Joyce Carol Oates igen

Börjar läsa Joyce Carol Oates igen. Det var vi som var Mulvaneys.
Blir inte klok på den här författaren, som jag instinktivt tycker om, för hennes hållning, till människor och samhälle och känslornas vågspel. Hon är bra. Men riktigt dålig också.

Nu ska hon porträttera den här familjen. Och hon lägger minst fyra, fem inledande kapitel på att "levandegöra" (som det heter) deras omgivningar; platsen, gården, träden, släkten, individers förgreningar. Det är som om hon tror att vi kan se deras topografiska karta. Jag ser inte den. För jag har så bråttom. Lika bråttom som jag tycker att hon har, när hon pladdrar på om familjens alla detaljer. Mammans intresse för antikviteter, djuren runt omkring dem, hundarna, hur det ser ut i trappen, att det inte är riktigt rent. Allt det där som kan skapa en atmosfär. Och gör det också. Men det är för mycket. Hon vill ge oss det myller, som de flesta större familjer lever i, men hon gör det en smula mekaniskt: Så här går det till, liksom. Myllrandet.

Ändå respekterar jag henne: Att hennes karaktärer och deras spelplan så ofta påminner om klassiska tragedier; Någon blir utsatt för något som förstör allt omkring dem. Här är det en ung syster som blir våldtagen. Oates ser människan i nätet av omständigheternas makt, och därmed också samhällets makt. Och jag vet förstås redan nu hur åt helvete det kommer att gå för Mulvaneys. Men jag ska läsa mig fram till punkten där de kanske tar sig samman igen, hittar en utgång.

Joyce Carol Oates är - i motsats till mycket amerikansk kultlitteratur - en moralisk författare. Hon har en kompassros. Men jag konstaterar om igen hur ojämn hon är. Den briljanta svarta komiken i Vad jag levde för samsas med Svart flicka, vit flicka, medioker, och den präktiga Marilynboken, som aldrig betog mig, och den sorgsna kyliga Gör med mig vad du vill, och så vidare. Man förstår att Nobelpriset är out of reach. Men grejen är; det spelar ingen roll, när en författare har en kärna man tror på. Visst önskar jag ofta att hon var mindre pratig, det har jag önskat mig med Doris Lessing också, ingen av dem är minimalister, och de är inte heller så skickliga på att skapa ett vitalt flöde, som tex Henry Miller var, eller Norman Mailer, not to mention Virginia Woolf. Men de har en kvinnlig erfarenhet, en blick, ett djup - som inte finns hos många andra - och de speglar en tid, en historisk-social mentalitet, med träffsäker skärpa.

Således - jag vet hundra författare som har en coolare stil än Oates - men har de lika mycket att berätta, är de lika brinnande i anden? Vet inte. Men jag önskar att hon strök lite mer, och skrev aningens mindre bullrigt. Kanske har hon bara lite för lätt för sig.