måndag 28 november 2011

Herr Schwitters Exit

Jag gnider en skräpvind ur ögonen, öppnar dem och får syn på en liten avfallshög intill husväggen: En tjock bit blå puts ur en renoverad trappuppgång, ett gångjärn, en gräddrosa kapsyl, en bit elledning, en röd klädnypa, överblivna träbitar, en trasig tidning med ett halvt ansikte.
Kurt Schwitters har gått förbi. En av hans bilder har fallit sönder på Hantverkargatan. Men jag skulle inte se det om jag inte nyss sett en av hans färdiga bilder, där tonen från den blå putsen och den gräddrosa kapsylen ligger pudrade i kanterna av två roterande cirklar som verkar tagna från locken på gamla målarfärgsburkar.

Schwitters var en utkantsdadaist, stationerad i Hannover när ”alla andra” var stationerade i Berlin, Zurich och Paris. Ett faktum som bara förstärkte hans självgående karaktär. Stor produktion, inget tjafs. Han kunde laga till en bild som andra lagar till en sallad. Eller han kunde arbeta som besatt och i åratal med en skulptur av överlappningar, överklistringar, övermålningar. Bara det fanns råvaror ordnade det sig. Och råvarorna var som en hög skräp på Hantverkargatan. Men på dem strök han en poetisk och exakt färg: Limegrönt, kadmiumrött och coelinblått. Eller så klistrade han grader av beigebrunt papper till en subtil nivå av kamouflagefärgat rådjur.

Schwitters hade sitt eget kamouflage. Han avvek från dåtidens konstnärsromantik genom att se ut som en framfusig handelsman, och bete sig som en sådan; sålde sina nygjorda collage direkt från bärmappen, ungefär som en torghandlare säljer fisk. Nyfångad, till kilopris. Får det lov att vara en till kanske?
En konkurrerande dadaist talade med avsky om Schwitters´ ”borgerliga” ansikte. Men skenet bedrog. Ingen av vännerna glömde någonsin Schwitters´ nonsensdikter och vitsiga prat. Eller hans besök hos konstnären Groz.
Schwitters ringer på. Groz öppnar.
Schwitters: Jag är herr Schwitters. Jag söker Groz.
Groz: Jag är inte Groz.
Dörren stängs. Schwitters tar trapporna neråt. Vänder, rusar uppför trapporna och ringer på igen. Groz öppnar.
Schwitters: Jag är inte heller herr Schwitters.
Dörren stängs för gott.

Schwitters tog sin humor med sig nerför trapporna och hela vägen ut genom Berlin, Prag och Amsterdam. Till och med i Potsdam, preusseriets högborg, lyckades han dra igång publiken med sin dadaistiska ståuppshow. En kväll fylld med banaliteter, som han själv skulle ha sagt. Officerare och borgardamer lär ha skrattat så det sprutade om dem.
Jag beundrar Schwitters. Hans konst hör till det fräckaste som gjordes i Europa mellan 1920 och 1947. Den tål att upptäckas om igen – men också hans fru. En av dessa fruar som står bredvid konstnären. I Schwitters fall finns en mycket konkret bild av företeelsen, noterad av kamraten Hans Richter. De är på resa, kvällen är sen. Under en gatlykta står fru Helma Schwitters med utsträckta armar, behängda med allehanda underkläder. Schwitters knäar framför deras öppnade resväska, i vilken han rotar runt för att få tag på en blå etikett som han nyss kommit på var den ska placeras på ett av hans collage, nämligen i nedre vänstra hörnet. Men resan tog slut. Och det på grund av värre ting än ojämlikheten mellan könen.

Schwitters stämplades som ”entartet” och dog i England, i exil. Två gånger hade han flytt i sista stund från det nazistiska vansinne som gjorde det allt svårare att placera humorn i centrum av en världsbild, eller ens en konstbild. Surrealismen tog över, och collaget blev en konstruerad freudiansk skräckkammare. Men hos Schwitters är det fortfarande skrattet och ömsintheten som får världen att gå runt, och som förvandlar små bortkastade skitsaker och skräp till ett pojkaktigt kungadöme. Med dadaisternas suveräna känsla för tillfällets betydelse gick han världens alla struntviktigheter emot. Inklusive sin egen: ”Jag är inte heller herr Schwitters”.
Det är den allvarliga leken i vilket som helst av hans verk: Här har ni mitt stoff! Pfjutt, boom, weiter, schwisch! Exit! Kortaste, elegantaste vägen från stoff till stoft. Eller tvärtom.




Texten har tidigare varit publicerad i UNT, och ett par andra tidningar.
Verktitel på det översta bilden saknas, men kolla hur många intrikata rumsligheter den har. Nummer 2 är Blauer Vogel, 1922. Den tredje har beteckningen Mz 199,1921, och finns på Guggenheim, N.Y.
Hej, hej!

5 kommentarer:

  1. Jag var på en stor utställning för kanske fem år sen på Baubourg med just dada. Vet inte varför, men i ett anfall av ambition tog jag med mig de stora barnen. Fast de var inte så stora, slår det mig nu. Säg att sonen var åtta och dottern tio?
    I alla fall, allt det där som jag tyckte var roligt och lekfullt, eller som jag MINDES som roligt och lekfullt, var för dem obegripligt. De hade aldrig sett en skrivmaskin, än mindre en huv. Flaskställ? Den enda pryl de kände igen var en tjotta. Kollagen var små och väldigt gulnade. Sköra, ömtåliga.

    Jag var helt tagen av alltsammans. Det här är en konst som inte överlevt, tänkte jag. För barnen var det här containerfynd (vilket det ju på sätt och vis var), museiföremål ur en tid som låg så långt borta så inga förankringar fanns. Det var ju inte ens telefoner...
    Och jag blev lite nedslagen, för det betydde ju att den här konsten måste, som så mycket annan, liksom pluggas/skolas in. Den funkar inte direkt längre.

    Min superkonservative makes enda kommentar var: Det finns inget som åldras så fort som provokation.
    Jag är rädd att han har rätt.

    SvaraRadera
  2. Åldrad provokation? Ja, Jesus till exempel;)

    Men Schwitters hör hemma i varenda heltäckande konstsamling i världen. Så jag tror inte det där stämmer; unga målare har tagit en del av hans bildsyn in i sitt oljemåleri, och gör sas rumsliga "collage" direkt, med oljepenslarna.

    Dåliga provokationer dör, ja, (jag ser dem dö överallt just nu, de dör efter ett år) : men inte de vackra och lekfulla och intelligent skapade. Schwitters "målar" bättre än många steldöda målare.

    Klart man måste lära sig att se; både Leonardo och Munch, både Schwitters och Billgren.
    Vad är det som "funkar direkt", utom det som påmminner oss om något vi redan sett/vet/tror oss veta?

    Jag tror tex inte romansk kyrkoskulptur säger så mkt heller till en ny generation.

    Men det ligger något i det där med att associationsbanorna för ett collage kan åldras snabbare. Mest på grund av tidsmarkörerna.

    Riddare med hjälm och väna prinsessor har däremot återuppstått, i dataspelens "samtid".

    SvaraRadera
  3. Du har antagligen rätt. Fast jag tänkte nog mer på skrivmaskinshuvarna, de "moderna" föremålen som ställdes ut som de var. Collagen var nog rätt fina, om än just ömtåliga. Och jag funderade i mitt stilla sinne på om de var tänkta att åldras, de är ju ofta gjorda av de mest förgängliga material. Till skillnad från gamla fresker och oljor.

    Fast jag menade inte det hela som en kritik mot Schwitters, mest som en sorts - oväntad grej.

    Vad gäller olika stilar och epoker så är väl några mer lättillgängliga än andra. Ofta gillade är surrealister och impressionister, vilket kan leda vidare. Typ.

    SvaraRadera
  4. Jag tror, med anledning av hur många muséer världen runt som äger Schwitters grejer, att de har stått sig mycket bra. Kanske inte varenda collage, men han var ju så produktiv så det finns många.

    Sen vet vi ju hur det är med äldre oljemåleri; ofta svartnat, illa retuscherat, för att inte tala om freskomåleriet; med Leonardos Nattvard som det mest problematiska exemplet.

    Det är nog så med konstens "skörhet", att man alltid får räkna in den.

    Och det är klart du kommer att gilla Scwitters då och då, ni är ju lite lätt "borgerligt" crazy båda två ;)

    SvaraRadera
  5. PS:
    Jag har aldrig varit så hot på Duchamps readymades, flaskställ etc, men om dem finns det en oändlig intellektuell historia. Konceptkonstens urfader etc. Gäsp.

    Jag är en bildälskare. Schwitters är en av dem jag älskar. Punkt.

    SvaraRadera