Gjorde en kort promenad till Rådhusplatsen. Varför har Köpenhamn ett så flott rådhus i tegel och med torn, och vi i Stockholm har ett urtråkigt pretentiöst? Varför är deras slott och börshus och kyrkor så mycket roligare? Som om de alltid haft mer fantasibegåvade arkitekter än vi?
Åt en sen middag på en italiensk restaurang där kyparen var en tung pojke från Kroatien. Jag har aldrig sett en kypare sätta ner varje steg med sådan tyngd mot jorden och så lugna rörelser. Han berättade att han kom från Zagreb och tog mig i hand för att jag också varit där. Jag frågade om han ofta reste tillbaka. Ja, när jag har råd, sa han. Livet, som det är, för människorna.
Sen åt jag den goda fisksoppan toppad med havskräfta och jätteräkor med mera. Vitt vin. En sexa Chivas. Den enda gudomliga drycken.
Och ännu en dag följde, med sol på Glyptotekets takterass, vid utsikt, och den stora Bonnard-utställningen i sju salar under. (Men det ska jag berätta mer om senare).
Det fina med att resa ensam är att man blir intresserad av andra än sitt resesällskap. Små skraltiga tanter från Tyskland. Unga män som druckit för mycket öl. Den vackra indiskan som absolut ville ta en selfie med mig (detta är mig djupt främmande, men vad gör man inte?) Den ursnygge amerikanen från Kentucky utanför Glyptoteket på en soffa där han väntade på sin fru. Servitrisen på caféet som blev jätteglad för att jag sa att hon gick på lika lätta snabba fötter som Gena Rowlands.
Och i pausen på Daniel-Hope-konserten kom jag i samtal med en kvinna av den gamla fina borgerliga sorten som också är Köpenhamnsk. Vi delade intressen, konst, musik och så vidare. Hon var förnämligt lugn och vänlig och vi skildes vid utgången utan vidare åtbörder. Inga selfies.
Någon dag senare var det hemresa. Efter en del trassel med dysfunktionella hissar och rulltrappor når jag den mest avlägsna perrongen på Hovedbangården. I kupén där jag landar lägger jag märke till en ung man som ser spansk ut. Vi växlar ett par ord, och sen frågar han om han kan komma och sitta bredvid mig.
Det blir ett intensivt samtal. En rörande öppenhet från hans sida. Efter en stunds samtal tar han min ena hand. Han vill verkligen hålla i den. Detta gör mig en smula förlägen, men de är ju så raska, unga män. Jag värmer hans fingrar en stund och sen säger jag, men nu får du ta och släppa handen. Senare förklarar han att han är "lite impulsiv".
Den spanska Velasquez-mannen, med det svarta skägget, visar sig vara en kurd från Syrien. En av de som flydde och kom hit 2015. Han har en syster i Hässleholm, en mamma nånstans, och en syster i Tyskland, som han just besökt. Han talar god svenska (lär er gärna kurdiska på fyra år). Han ska läsa till elektriker. Han har uppehållstillstånd och hoppas att han får stanna.
Jag säger det jag menar: Såklart ska du få stanna.
Han har hamnat vid svenska ostkusten, och detta är han mycket glad för. I höst ska han studera i Kalmar. Han är mycket känslosam. Det var ett tag sen någon tittade mig så djupt i ögonen. Hans profil är förtrollande, men jag har ingen lust på unga män. Inte nu längre. (Men - det är nåt skumt med mig och yngre män. Jag träffar de alltid på resor). Det här får vara ett möte, och det gör mig glad. Vi har ett ärligt och berörande samtal, och jag är den gränssättande. Lugnet själv.
Hans ansikte är klassiskt, klassiska är också de hemskheter han gått igenom. Tänk på honom nästa gång ni läser Iliaden och tycker att den är så förnämlig. Kom ut ur era finheters elfenbenstorn, och er rasistiska ynkedom. Varje människa kan bära på en helighet ni inte har en aning om i Sölvesborg.
 |
| Målning: El Greco |
Det är något tekniskt fel på snabbtåget. Vagnarna skraltar och vaggar häftigt och man tror de ska falla av rälsen. I restaurangvagnen faller min öl av bordet och jag får en annan. Räkmackan är okej, men allting faller, alla slår emot någonting, hela världen gungar. Mohammed stiger av i Alvesta. Först efter Nässjö fungerar stabiliseringstekniken, och de sista timmarna blir lugna. Hjärtat bär.
