Nej, jag bryr mig faktiskt inte om striden om Guillous nya bok.
Det rager mig en papskid, som man säger i Danmark.
Och jag bryr mig jättelite om Fittstim-snacket, fast jag gillar Belinda Olsson
så hon får göra vad tusan hon vill för mig.
Om jag ska tycka något alls idag, apropå Olssons nämnda serie, så tycker jag att det inte ens är värt en seg råtta att en (intervjuad) mamma inte tillåter sitt barn att ha något kön utan låtsas som ingenting. Inte pojke, inte flicka. Färdigtyckt i femininum-maskulinum-frågan. Blaha blaha, som Malte Lindeman sa.
Åter till Musiken. Svävar hela eftermiddagen mellan Beethoven och Paul Desmond och en för mig ny komponist, Tommy Andersson, som gjorde sin retro-I-love-you-Beethoven i en konsertkväll som ni kan lyssna till här. Pratar med min norrländska jazz-väninna som genast fattar allt jag säger om Paul Desmond. Den Kvinnan Förstår Musik.
Läste Munro i natt. Hon sågar sig in i mig långsamt. Ibland blir det lite torrt fast på ett intressant sätt. Någon förgiftar någon med rabarber. Och jag undrar över konstens alla moden. Jag har läst noveller av Greene och Ahlin och Drabble som är styvare än Munros, men det kanske handlar om att tona ner och vara himla vardaglig nu. Eller så kan man få ett retroaktivt konceptualiserat utbrott, som Anna Odell. Musen som röt.
Man undrar över hur många som känt sig mobbade i detta land, i denna generation. Och vad kallades det förr i tiden? När statarna stod med mössan i handen och tog skit. Vilket somliga gör idag igen i arbetslöshetens, visstidsanställningarnas och tågbaronernas tidevarv. Jag vet att skolmobbningen har ökat, och att jag inte har varit med om det hennes film handlar om. Men jag tror mer på långa led av solidaritet än enskilda utbrott av medial karaktär. Det är dags att hålla ihop mot det som är åt fanders. Det är därför den ställföreträdande musen blir så älskad. Just när samhället alltmer liknar en förljugen återträff där alla kan bordsskicket och ingen bryr sig om något annat än sin portion och position.
Gabrielle Björnstrand i högform! Den sega râttan utan värde vs musen som röt.
SvaraRaderaSer mycket fram emot att Odells film nâr hit. Hon tog mig med storm med sitt sommarprat när det begav sig.
Aha. Det hörde jag inte. Men annars är det alltid rätt med rebeller. Om de är äkta.
SvaraRaderaEftersom en god vän till mig blev intervjuad i andra avsnittet av Olssons program (framtidsforskaren med fotbollen) tittade jag på det fast det ju knappast är min grej. I slutet höll Belinda ett tal på ett bröllop där hon slutade med, enligt egen uppgift, att citera Daniel Westling: "Störst av allt är kärleken." Westlings brev till Korinthierna 13:13 antagligen,
SvaraRaderaJa, det var lite skämmigt. Men det finns en frejdig Anne på Grönkulla i den där fräkniga flickan som jag tycker om. Sen har jag inte orkat titta mer, men jag tror hon är på rätt väg: dvs tvivlets ; )
SvaraRaderaMottagandet av Belinda Olssons serie kunde man beräkna på förhand; det här är ett extremt minerat område i Sverige - eller kan man säga att det är många röststarka debattörer och bloggare som har investerat mycket i ämnet, i slagord, teorier och projekt om genus och feminism, och i att det ska handla om just *deras* variant på feminism.
SvaraRaderaInte konstigt att det blev bråk - och då har hon än så länge inte ens berört Turteaterns SCUM-pjäs. Den uppsättningen, och debatten om den, rörde ju också upp...jag skulle säga att den gav en tydlig fingervisning om vart det var på väg.
Jag märker att feminismen går in i samma splitterfas som vänstern på 70-talet. Inte så underligt att kloka kvinnor som Ebba Witt Brattström och andra byter namn till kvinnokämpar.
SvaraRaderaMen man får ändå skilja på knytblus-feminism och mer radikal feminism. Den senare borde kunna göra gemensam sak med alla andra radikaler. Och inte sälja sig så billigt som bimbofeminismen och shockerings-feminismen faktiskt gör.
Nu följer jag inte den här serien, men om Belinda vill leka lite i vuxenteve, och vrida och vända på grejer, så är det okej med mig. I´m so cool ; )
Javisst, likheterna med bokstavsvänstern den gången blir bara allt mer besvärande. Det finns ganska många paralleller: den apokalyptiska synen på historien och den egna kampgruppen, den överjästa psykbrytande vreden som ligger och bubblar under en hel del inlägg, fixeringen vid ordval och smådetaljer i stället för verkliga livsvillkor, kraven på renlärighet och bannbullor, vänskapskorruptionen, insorterandet av alla andra i grupper som manipulerar eller manipuleras ("du har fel/du har inte rätt att yttra dig om det här, för du är en död vit man"). Man skulle önska sig att den här sortens skribenter placerades i en HardTalk-studio och grillades av en taggad och obönhörligt skärpt Steven Sackur, eller Göran Rosenberg - men den sortens debatter är ju utrangerade här i landet numera.
RaderaÄven om det låter patroniserande får det nog sägas att en del krönikörer, "profiler" och debattörer har fått allldeles för många ryggdunkar, i jobbet, i baren och på twitter. Den här bimbofieringen av debatten i ett galet högt och självbelåtet tonläge är inte så smickrande, och de flesta som är med på banan accepterar ju när figurer som uppenbart bara tänker i rabiata (eller puckade) soundbites kommer in och signalerar att de är Guds gåva till Sverige. Suck.
@Magnus. Jag kan naturligtvis ta fel (händer ofta) men nog tror jag att hon intervjuade kvinnan som gjorde och framförde SCUM-pjäsen och som, självfallet, blev mordhotad. Sen undrar jag, och här får du förlåta mig, om vi som män verkligen har något att tillföra till den här diskussionen? Min sympati för Belinda Olsson har växt och växt under seriens gång mest för det personliga upplägget och känslan av äkta förvirring och osäkerhet. (Att hon intervjuade extremer som Per Ström, Sveland och Lodalen ser jag som en eftergift åt det dramatiska.) Men kanske är det så att den i mitt tycke ytterst förvirrade person som vägrade att tala om ifall hennes barn var pojke eller flicka eller personalen på "hen-skolan" verkligen tar upp problem som (unga) kvinnor finner väsentliga? Jag kan inte avgöra det och vill inte ha någon åsikt i frågan.
SvaraRaderaThis being said tror jag att den ensidigt negativa kritik som serien fått är ett tecken på att Belinda O. råkat snubbla på en inconvenient truth. Trots att det som sagt inte är min grej kommer jag att se på det tredje programmet.
Ja, den förvirrade personen - Bengt - kan jag tänka mig att ha en rätt stark synpunkt på: Det är inte otänkbart att den sortens gränslöshet kan vara hart när psykotiserande. Det handlar ju inte om att barnet får välja, utan att det tvingas in i en könlöshet som överhuvudtaget inte existerar utom i huvudet på den mamman. Man behöver bara höra på en stor kör för att fatta vissa skillnader. Hur skulle en Hen- Kör låta?
SvaraRaderaI övrigt så känner jag som sagt: Håll grytan kokande, när det gäller Belinda O. Men jag tror nästan jag undviker den där serien för att slippa fara i taket eller ha ytterligare åsikter om saken. Lite otippat att du följer serien ; )