Den kluvne mördaren eller Machiavellis terrorist

Jag är ledsen att behöva fortsätta med den tragedi vi alla tänker på. Men det verkar oundvikligt. Natten den 22.7 satt jag uppe för att följa processen: Från bombdådets sju döda, till morden på fler än sextio ungdomar, fram till den stund polisen ger besked om att de tagit mördaren. Klockan fem på morgonen visas hans hemsida upp i TV: Det första jag noterar är renässansporträttet av Machiavelli, som ingen kommenterat. Långt senare fattar jag att William James, av alla människor, också har fått en porträttplats i terroristens motsägelsefulla inre universum. Winston Churchill, Kafka, John Stuart Mill, Kant och Orwell är även de inkluderade i hans misch-masch-"ideologi".

Klyvnaden är det första kännetecknet.

En man som kallar sig kristen och samtidigt lägger ut en bild på Machiavelli på sin Facebook-sida. Machiavelli som beskrev och lärde ut de hänsynslösa makttekniker som ätterna Borgia och Medici praktiserade med ”framgång” (1).

En man som kallar sig kulturkonservativ och samtidigt ägnar kvällarna åt krigsdataspel av sadistisk karaktär. En man som isolerar sig alltmer och ger sig hän till föreställningen om att vara en stor, historiskt betydelsefull ”hjälte”.
En intelligent man som är överdrivet kontrollerad och artig, och som slipper ifrån värnplikten för att han, som han uppger, ska ta hand om sin vårdbehövande mor. Var fanns det någon far, undrar man instinktivt. Ända tills man får veta att hans far, och en halvbror, har arbetat i just den byggnad vid vilken han placerade sin bomb. Han nämner även i sitt ”manifest” att han som ung utsatts för rent fysiskt våld. Ett par underliggande mönster faller på plats som väntat. Pusslet kommer att kunna läggas med stor säkerhet, av de psykologiskt insatta.

”Diplomatsonen Anders Behring Breivik växte upp i Sköyen, en välmående stadsdel i västra Oslo. Han bodde med sin mamma efter föräldrarnas skilsmässa 1980. Då var Anders Behring Breivik ett drygt år. Pappan arbetade som diplomat och (…)hade uppdrag på Norges ambassader i London och Teheran, och jobbade även för OECD i Paris. Därför träffades far och son sällan. Enligt pappan, (…) har han inte haft någon kontakt alls med sin son sedan 1995.” (DN, 25.7.11)

Ingen kontakt med sitt barn på 16 år. Varför? Vad säger det? Jag lämnar utrymme för egna tankar även hos den som är kritisk till psykologiserande. I det här fallet kommer man inte undan det.

En man som mestadels bor hemma tills han fyllt 32. Beroende av sin mor, kontrollerande, narcissistisk med maktkomplex, utan någon kontakt med sin far, och i behov av identifikationer med starka män. En man som visar upp sig själv som Kung, korsriddare eller klädd i smoking, som skryter med att han tjänat ett par miljoner, men deklarerar noll i inkomst och nolltaxerar mellan 2006 och 2009.
Kontroll, makt, sadism. Vilken psykoanalytiker som helst skulle se det klassiska mönstret hos en tvångsmässig ung man med extremt behov av att göra sig gällande. Uppenbart har han försökt både som aktiespelare och medlem av Fremskrittspartiet, och på nätsajten document.no. I efterhand kritiserar han föraktfullt sina kamrater i Fremskrittspartiet; de är för mesiga och inställsamma visavi väljarna. Han blir på något sätt ensam kvar. Korsriddaren. Som dessutom väntar sig att han ska få plats i Himlen, hos Gud (Faderssymbolen) om han skulle dö på grund av attentatet. Så långt är han talibanernas skuggbild.

Men det att jag noterar en lista av klassiska psykopatkriterier, betyder ju inte att den ”ideologiska” högerextrema miljöer i vilken han rört sig, i verkligheten och på nätet, inte kan göda fler av dessa terrorister, vare sig de är präglade av grandiosa störningar, svåra familjekonstellationer, eller ej.

Första dagen efter hans terrorakt berättas det att han verkade iskall. Brotten har krävt stor planering. Ordet ”planlagt” dyker upp tjugo gånger första kvällen. Men planläggande brukar gälla rationella processer. Här har vi en människa vars ”plan” blandas samman med en ödesdiger och våldsam självöverskattning. En rationell plan har rationella mål. En plan genomförd av en psykopat liknar mer en fantasi, eller en iscensatt dröm. Den liknar TV-spel, våldsfilmer, action-thrillers; i det här fallet uppenbart en sadistisk dröm om makt och betydelse. Fullt igenkännbar för kriminologer, men också för psykoanalytiker.

Så ikläder han sig överjagets favoritroll; polisen, ”fadern” som ska skipa rätt här i världen. Om det inte vore för den iskyla med vilken han fortsätter att döda unga människor i åldern mellan 15 och 25 en kall sommardag på Utöya, skulle jag säga att han går in i ett psykotisk stadium. Han blir sin roll, verkligheten upphör att existera. Inga rop och ingen gråt finner genklang hos honom. De rädda börjar springa, de döda börjar falla. Vad gör han då?
-Han ropade, jublade, och kom med flera segerrop.
(Berättelse från Utöya).

Att den här personen kallar sig kristen, kallar sig kulturkonservativ, kallar sig det ena och det andra, har ingen bäring, varken för det ena eller det andra värdesystemet. Kristen fundamentalism är visserligen på väg att bli lika människofientlig som muslimsk fundamentalism; men om vi hävdar att dylika beteenden är rotade i religionen så tar vi fel. Vilken ideologi som helst kan missbrukas, för maktmänniskor i stat och kuria och militär, för komplexfyllda grandiosa unga män som söker sin betydelse, för paranoiker som färgar sin övertygelse med sjukliga mönster, för politiker och kvasi-hjältar som önskar tillskansa sig uppmärksamhet eller dra växlar på folkliga strömningar. Ideologierna skiftar; kommunism, fascism, fundamentalism, fotbollsreligion, nationalism, jihadism, kristen högerextremism, ultrakonservatism. Allt kan gå över styr, bli fanatiskt. Och det bästa en vanlig medborgare kan ha med sig är skepsis, frågetecken, och en vilja att aldrig skriva under på förenklade lösningar. Vi behöver inte bli frälsta, vi behöver inte bli omvända, vi behöver inte heller bli hatiska och nitiskt uppmärksamma på varje trosfenomen eller eldig politisk övertygelse. Vi behöver en trygg men uppmärksam distans.

Klyvnaden är den här terroristens kännetecken. Helt igenom förenlig med den enkelriktade och hatiska ”ideologi” han skapat åt sig. En sorts jagfixerad uppsättning av stolpar som skulle fungera som personlighetens svart-vita räddning, undan de motsägelsefulla inre figurationerna.
Klyvnad som fyllts ut med hatiskt bränsle, så långt gånget att själva dödandet blivit en glädje för honom. Om inte stor sinnesundersökning väntar, så dock en liten (det här skrevs innan så blev bestämt). Jag skulle önska att han aldrig kom ut. Men därmed har han kanske gjort mig mindre mänsklig än jag var nyss? Precis som när hans egen far sa: Det vore bättre om han hade skjutit sig själv.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

(1). “Machiavelli explains repeatedly that religion is man-made, and that the value of religion lies in its contribution to social order and the rules of morality must be dispensed with if security required it. “ (…) Machiavelli's concern with Christianity as a sect was that it makes men weak and inactive, delivering politics into the hands of cruel and wicked men without a fight. Machiavelli argued against seeing mere peace and economic growth as worthy aims on their own, if they would lead to what Mansfield calls the "taming of the prince". Wikipedia

2. Länk

Tillägg: Länk till en DN-artikel av Heidi Fried.

Tillägg.29.10.11. Beskedet kom idag efter stor sinnesundersökning: Breivik var i psykos när morden skedde, och är klassificerad som schizofren med paranoida drag och storhetsvansinne. Det visste man ju. Samtidigt som i alla fall jag aldrig hört talas om en så kallt planerande schizo, om inte en viss Adolf H och en viss Josef S...?