Nymfomanist, va trist!

Jaha ja. Så har Lars von Triers stora "epos" om sexualiteten nått ut i Europa. Reaktionerna har varit skilda, från: Nejhuochuschanemej (omodernt), till: Det är ju så där sexualiteten är liksom, (modernt).
Kerstin Gezelius i DN - för övrigt en utmärkt filmkritiker - hör till försvararna, men som vanligt blandar hon in sina egna sexuella preferenser i tolkningen av den hårt arbetande nymfomanen: "Joe följer varje sexuell impuls direkt, innan den hinner förgiftas eller förskönas av någon längtan, nostalgi eller romantik. Hon köper grisen i säcken utan att tveka. Om det finns ett drag av skräck är det aldrig för männen, för våld eller övergrepp – har man valt sin väg fullt ut är man också beredd att dö för den – utan för vad hon kan upptäcka om sig själv".

"Köpa grisen i säcken" - och "vara beredd att dö för den", är en rätt kontaminerad liknelse och låter i mina öron som självdestruktion på sexuell nivå. Triers film tycks också (jag har inte sett den än) mer handla om lidande än om lust. En pornografisk besatthet som kan ha föresvävat Mauriac när han skrev: "Människan är korsfäst på sin sexualitet". Det tror jag egentligen är von Triers röda tråd, kanske rentav grisen i säcken, som han brukar plocka fram: En mytologisering av det moderna levernet, där sexualiteten blivit ersatz för religion, och kräver både ritualisering och offer.

Joe, nymfomanen i hans film, är beredd att offra allt för en sorts superorgasm hon längtat efter sen tolv års ålder. Även det verkar synonymt med frälsning, omvändelse, extas. För denna frälsning går hon ut hårt, jobbar som en slav, underkastar sig alla möjliga sexuella hårdheter, som mixar adrenalinkickar, riskbeteende och hardcoresex till en riktigt häftig drog.

Jag ska inte moralisera vare sig över filmen eller huvudpersonens beteende. Men inte heller idealisera, det vore befängt. Ingen kommer hem till en gammal man för att vila ut med en kropp full av blåmärken, som sas har förverkligat sig själv. I filmen går Joe i gruppterapi och lär sig kalla sin nymfomani för sexmissbruk. Men de intressanta teman som von Trier väver in i glappet mellan själ och kropp, mellan medvetande och dragningen till medvetslöshet, mellan klarheten och skiten, är nog så allmänmänskliga. Skulle jag tro.

Själv har jag den erfarenheten att orgasmer och allt annat är bäst med den man älskar. Men jag har haft en bekant som inte kunnat låta en karl gå förbi huset, utan att...och jag har undrat hur hon tar det. Efteråt. Är det som det där tomma hålet som måste ha en till och en till, men vars tomhet aldrig fylls - som i filmen?

Nu är det här förstås vare sig en feministisk eller allvetande film, men mer av svarta djup och filosofiska reflexioner, har jag fattat. Jag ska se den, men skulle gärna avstå den andra halvan, som innehåller det som finns på internet. Och vad beträffar diskussionen, med exemplet Gezelius ovan, kan man undra över motsättningen mellan sexuellt riskbeteende och feministiska sexkontrakt. Komplicerat. "Om det finns ett drag av skräck är det aldrig för männen, för våld eller övergrepp – har man valt sin väg fullt ut är man också beredd att dö för den".

Det finns förstås ingen gyllene medelväg i sexualiteten. Men drugaddicts, sexaddicts - they all go, "not with a bang, but a whimper". Och det gör förstås vi andra med, tids nog.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _


Citatet ur T.S. Eliots The hollow men.
Länk till Gezelius i DN.
Mer om von Trier, Antichrist, här på min blogg.