Jag drar upp kapuschongen och ser ut över sjön. Den har en tunn hinna av porös is som absorberar mörkret, ser ut som asfalt. Bakom den öppnar sig vattnet och överlämnar sig långsamt till skymningen. Jag med.
På gården är fåglarna hundratals, skator mest. Vinden blåser upp och de ser ut att förbereda sig för sömn med kulingvarning. Griper sina klor omkring takräcken, träd och staket. Jag tycker det är genialt; hur de kan hålla fast i en gren och ända sova. Det kan inte jag. Om jag håller fast i nånting är det åt helvete med sömnen. I natt satt jag och höll fast i mitt skrivande till exempel. Ingen sömn före fyra. Och i den långa natten fick jazzen, en viss sorts cool jazz sin ingång i mig igen. Delar den här. Och nu iväg till vänner. Life goes on!
¨
Det finns hur många inspelningar som helst av Take Five, och vet ni någon bättre får ni höra av er. Men jag är numera postumt förälskad i Paul Desmond. Världens mjukaste sax. Dave Brubeck och - inte minst - Joe Morello är också formidabla musiker.
Morello, som hade en synskada, ville först bli violinst men avstod när han insåg att han aldrig kunde bli lika bra som Jascha Heifetz. Då tog han trummorna, och han är en av de märkligaste trummisar jag hört. Man ser: Här är en som bara följer sin egen ådra.
Och så en liten hälsning
Och här ytterligare en inspelning där Morello glänser till och Desmond spelar på gränsen till zen och försvinnandet: Livet 1961.
At the time, I thought it was kind of a throwaway. I was ready to trade in the entire rights of “Take Five” for a used Ronson electric razor. ~ Paul Desmond
PS: "Within a few years of "Take Five's" success, the segmented popularity-charting of the music industry, targeted marketing practices of record companies and mandated playlists at radio stations had strangled the possibility of an unconventional record driving its way to the top by force of its musical merit and attractiveness. The disc jockeys who exposed "Take Five" to a receptive public simply because they liked it were soon to lose their freedom to choose the records they played on the air. "
Från: Jazzprofiles
...och faktum är ju att Dave Brubeck är lite träig, fast på ett gulligt sätt. Som kanske kompletterar Desmonds subtilitet. Och ändå, när man lyssnat på många inspelningar med dessa två fattar man inte riktigt att de kunde hålla ihop så länge. Paul Desmond var ju tydligen annars väldigt känslig för jazzmusiker som sas gick i stå, och roterade runt i något ansträngt riff. Själv är han ju bara så ljuvligt sensibel. Även om man jämför med en god svensk som Lasse Gullin, så hör man djupa skillnader. Det som saknas är alltid den där oerhörda avspänningen som Desmond har, förmågan att blåsa på kanten till det outtalade, det ansträngningslösa. Han till och med använder försvinnandet av tonen som en del av tonen, högst medvetet, om ni frågar mig.
SvaraRaderaJag missförstod citatet först, och tänkte att han hade planerat att skriva ett arrangemang för elektrisk rakapparat. Det hade också varit kul.
SvaraRaderaVågar jag erkänna att det här var ännu en av dessa låtar jag förstås hört men inte hade en aning om vad den hette?
Gillar. Det här är sådan musik som Ingvar Storm brukar välja för Spanarna..
Ja, om någon kunde skrivit en minmal sak för rakapparat så var det nog Desmond. Roligt är också att han i årtal viftade med en självbiografi han skulle skriva/skrev? som skulle heta "How many are you in the Quartet?" en fråga han ofta fått av flygpersonal på resor genom USA.
SvaraRaderaDet är mkt trevligt att återfinna musik man inte hört sen ens första pojkvän spelade den för en. Har inte noterat musiken i Spanarna. Men annars är jag P 2-monoman.