Bergman. Nu igen, och varför? Svaret är enkelt: Det har inte funnits en fullödig Bergmanbiografi på svenska förrän nu, med Mikael Timms bok Lusten och dämonerna (Norstedts). Det tog honom sex år att skriva den, och den beskriver sju decennier av svensk teater- och filmhistoria, med Bergman som epicentrum.
DET BÖRJAR I BARNDOMEN, men den har Bergman skrivit så mycket om att vi nästan kan den utantill. För egen del blir jag mer betagen av kapitel som handlar om en nittonårig yngling med teaterfeber och omättliga ambitioner. Frikallad från lumpen drar han igång sin teaterverksamhet på Mäster Olofsgården i Gamla stan. Han håller benhårt på disciplin och arbetstider, även för de amatörer han då arbetar med, och får tidigt beröm för sina uppsättningar.
Därifrån är det gå som gäller; till Medborgarskolans teater och nya berömmande recensioner. Vidare till Studentteatern, Dramatikerstudion, och till Helsingborgs stadsteater, som han fick sådan fart på att den småborgerliga staden blev teaterfrälst. Sedan till Göteborgs och Malmös stadsteatrar, med returer till Stockholms teatrar, och de första filmförsöken på 40-talet.
UNDER 50-TALET ÄR BERGMAN den regissör som efter pilsnerfilmerna och Hasse Ekman-vågen börjar göra film med en egenartad konstnärlig kvalitet. Samtidigt blir han, som på beställning, en stötesten för vissa kritiker. Bergman, själv en komplexfylld beundrare av 40-talistförfattarna, får sin råaste kritik från det litterära hållet. Olof Lagercrantz recenserar Sommarnattens leende med en drapa:
»En finnig ynglings dåliga fantasi, ett omoget hjärtas fräcka drömmar, ett gränslöst förakt för konstnärlig och mänsklig sanning. (...) Jag skäms att jag har sett den«.
MEN SOMMARNATTENS LEENDE fick pris i Cannes, och drog in så mycket pengar att Bergman fick körkort för fortsatt filmande. På 60-talet blev filmen etablerad som en egen konstart, och Bergman är en av tidens stora auteurer, en av dem som själva skriver, regisserar och klipper sina filmer. Samtidigt får hans teateruppsättningar världsrykte. Men det expansiva 60-talet övergår i det politiska 70-talet och Bergman får nytt motstånd. I Sverige betraktas han av många som en fadersgestalt som ska störtas, och som handledare på Filmskolan är han impopulär.
Forts....Läs hela artikeln i TCO-tidningen här.
Eller på björnstrand backwater.
Bilden: Eva Dahlbeck och Gunnar Björnstrand i Kvinnors Väntan 1952.
Den berömda hiss-scenen.
Två andra texter om Bergman:
Om Nattvardsgästerna.
Om Andhorils roman.
Fin artikel om som det verkar läsvärd bok! Och visst är det väl ändâ Lite uppfriskande med en som valt att inte lägga tyngden vid hur Svâr och Kvinnoblabla Bergman var?
SvaraRaderaJag tycker MIkael Timm är en av de bästa reportrarna i radio, och boken är enormt välskriven. Men jag tycker samtidigt att han har ett lite fogligt förhållande till IB. Som levde när boken skrevs. IB har ändå varit en maktfaktor. (Kvinnorna är mindre intressant.)
SvaraRaderaEn annan filmjournalist tyckte att MT var jättefeg, och rekommenderade mig Marianne Hööks bok om Bergman. Den har jag dock inte läst.
intressant!
SvaraRaderaJa. Eller. Så är jag lite för involverad ; )
SvaraRaderaSommarnattens leende har jag sett oräkneliga gånger, en underbar komedi. Och som Ingmar Bergman själv uttryckte det ; "det märks inte alls att den är gjord under en av mina svartaste perioder". Hade ingen aning om att Marianne Höök skrivit en bok om Bergman, den väcker onekligen en viss nyfikenhet.
SvaraRaderaJa, du har rätt, Sommarnattens leende är en av världens allra bästa komedier. Såg om den för några år sen och blev övertygad om det, alldeles oavsett släktskapet. Den är helt enkelt formfulländad, och med ett oerhört roligt gäng. Samt vackert foto. Gunnar Fischer.
SvaraRaderaHärom veckan, när jag däckades av förkylning, fick jag låna en extern hårddisk fylld av filmer av en av sönerna, och såg flera Bergmanfilmer. "Nattvardsgästerna" och "Jungfrukällan" - gedigna, men jag hade svårt att bli engagerad. "En lektion i kärlek" däremot - underbar och rolig och jag skulle inte ha svårt att förälska mig i Eva Dahlbeck... "Smultronstället" var mycket sevärd, inte minst för Victor Sjöströms skull.
SvaraRaderaNej och ja. Det tog tid för mig att omfatta Nattvardsgästerna. Till sist blev jag så gripen av det filmiska, och de helt underbara rolltolkningarna, inte minst min pappas.
SvaraRaderaMen Eva Dahlbeck, ja. Hon var ju otroligt både kul och vacker, och snäll, dessutom. Smultronstället hör till de lite väl gymnasiala tycker jag, murrelimurr om döden och smultronen. Men till sist är det ju ändå filmkonst avhög klass. Vi är inte så vana vid det nu, i Sverige.