Nej, jag har inte sett den förut. Är titeln på teckningen November eller är det din association? Det jag gillar med teckningen är att det är ett så alldagligt motiv. Det centrala i motivet är de snötäckta fälten som leder blicken bort till en horisont med några träd i grupp framför ett hus. Det är ju ingenting speciellt egentligen, men också så mycket svensk landsbygd.
Jag döpte den själv; kunde inte hitta årtal och titel, men jag skulle tro att det är något han gjort tidigt i sin ungdom.
Ja, alldagligt, men också exakt: Den där tyngden som ligger i svärtan längst ner i backen och drar ögat dit. Och bakom det en typisk höstdimma vid havet (troligen i Skåne), som han förtätat med sådan lätthet.
Det är också lite kul att se hur pass "konventionella" grejer han kunde göra innan han drog på med sin "stil", via fotorealismen. Jag tror på det där att sitta vid backen, nån period av sitt målarliv.
Den här bilden är fantastisk. Jag känner egentligen inte till Ola Billgren, är det inte märkligt? Jag tror att jag tycker om honom.
Bilden ger mig oerhörd Skåne-känsla, fast vinter. Snö som bara ligger på marken. Den faller så sällan i stora mjuka flingor, sådana som lägger sig på trädgrenar och tak, i Skåne. Antingen har den blåst i små korn, eller så har det varit tödagar. Är kanske en tödag även idag, en sådan med dimma och fukt och snön som blir gulsjaskig. Som kanske ska komma att töa bort helt och hållet för att lämna plats åt vår. Eller ska frysa till skare för att töa bort för att snöa igen för att töa igen, så som den skånska vintern ofta är.
Besläktat: I byarna ha taken sin mjuka snöpäls fällt. Likt svarta tuvor träden stå i vita blomsterfält.
Orörlig hänger luften I fuktigt gult och grått; och runt omkring i tystnaden det droppar tungt och vått.
I känslorna det töar. Det blir så tyst i dem, som då det skurades till helg uti mitt barndomshem.
Vårbräckning / Ola Hansson
Som ett nät av svarta spindelvävar hänga trädens våta grenar. I den tysta februarinatten sjunger sakta, klingar, svävar fram ur däldens snår och stenar suset av en källas vatten.
Tack för två fina dikter, helt kongeniala med bilden. Märkligt med båda dikterna; det som känns åldrat är just det där personliga, biografiska (som de ängsliga modernisterna aktar sig för nu); det där med barndomshem och skurning, eller att himlen "gråter". Men vi som tål tidens tand kan tåla diktens...
Jag har bara varit i Skåne två höstar; en gång vid Holm Hällar, en gång i Höganäs, alltid lite sent på året, men strax före snön. Här uppe kan ju första snön ofta komma i november.
Ola Billgren är värd en djupare bekantskap. Jag ska - småningom - skriva in en av mina längre artiklar om honom på björnstrand backwater.
Nej, jag har inte sett den förut. Är titeln på teckningen November eller är det din association? Det jag gillar med teckningen är att det är ett så alldagligt motiv. Det centrala i motivet är de snötäckta fälten som leder blicken bort till en horisont med några träd i grupp framför ett hus. Det är ju ingenting speciellt egentligen, men också så mycket svensk landsbygd.
SvaraRaderaJag döpte den själv; kunde inte hitta årtal och titel, men jag skulle tro att det är något han gjort tidigt i sin ungdom.
SvaraRaderaJa, alldagligt, men också exakt: Den där tyngden som ligger i svärtan längst ner i backen och drar ögat dit. Och bakom det en typisk höstdimma vid havet (troligen i Skåne), som han förtätat med sådan lätthet.
Det är också lite kul att se hur pass "konventionella" grejer han kunde göra innan han drog på med sin "stil", via fotorealismen. Jag tror på det där att sitta vid backen, nån period av sitt målarliv.
Den här bilden är fantastisk. Jag känner egentligen inte till Ola Billgren, är det inte märkligt? Jag tror att jag tycker om honom.
SvaraRaderaBilden ger mig oerhörd Skåne-känsla, fast vinter. Snö som bara ligger på marken. Den faller så sällan i stora mjuka flingor, sådana som lägger sig på trädgrenar och tak, i Skåne. Antingen har den blåst i små korn, eller så har det varit tödagar. Är kanske en tödag även idag, en sådan med dimma och fukt och snön som blir gulsjaskig. Som kanske ska komma att töa bort helt och hållet för att lämna plats åt vår. Eller ska frysa till skare för att töa bort för att snöa igen för att töa igen, så som den skånska vintern ofta är.
Besläktat:
I byarna ha taken
sin mjuka snöpäls fällt.
Likt svarta tuvor träden stå
i vita blomsterfält.
Orörlig hänger luften
I fuktigt gult och grått;
och runt omkring i tystnaden
det droppar tungt och vått.
I känslorna det töar.
Det blir så tyst i dem,
som då det skurades till helg
uti mitt barndomshem.
Vårbräckning / Ola Hansson
Som ett nät av svarta spindelvävar
hänga trädens våta grenar.
I den tysta februarinatten
sjunger sakta, klingar, svävar
fram ur däldens snår och stenar
suset av en källas vatten.
I den tysta februarinatten
gråter himlen stilla.
Det första vårregnet / Vilhelm Ekelund
Tack för två fina dikter, helt kongeniala med bilden.
SvaraRaderaMärkligt med båda dikterna; det som känns åldrat är just det där personliga, biografiska (som de ängsliga modernisterna aktar sig för nu); det där med barndomshem och skurning, eller att himlen "gråter". Men vi som tål tidens tand kan tåla diktens...
Jag har bara varit i Skåne två höstar; en gång vid Holm Hällar, en gång i Höganäs, alltid lite sent på året, men strax före snön.
Här uppe kan ju första snön ofta komma i november.
Ola Billgren är värd en djupare bekantskap.
Jag ska - småningom - skriva in en av mina längre artiklar om honom på björnstrand backwater.
PS: Hovs hallar...skulle det stå. Holm hällar ligger på Gotland.
Radera