Vad jag tittar på de här dagarna: ansikten. Putin, Kerry, Bildt, Jan Eliasson. Och de här två uttrycksfulla människorna. Jag säger inget om deras etik, politik eller maktanspråk just nu. Jag betraktar ansikten. Och tycker det är synd att det inte var de här två som möttes i Paris häromdagen. Personkemi, som det kallas. Och den går bara igång om man vågar visa känslor: Som Jan Eliasson. Som Hillary Clinton och Sergei Lavrov.
Bilden tagen för drygt två år sen.
Ja det är synd att det är så känslolöst i toppolitiken många gånger. Det känns som om alla vill bli omtyckta men i själva verket hade de vunnit mer på att visa de där känslorna, argumentera ett tag och faktiskt komma framåt.
SvaraRadera"bara omtyckta" vet j inte. Men jag tror på personkemi. Och vet inte om två dystra herrar som Kerry och Lavrov kan finna någon gnista.
SvaraRaderaMen annars har det j handlat en hel del om att Putin bakbundit den Lavrov som bara för några månader sen var mera försonlig. Vi får se.
Trevligt att du tittade in. Älskar ditt hörn av England. (Wales är det väl?)