I Gustav Vasa kyrka gav de halva juloratoriet den sista juldagen, tretton kallad. Fullsatt. Alla längtade tydligen efter någon sorts andlighet, marsipangrisar och lattemaskiner till trots. Men jag hade vissa små förbehåll, beroende på att jag bara undantagsvis uppskattar solo-oratorium, trala trala. Förbehållet var befogat, särskilt med tanke på att denna enorma nybarockkyrka slukar röster med sin takhöjd. Det lät som om både tenor, sopran och bas flög upp till laterninen och sjöng sina solon där. Medan alten, Anna Zander, som lutade åt mezzo, övervann takhöjden. (Hur katten kan det låta i Peterskyrkan undrar man?)
Bach är ändå alltid så svängig och glädjande, särskilt koralerna. Och så den ljuvliga Drottningholms barockensemble, som jag måste läsa på mer om, för jag tror några av dem spelade på tidstrogna instrument. Tack för det!
Och apropå inget särskilt så hörde jag en del av Lena Anderssons roman bli läst i radio idag. Det lät lite som en moralisk krönika med inlagd dialog. Andersson tänker hela tiden åt den andra parten så att säga. Men det är säkert bra stoff där, för alla de kvinnor som någon gång suttit i kalla trappor och väntat på män. Jag nonchar; äh, känner inte riktigt igen det där! Peppar, peppar. Hej och hå.
--------------------------------------------------------------------------------
Förlänger det här inlägget med ett litet PS: Jag hade rätt, de spelar med tidstrogna instrument Läs här: Drottningholms Barockensemble.
Och så måste jag säga ett extra tack till de två oboisterna som jag såg bra, och därför också kunde urskilja vad de gjorde för (superfina) insatser: Ulf Bjurenhed och Bertil Färnlöf. Och en You-tube-inspelning med halva härligheten finns här med Engelbrekts kammarkör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar