tisdag 15 november 2011

Sen Zinnia Sol

Nu var det dags att gå ut i solen igen. Den finns alltså. Mössan nerdragen, halsduken väl virad, som en Snusmumrik. Går nerför skogsbacken där glittret lyser upp från vattnet och eklöven ligger bruna som bortslösade skivor av norsk getost. Inga fåglar, bara skatan som hoppar. Inga människor, jovisst joggare.
Sätter mig på en sten med handskar under rumpan. Glittret ska vara ännu en timme. Det grå molnet ska komma svepande från norra Uppland, men inte än.

Jag går förbi den Stora Trädgården. Där står de höga ruggarna med dahlior kvar; de blommar ännu, i mitten av november, i gult, vitt och rött. De krapplackröda är bäst. Djupast. I rabatten bakom finns ännu tagetes, och zinnia, mina älsklingar. Och ingen av dessa blommor är ens nordiska. Zinnia kommer från Mexico. Den har så fina schatteringar, från ljust violett till häftig orange. Näckrosorna i dammen har sjunkit till sin botten. Men i en annan rabatt viftar ringblommorna ivrigt att de lever, de lever. Så också jag.

När jag kommer hem ser jag på Mumintrollen i tecknad version från Japan. Mumindalen placerad mellan asiatiska knölberg och aldrig sedda blommor. Men storyn är fin som alltid. Hade glömt hur mycket jag tyckte om dem. Men identifierar mig gör jag inte längre: Inte ens med den argsinta lilla My. Och absolut inte med muminmamman; hon hänger för mycket vid diskhon, med förkläde. Och pappan med alla sina orealistiska drömmar, och snorkfröken med sin fåfänga, och Misan med sin lessna självbild, och Tofslan och Vifslan, som liksom bara hänger med. Men Snusmumriken då? Jo, han är fortfarande lite mera jag. Vi som drar ner mössan och vill gå lite ifred ganska ofta. Samtidigt som vi är snälla mot alla och inte låter oss dras in i deras problem. Jag, en mumrika, bland zinnior. Och utan pipa.

7 kommentarer:

  1. Å, vad jag gillar dina naturanteckningar, eller vad man ska kalla dem ... Promenadrapporter? Nej, det låter lite torrt. Hur som helst så känner jag igen dig på bilden, trots pipan. Jag hade ett snusmumrikcitat på min facebooksida förut, men nu har jag glömt vilket det var. Återkommer när det dyker upp igen.

    SvaraRadera
  2. Ja, du är väl lite åt det hållet med; en stadsmumrika?

    Du borde se mumin tillsammans med Edna, om de dyker upp igen. Hon skulle gilla dem. Även i japansk version.

    SvaraRadera
  3. Men jag känner ju precis så där när det gäller Mumintrollen! Älskar att jag nu kan höra dem med Mark Levengood, alla titlarna, inte bara dom som redan lästs in av Birgitta Ulfsson. Men kan inte identifiera mig. Vilket inte är så konstigt kanske, eftersom jag läste dem när jag var i tonåren senast och det har ju hänt en hel del med mig sedan dess. Nu ser jag andra, fantastiska saker som jag inte såg då.

    Muminpappans memoarer har en helt underbar scen ganska i början, när pappan har rymt från den förfärliga hemulen och väl i frihet bygger sitt drömslott vid åstranden. Entusiastisk går han för att söka upp någon att visa det för och lyckas övertala den tjuriga igelkotten som är mest intresserad av sina filbunkar. Först när han har fått henne med sig och är på väg inser han att drömslottet bara existerar i hans huvud - i verkligheten finns bara några pinnar och snäckor utlagda på stranden.

    SvaraRadera
  4. Anna: Sen finns ju historien om det osynliga barnet, som jag inte vet om den låg före Alice Millers böcker om den svarta pedagogiken, eller efter. Hur som helst; en alldeles förfärlig bild av barnförtryck som i Tove Jansson version snabbt avhjälps av den välvilliga och uppmuntrande muminfamiljen.

    SvaraRadera
  5. Och, Anna, jag ser också helt andra saker nu. Som hur behändigt familjen trotsar alla konventioner. Man skulle inte kunna använda dem i ett livsstilsmagasin; det är då säkert. Sa My.

    SvaraRadera
  6. Tack för fint inlägg. Känns nästan som om du skickat mig en hälsning eftersom du skriver om Mumin. Jag lever mycket med Mumin, Snusmumriken och alla dom andra just nu. Och så Lilla Spöket Laban också. Inte konstigt att jag sällan hinner blogga. Lilla barnbarnets favoriter är Snusmumriken och så Spöket Laban. Det blir både böcker och dvd-filmer. Inte konstigt att jag så sällan hinner blogga den här hösten (som ju är vår/försommar här i Australien).
    Tycker om berättelsen från din vandring också och känner ett styng av hemlängtan. Fast suger i mig allt vad jag kan av samvaron med lilla treåringen, för sen blir det bara på Skype igen. /Gabrielle RW

    SvaraRadera
  7. Aha, det är till att hålla till i Australien, och läsa Mumin för barnbarn. Det låter som en bra tillvaro. Den australienska försommaren måste vara skön, varmare än här. Du längtar lite hem, men jag längtar lite ut.

    SvaraRadera