Jag visste det ju redan för fem år sedan. Hade information från flanken; en affärskunnig vän som sa: ”Nu är det Kina som gäller!” Alla hans rikaste vänner var redan där. Jag sa, som vanligt, att jag föredrog ”etiska” aktier, hur katten man nu kan urskilja dem. För övrigt har jag inte haft lust att köpa några alls för mina sparpengar till pensionen.
Sen kom alla TV–reportagen och dokumentärerna från det nya Kina och dess högproduktiva fabriker. Textilindustrier där man arbetar 16-18 timmar om dygnet. Unga människor som utmattade somnar på högar av tyg. Ogifta kvinnor, förflyttade långt hemifrån, bosatta i kollektiv med sex till tolv personer i varje rum, typ interneringsläger. Hyra och halvtaskig mat dras av från lönen. Hemresa en gång i halvåret. 20 till 24 timmars arbetsdag för att möta en order, knappt någon övertidsersättning. Kroppar som strejkar och rädsla som urholkar själen. Man måste ju skicka hem pengar till sin familj i den fattiga byn. Protester få. Strejker otänkbara. Så gick det när kapitalet tog över diktaturen.
Samtidigt: Förorenad natur och vattendrag. Två tredjedelar av Kinas vatten är besmittat, en tredjedel av fiskarna i Gula Floden dör, 700 000 kineser är sjuka av dåligt vatten. I minst 50% av fallen kör industrierna ut sina giftiga biprodukter direkt i naturen.
Så skapas den förtjänst som Kina ville öka med 400 % till år 2010. Och allt detta sker medan investerare från Väst blundar på båda ögonen och lyssnar fascinerat till kassaklirret.
Man talar, som alltid på handelsspråk, om den demokratiseringsprocess som ska följa med affärerna. Det sa också Ericsson i Burma för tio år sen.
Men i Kina, och många andra ”emerging markets” återuppstår slaveriet. Underlaget för tillväxt och garanten för investerarnas ohöljda förtjusning är en människosyn lik slaveriets: Dessa miljoner arbetande kroppar har endast ett funktionellt värde. Deras människovärde är reducerat till redskapets.
”Satsa på Kina”, sa han. Det gjorde jag alltså inte. Men för dem som gjorde det blev det högvinst. Fonder mot Kina hör till de få som rätt behändigt överlevde börssvackan 2007-08, med kvarstående fondvinst på mellan 20 och 28%.
Vill man ha dessa pengar? Eller alla de andra som baseras på en snabbt kalkylerad vinstfaktor byggd på likgiltighet för fattiga människors villkor och värde, skenheligt försvarade med att tillväxt och demokratisering går hand i hand.
Javisst, men förutsättningen för hit-smash-storvinst är att demokratiseringen går jäkligt långsamt. Så att man hinner göra kapet innan det kostar för mycket. Innan löner och röster höjs.
Rich Big Boys play that game. Och “Emerging Markets” är deras bästa data-spel. Live.
Tidigare publicerad i Aftonbladet, okt 2007.
Precis så är det; vi tjänar på andras olycka, eller rättare sagt; marknaden tjänar på det. Vi ser det som investment kapital...för våra pensioner. Det är så sjukt. Och eländet som du beskriver är för mycket för att ta in faktiskt. Att det var illa visste man men så illa...
SvaraRaderaJo, det är så illa. Men man - jag - kan gärna balansera upp det med andra och schysstare insatser som pågår, samtidigt, i världen. Hans Rosling är en figur som oftast framhäver att folk är mindre fattiga nu, att färre svälter, och att de obotliga sjukdomsepidemierna är under bättre kontroll...
SvaraRaderaJag vill gärna tro på hans optimism i det stora. Men exemplet Kina pekar i alla sina kortslutningar på det vi (marknaden) inte vill se.
Det är trist att Kina arbetsrättsligt är i nivå med England på 1800-talet. Varför har de inte lärt sig något av industrialismen i Europa?
SvaraRaderaSjälv köper jag t ex inte kläder tillverkade i Kina och andra låglöneländer och placerar heller inte min pension i fonder på den marknaden, men ser samtidigt att det finns stora möjligheter i Kina att storskaligt satsa på förnyelsebar energi och utvecklande av teknik som även kan lösa västvärldens energiproblem i framtiden. Om utländska företag investerar i den typen av teknikutveckling på den kinesiska marknaden, vill säga. "Fördelen" om man kan se den, i att Kina inte är en demokrati, är att det också går att fatta snabba beslut.
Anna.
SvaraRaderaProblemet är att arbetsrätt och strejkrätt urholkas i Europa (och Amerika ) innan den hunnit nå Kina. Ombyggnationer i Stockholm är som en bild av det nya Spelsamhället. Man satsar friskt på att ha polska gästarbetare boende i en källare utan fönster, jobbande 14 timmar om dygnet för 54 kr/tim. Man landar efter "avslutat" arbete med läckande rör, ruttnade golv, nya ombyggnationer och översvämningar i TRE år efteråt. Man ville vinna, men förlorade flera miljoner. Allt medan enskilda bostadsrättsfifflare försvann med en eller annan miljon ur samma hus.
Det är vad Strindberg skulle gjort en utmärkt satir av...
Det vi nu gör är leken "denna ringen den ska vandra, från den ena till den andra"; medan arbetsrätt knappt kan stavas i vissa länder, dit man gärna velat exportera den, urholkas arbetsrätten i det fina Europa.
Att sedan enskilda insatser som görs - det du kallar teknikutveckling - kan komma många till godo är liksom en annans sak.
Det du berättar här, och verkligen lyfter fram tydligt, är den verklighet de flesta blundar för. Det är en katastrof i jämförelse med de ambitioner vi har haft - och varit världsbäst på - tidigare. En skam egentligen. Myntets andra sida av det nya klassamhället som förr eller senare måste spränga sig in i folks medvetanden. Vi kan inte lägga våra liv i händerna på marknaden, marknaden i sig har ingen moral.
SvaraRaderaPeter,
SvaraRaderainte för att jag "håller med" Brecht, men cynismen lyder:
Erst kommt das Fressen, dann kommt die Moral.
Vad jag menade var att marknaden inte automatiskt skapar rättvisa och mänskliga rättigheter, tvärtom tenderar den till det motsatta. Därför behövs en politisk - folklig kraft - att väga upp detta med. Har inte läst Brecht och kan inte tyska så....:)
SvaraRadera"Först kommer käket, sen kommer moralen..."
SvaraRaderaEn gammal slagdänga från SjörövarJenny. Om nu jag minns rätt.
Visst, du har rätt i det: Motvikten behövs och måste beslutas om, eventuellt överstatligt, genom EU. Det var frånvaron av regleringar som bidrog till finanskraschen (och ogenomskinligheten) i de amerikanska banksystemen.