söndag 10 november 2019

Idag: Sergej Rachmaninov

Sergej Rachmaninov som ung, med sin hund och en bok

Jag har en plan, rätt lös, men jag vill lära mig "allt" om Rachmaninov. I och med Symfoniska danser, op 45, har han fångat mig med sin musik; sin rika eleganta orkestrering, klangvärlden, de folkviseenkla sångliga momenten. Han kan måla både det ljust melodiösa, oskuldsfulla i människolivet, dess melankoliska längtan och dess bullrande stampande kamp. Han skriver romantiska och rytmiska sånger på horisontalen som laddas upp med expressiva tvärslag från brass och puka. Det viktiga är att det dramatiska och sorgliga får vara med. Bara så kan det fånga in både hans tid, och min, eller rättare sagt vår.

Det är stora problem i luften, man behärskar dem inte med ett reklammässigt: Ha en bra dag! (för att nu inte tala om politiska utspel med tummen upp). Inte heller får det riktigt plats hos vissa lättare (trots det älskvärda) tonsättare. Men hos Rachmaninov finns människolivets hela spektrum och motsättningar integrerade. Man hör både mörkret och ljuset, det tunga och det alla vackraste. I Opus 45 blir den lågmälda dansen sakta vildare och vildare, i andra satsen fräckt arrangerad med blåsarna, trumpeter, saxofon, fagotter. Därtill klockspel och pukor. Man anar ett det är ett formidabelt svårdirigerat stycke.

Sista satsen är återigen mer svepande känslosam - rysk, tänker man - innan man uppfattar det stoiska draget, toner som följer en stramt upprätthållen struktur kring verkets obändighet, som både kämpar och överraskar och så plötsligt  - kabang! - har hörbart kul i sin uppfinningsrikedom: Så vill jag se Rachmaninov, och särskilt detta stycke. 

Här en respekterad inspelning med dirigenten Kirill Kondrashin och Moskvas symfoniorkester från 1963. För er som kan dela min begeistring så finns, så här nära alla själars dag, även en inspelning av De dödas ö, med Stockholmsfilharmonikerna, under Andrew Davis ledning. Men börja med den första, som är hans sista stora.






7 kommentarer:

  1. PS: En helt underbar bild, förresten.

    SvaraRadera
  2. Javisst är det. Man kan bli nostalgisk för mindre....

    SvaraRadera
  3. Min kommentar före mitt PS föll tydligen bort. Jag ville bara instämma i din förtjusning i Rachmaninovs musik. Symfoniskt står han oförtjänt i skuggan av den andre store ryske romantikern, men förutom de verk du nämner är också andra symfonin ett mästerverk, särskilt andantet. För att nu inte tala om pianomusiken, men där är han ju känd och erkänd.

    SvaraRadera
  4. Alla "tips" tas tacksamt emot. Gärna också favoritinspelningar. Jag läste att hans försörjningsbörda under åren i Amerika begränsade hans tid för komponerande. Så där som det ofta är för de begåvade. Han var sas tvungen att resa runt på konsert-turnéer och hans hälsa var sviktande. (Det här berättar jag för min läsekrets, du vet redan) Men de stora verk han gjorde då, däribland det ovan, räcker ju för en livstid av skönhet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. PS: Av nån jäkla anledning är jag inte lika svag för Tjajkovskis musik, för det mesta.

      Radera
    2. Håller helt med vad gäller Tjajkovskij. Vad gäller inspelningar av symfoni nr 2 (rättelse: Adagiot, var det jag speciellt tänkte på) så återvänder jag ofta till Mikhail Pletnov och Russian National Orchestra, från 1994,som finns bl a på Spotify.

      Radera
  5. Men sen hörde jag den här idag, och ångrar allt "ont" jag sagt om Tjajkovskij.

    https://www.youtube.com/watch?v=JO4s7yjFjdM

    SvaraRadera