#metoo för pojkar

Jag respekterar, men har inte deltagit i, metoo-rörelsen. Sent har jag fattat hur mycket överjävligt skit kvinnor har varit utsatta för. Kanske också att vissa yrken är mer smittsamma för folk som vill "tänja gänser" eller folk som inte kan sätta gränser. Som teater-och-film-världen, musikvärlden, konstscenerna, sportvärlden, restaurangbranschen, med flera. När skådespelerskan Eva Röse i TV pratar om hur många män som stått och dinglat med organet framför näsan på henne, gissar jag att hon talar sanning. Och att "stoppa in den där, vi ska jobba" också är det enda rätta svaret.

På filmbolaget Zentropa i Danmark lär man ha satt i system att ha festliga porrkvällar med nakna tjejer på borden, för att lätta upp stämningen för de hårt arbetande genierna. Antar att bolagets kvinnliga producenter också tyckte det var en fin idé, eftersom ingen av dem hördes protestera på den tid det begav sig.
Den högkulturella klubben Forum har jag - dessbättre tydligen - aldrig besökt, men ryktena om Jean-Claude Arnault har nått mig för länge sen från brudar i grannskapet av KB. Han är naturligtvis inte så ensam som det ser ut, syndabock för en hel generation mansidioter som han blivit.

När det gäller överskridandet av en kvinnas spontana nej och/eller ja, är det nog en av de känsligaste zoner som existerar i det mänskliga livet. Alla som vet ett uns om verklig Eros vet hur tydlig gränsen är mellan det totala ja-et och det tveksamma nej-jag-tror-inte-det. Men porrkulturen har gjort denna subtila känsla helt suddig av "alla får ligga" och liknande hypnotiska termer som inte har ett dyft med sexuell kvalitet att göra. Vi vet redan att alla får ligga, att lansera det som ett ideal är en förolämpning mot prima samlag. Alla har legat någon gång i de där kroppsliga högarna av besvikelse, och alla får - förhoppningsvis - uppleva det verkliga erotiska undret, en annan gång.

Jag är bara så tacksam att jag inte ens varit utsatt för pinsamma plågoandar, det räcker så bra med allt fummel i ungdomen. Samtidigt undrar jag om det finns en inbyggd stolthet som gör att jag faktiskt aldrig ens behövt tveka inför typer som Arnault, och liknande. Se exemplet Eva Röse.

Nu vet alla också att sex och små flirtiga "tjänster" av olika slag kan förekomma i en värld där en flicka, eller pojke, vill fram. En roll, en bok, en utställning, en konsert kan stå på spel. I andra sammanhang kan det gälla pojkar som blir upplockade av "fadersersättare" -  typer som missbrukar deras förtroende och ger sig på dem sexuellt. Patrick Sjöberg, Jonas Gardell och andra har vittnat om det. Det kunde alltså behövas ett #metoo för pojkar också.

Riktigt jävla sorgligt är det att i ett tv-reportage få höra om unga pojkar och flickor som regelbundet och tvångsmässigt säljer sig till sexuella handlingar. Pojken som sa att detta lindrade hans ångest och flickan som sa att hon blev lyssnad på av sina sexköpare är som stora sorgliga budskap till vuxenvärlden och samhället: Var fan är ni när dessa barn säljer sig (var tionde svensk ungdom har någon gång sålt sex enligt en rapport)?

Det är alltså något helt förvridet och olustigt i vår porrifierade tid. På nätet drar de sig fram, sexmissbrukarna, eller på en bakgata. Och i det sjuka nätet hamnar helt unga människor, flickor och pojkar. Det behövs ett #metoo för pojkarna också.

- - - - - - - - - - - - - - -

Här är mitt gamla debattinlägg från AB om pedofiler på nätet. 
Och den här debatten om en porrfri skola är ju så oerhört sen och nödvändig. Vilket pinsamt skitliv man säljer in på barn. Själv tycker jag man skulle gå till källan: Bort med all porreklam i nätbolagen. Vuxna missbrukare får fanemej klara sig själva.
Läs även: Konsten att förstöra sex med sex.
Och i The Guardian skriver Johanna Ekström om det kallkåta kulturella "samlaget".
På någon sorts underlig omväg har den här texten av Gunnar Strandberg också med saken att göra.