskvärda) tonsättare. Men hos Rachmaninov finns människolivets hela spektrum och motsättningar integrerade. Man hör både mörkret och ljuset, det tunga och det alla vackraste. I Opus 45 blir den lågmälda dansen sakta vildare och vildare, i andra satsen fräckt arrangerad med blåsarna, trumpeter, saxofon, fagotter. Därtill klockspel och pukor. Man anar ett det är ett formidabelt svårdirigerat stycke.

Sista satsen är återigen mer svepande känslosam - rysk, tänker man - innan man uppfattar det stoiska draget, toner som följer en stramt upprätthållen struktur kring verkets obändighet, som både kämpar och överraskar och så plötsligt  - kabang! - har hörbart kul i sin uppfinningsrikedom: Så vill jag se Rachmaninov, och särskilt detta stycke. 

Här en respekterad inspelning med dirigenten Kirill Kondrashin och Moskvas symfoniorkester från 1963. För er som kan dela min begeistring så finns, så här nära alla själars dag, även en inspelning av De dödas ö, med Stockholmsfilharmonikerna, under Andrew Davis ledning. Men börja med den första, som är hans sista stora.

Fredag i fina kvarteret

Har ni sett Hagastaden i verkligheten ännu, eller ens på bild? Det är lite som en Vimmerbyvariant av New York. Det vill säga pyttigt och litet, kvarter med smala hus och knappa mellanrum. Ett och annat penthouse på översta våningen, där man möjligen kan bo, om man är bortrest i juli-augusti, för då lär det bli svinhett. För att få lite arkitektonisk glädje betraktar jag i stället Vin&Spritcentralens formidabelt romerska renässanshus, ritat av min late husbands late wifes far. Vad han nu hette. Strax intill ett annat skitsnyggt hus med gultegel, eller om det är ljust gul rappning. De kalkvita nya små lilleputtskraporna ser frigida ut vid en jämförelse. Där finns nu massor av osålda lägenheter, för de som har råd med miljonbostäder, och om konjunkturen sjunker ytterligare kan det bli hyreslägenheter i stället. Det vore nog bra. Sådana fattas i den här galna stan.

Cyrillus Johanssons lager och kontorsbyggnad 1925

Takfogar, samma hus

En bit utanför systemet, i den sjunkande kvällssolen, sitter en väderbiten ukrainare, med tre burkar starköl bredvid sig, och lyssnar på maxvolym till sitt hemlands sånger i en skruttig radio. Alla vi andra får avnjuta hans musik. Och se i vitögat hur somliga människor har det. Varför är han här? Jobbar han underbetalt med nån liten syssla någonstans i den enorma och globala härskarklassens byggbransch? Full är han redan och fullare lär han bli. Så kan man se sig om i klassamhället och veta exakt vad som behöver göras. Som inte kommer att göras.

Jag ger en tjuga till den romska kvinnan utanför Hemköp. Bär en tung kasse hemåt och njuter av trädens alla färger. Den rosa kastanjeblommen, den lila syrenen, det gnistrande gula gullregnet. De vackra husen i 20-talskvarteren, med sin rikedom av pastellfärger. Jag tycker om den här trakten.

Zain och den lille pojken han vaktar när mamman inte kan.

Häromkvällen såg S. och jag en film jag länge velat se, Kapernaum, av den libanesiska filmaren Nadine Labaki. Den beskriver livet som det utspelar sig för de allra fattigaste på jorden. Och den är lysande, autentiskt spelad, med ett fabulöst foto. S. grät. Och efteråt gjorde vi Söder. Men det är en annan, och gladare historia.

"Zain Al Rafeea skriver i och med ”Kapernaum” in sig i historieböckerna över världens bästa insatser av en barnskådespelare." (Moviezine)

En syrisk pojke från ett läger. Genial. Samt andra naturliga skådespelare.

Och här finns en intervju med Nadine Labaki. Filmen fick jurypriset i Cannes i år. S. hittade ytterligare en video på nätet där Zain, nu två år äldre, berättar att han lever i Norge, går i skolan och lär sig ett nytt språk. Ni fattar värdet.

Northofswedens foton

Och så har jag hittat till North of Swedens vackra fotolab på Flickr. Värt att betrakta när man bara vill fly från marsvinterns stillastående till snygga foton från här och andra länder. En god fotograf.

Här är den sagoaktiga bilden från skogiga höjder i Japan som, liksom alltid, gömmer ett tempel.
https://www.flickr.com/photos/northofsweden/5212085789/

Och här är ett fågelberg från Cape S.t Mary i Kanada. Hämtat ur Lenas andra fotoblogg:
http://northofswedenphotography.blogspot.com/

Glöm allt jag tidigare sagt om Schubert...

...och lyssna på det här temat, suverän inspelning från filmen Barry Lyndon. (Som ni väl har sett?
Och om inte - gör!)

En fjäril öppnar sina vingar i Nepal

En liten händelse i Universum får saker att röras i en annan riktning och bidra till en tyfon över Louisiana. Alla kan den här storyn.
Omtagning kan inte skada: Det är som med rytm, som med cykler: We can´t do it alone. Inte bara tunga bigga grejer har betydelse, utan även fjärilsvingar och Amanda Jenssens sånger.

Igår hörde jag ett intressant inslag i Vetenskapsradion, kort men informativt: Det handlade om Game Theory, en matematisk  multikonstruktion som med stor säkerhet kan fastslå till exempel ett valresultat, en tid av torka, en tyfons ankomst. Validiteten vid de hittills utförda experimenten var nära 100%.

Om jag nu till exempel säger att min magkänsla anger att det finns viss risk för nyval i Sverige, så skulle Game-teoretikern nog säga ungefär detsamma; men utifrån delvis helt andra data: Mätningar utöver de samhälleligt kända.
De här matematikerna sysslar med mätningar och uträkningar över tid, samplar en så enorm mängd data att den lilla guldhorsfjärilen i Tibet inkluderas, Amanda Jenssen inkluderas, jag inkluderas, och alla folkrörelser, jordrörelser, skördar, kapitalrörelser, ett område med tbc.
Game Theory är redan oerhört nyttig som vädervarnare i Indien; kan inte hindra översvämningar, men kan bidra till att folk evakueras i god tid.

För mig är det som de andliga kulturerna alltid sagt, från samer till indianer till katolikerna i min barndom: Att allt hänger samman, det finns linjer, strömningar, det som Jung kallade synchroniciteter (utan att hinna vara med om att de kunde studeras vetenskapligt).
Det finns till och med en halvbra amerikansk film som heter Serendipity, med John Cusack, som främsta aktör - som handlar om det som inträffar för att det bara måste inträffa.

Summan av detta är att saker och ting sitter ihop och rör sig ihop, utan att vi i vår jagmedvetenhet noterar det. Men saker sker i rytmer, logaritmer, vågrörelser och ...ja, vad mer: Räknar professorn med etik och passion i sina talserier? Och kan man hoppas att tillräckligt många Amanda Jenssen och tillräckligt få George w Bush kan skapa ett mycket Roligare Game - så att Gamet till sist kan flytta en bisarr skara människohatare från centrum av beslutsfattandet, till periferin - och att de som passar varandra möts för att göra något värdefullt.

Ropa högt om någon Gameteoretiker/föredragshållare kommer till Sverige.
Själva kan ni lyssna på en liten inledande snutt här.

Undrar om jag game-teoretiskt sett kommer att bo i Lappnad om åtta år?

Ubåten

Som konst betraktad - helt okej, faktiskt nästan en Koons - som nyhet betraktad, lite segdragen.
"En tysk ubåt som sänktes utanför North Carolinas kust har hittats. I juli 1942 var den redan skadade ubåten på väg tillbaka till sin bas i Frankrike efter en månads fruktlös patrullering utanför USA:S kust. Då upptäckte den en allierad konvoj och gick till attack. Angreppet slogs tillbaka och ett flygplan sänkte U-576 som sjönk med hela sin 45 man starka besättning på bara några minuter."
AB 14/10/22

Kanske bästa jazz jag hört

Easy does it!

Dimma Juloratorium Akustik

Just bara det. Vi gick ut i dimman och kom hem i dimman. Och i dimman var det också vackert. Grå sjö med svarta träd, ni har hört det förut på den här bloggen, om ni inte kom in nyss. Att jag gillar väder. Men den här julen har varit tung, man går ut och fukten tränger in och man kommer in och fryser. Jag välkomnar väderomslag och snö.

I Gustav Vasa kyrka gav de halva juloratoriet den sista juldagen, tretton kallad. Fullsatt. Alla längtade tydligen efter någon sorts andlighet, marsipangrisar och lattemaskiner till trots. Men jag hade vissa små förbehåll, beroende på att jag bara undantagsvis uppskattar solo-oratorium, trala trala. Förbehållet var befogat, särskilt med tanke på att denna enorma nybarockkyrka slukar röster med sin takhöjd. Det lät som om både tenor, sopran och bas flög upp till laterninen och sjöng sina solon där. Medan alten, Anna Zander, som lutade åt mezzo, övervann takhöjden. (Hur katten kan det låta i Peterskyrkan undrar man?)

Bach är ändå alltid så svängig och glädjande, särskilt koralerna. Och så den ljuvliga Drottningholms barockensemble, som jag måste läsa på mer om, för jag tror några av dem spelade på tidstrogna instrument. Tack för det!

Och apropå inget särskilt så hörde jag en del av Lena Anderssons roman bli läst i radio idag. Det lät lite som en moralisk krönika med inlagd dialog. Andersson tänker hela tiden åt den andra parten så att säga. Men det är säkert bra stoff där, för alla de kvinnor som någon gång suttit i kalla trappor och väntat på män. Jag nonchar; äh, känner inte riktigt igen det där! Peppar, peppar. Hej och hå.

--------------------------------------------------------------------------------

Förlänger det här inlägget med ett litet PS: Jag hade rätt, de spelar med tidstrogna instrument Läs här: Drottningholms Barockensemble. 
Och så måste jag säga ett extra tack till de två oboisterna som jag såg bra, och därför också kunde urskilja vad de gjorde för (superfina) insatser: Ulf Bjurenhed och Bertil Färnlöf. Och en You-tube-inspelning med halva härligheten finns här med Engelbrekts kammarkör.

Zlatanismen

Zlatanism.
Ordet kom för mig här alldeles nyss och jag tycker det är väldigt fyndigt. Inte för att jag finner något sataniskt hos Zlatan, utan bara för associationens skull. Alla älskar Z. Alla vill ha mer och förlängda kontrakt på Z. Alla accepterar att Z tjänar pengar som en gris, och tusen gånger mer än en professor.

Ytterligare förtydligande: Jag är själv helt såld på Zlatan, och kan - från min egen lilla osportiga horisont - snabbt överse med några dumheter han tydligen kläckt ur sig om damfotboll. Big deal. Det är ju ändå så, av genetiska och hormonella orsaker, att män har mer och starkare muskelmassa än kvinnor, och att kvinnor som bygger på sig själva i den riktningen ofta gör det med hjälp av testosteron och steroider. Men, som någon skrev på twitter; "att släppa ut Zlatan i debatt utanför planen är lite grann som att låta en rymdfarkost gå i skytteltrafik mellan Mallorca och Barcelona".

Å-kej ra. För den som inte bryr sig muchas om fotboll, är det - när Zlatan är på plan - en helt annan dimension. Konst. Klackspark. Timing. En långsam koncentrerad uppmärksamhet (Z vet också när han ska vila sig på plan) - som övergår i rusande attacker, passningar och oväntade spelrum. Artisteri. Man häpnar och uppnår det folkliga stadiet av: Jaaa, ja, ja, yes, wow, jaaaaaaaa, vrålat framför teven.

Huruvida det sen också har att göra med att Z är ett rätt stilig karl, ska jag låta vara osagt. Han är absolut inte min typ, men det handlar inte om det. Det handlar om nån sorts stolt - och revanschistisk - urkraft, förenad med charm och uthållighet. Som att se en varelse på samma obehindrade biologiska nivå som gnuer, pantrar och vilda hästar. Och så är han dock av vår svettiga sort, men kastar sig mot en boll med samma fabulösa rytm som när delfiner gör en sväng ovanför havet. Att kalla det cirkus är att förminska honom.

Ändå kan man ju - som vanligt - begrubbla den samhällsutveckling som ger miljarderna till sport och drar in på miljarderna till universiteten. Ett samhälle lite åt romarhållet, och lite granna på väg utför, om ni frågar mig.
Zlatan själv kan ändå få representera gamla hyggliga antika ideal som "en sund själ i en sund kropp". Därtill kommer att han är omistlig för generationer av barn med utländsk bakgrund. Alla tiders förortshjälte. Vi älskar honom för det.

 

Kolla; Han är örn också.