Eller ur en Beatles-sång? Jag minns mannen som reste sig upp den gången han fyllde jämnt och frågade församlingen vilka som betytt mest för kulturen under 1900-talet. Alla försökte med Picasso och Joyce och de mer smarta med Picabia eller Gertrude Stein. Nej – det är Beatles, sa min man. Och han var inte ens ung vid samma tid som dem. Minns inte hur han motiverade det. Men jag var stolt över honom. Så talar en museichef utan fördomar.
Hallucinatorisk realism är ändå en motsägelse. ”Strawberry fields forever” är för söt för beteckningen, för barndomsaktig. Beatles sysslade mest med helt normala kärlekssånger, samt en och annan groovie psykedelisk sak som saknade all realism. Regressivt snarare, som Yellow Submarine. Eller humoristisk eskapism: Magical Mystery Tour. Deras styrka var det antiborgerliga undersökandet av tillvaron, ända bort till Indien och så. Jag tar helst inte ett ord som gränsöverskridande i min mun.
Mer hallucinatorisk realism in english kunde man hitta hos Led Zeppelin –
Stairway to Heaven, och i Incredible String Band, A very cellular song, och hos
Jefferson Airplane, när Grace Slick sjunger White Rabbit och annat förbjudet. Men – spåret leder fel – för ”realismen” i de
här låtarna är ju helt perforerad av en skär mestadels ljus upplevelse av hallucinogen
natur.
Ändå vet ju alla var de kreativa hallucinationerna börjar i modern kultur. Med Baudelaire och Rimbaud, men i en senare fas med Michaux, barbaren i Asien, som gjorde små fina prilliga levande svartvita teckningar på LSD. Surrealisterna, även den alltmer kitschige Salvador Dali, målade övernaturliga klara bilder, med oklart innehåll. Jag har (ännu inte läst) en känsla av att Mo Yan snarare gör övernaturligt klara bilder med realistiskt innehåll. Har ingen aning om det finns någon verklig förebild till det, vare sig hos Beatles eller Márquez. Möjligen hos Selma Lagerlöf.
Ändå vet ju alla var de kreativa hallucinationerna börjar i modern kultur. Med Baudelaire och Rimbaud, men i en senare fas med Michaux, barbaren i Asien, som gjorde små fina prilliga levande svartvita teckningar på LSD. Surrealisterna, även den alltmer kitschige Salvador Dali, målade övernaturliga klara bilder, med oklart innehåll. Jag har (ännu inte läst) en känsla av att Mo Yan snarare gör övernaturligt klara bilder med realistiskt innehåll. Har ingen aning om det finns någon verklig förebild till det, vare sig hos Beatles eller Márquez. Möjligen hos Selma Lagerlöf.
Eller så finns det ingen hallucinatorisk realism. Utan bara
hallucinatoriskt lyckade eller misslyckade erfarenheter. Jag tror egentligen man
ska vara rätt obevandrad i saken för att få till en mening som hallucinatorisk
realism. Den luktar partydrog extra small. Eller nåt man använder medan man
byter valutor halva natten. Hallucinatorisk bankability. *)
*) Varmed jag bara bland annat menar väldigt många lufttunna affärer gjorda på speed och kokain; Wall Street-drogerna par préférence. Där någonstans finns epicentrum för vår tids "realistiska" "hallucinationer". Tidsandan - om jag säger så.
*) Varmed jag bara bland annat menar väldigt många lufttunna affärer gjorda på speed och kokain; Wall Street-drogerna par préférence. Där någonstans finns epicentrum för vår tids "realistiska" "hallucinationer". Tidsandan - om jag säger så.
Ja, fast Beatles, i synnerhet Lennons, låtar var väl åt det surrealistiska hållet. I am the eggman tex. Lucy in the sky with diamonds är väl LSD inspirerad åtminstonde, fast på ett sammanhållet sätt. Opiumrus har väl alltid funnits i konstnärskretsar; Oscar Wilde, Edgar Allan Poe, Engelsk romantik tex. Ett riktigt otäckt exempel på LSD i är Syd Barret från Pink Floyd, som brände ut hela hjärnan. Därmed finns inget romantiskt längre med den drogen.
SvaraRaderaBob Dylan var också på samma spår i hallucinatioriska fragment på Blonde on Blonde. Men där måste man anstränga sig för att höra det. Eller så är det bara en lek med ord.
Heroin. Det var Sex Pistols och Lou Reed. Deppdrogen number one.
Jag tycker inte heller det finns något som helst romantiskt med droger. Jag bara rekapitulerar - en smula fritt - en tidslänk.
SvaraRaderaJag minns alla de du nämner. Men också överlevarna förstås. Jag menar en sån som Keith Richards är ju närmast ett naturfenomen: "jag är gjord av asbest" typ (ett uttryck jag snott från den unge Einars Heckscher som också spelade ett högt spel med sin kropp och hjärna). Heroin är så förfärligt så det talar vi inte om - obegripligt för mig att både Lennon och Harrisson och Clapton torskade på det under en tid.
Men som du säger, konst och hallucinationer, visioner, illuminationer (Rimbaud) är gammalt. Det kanske bara är formuleringen "hallucinatorisk realism" som är (halv)ny. En annan bloggare påstod att det sagts om Eliot. Begripligt nog. The Waste Land.
I övrigt är jag mest en smula ironisk visavi pris-motiveringar, och deras tidsanda. Samt är jag grovt ironisk mot den så kallade realism som förekommer i de digitala pengarnas hallucinerade modernism.
Hallicunerad modernism...den gillar jag :)
SvaraRaderaEn intressant tråd dock, skulle kunna sitta här o spåna hur länge som helst..(vilket inte gör mig drogromantisk)
RaderaNej, jag vet...
RaderaKom på en till lite rolig historia - fast nu har jag avvikit från ditt huvudspår - och det var Captain Beefheart som berättade att han och Frank Zappa o några till suttit i en buss mitt i öknen nånstans och "rökt på"; alla blev höga, sa han, utom Frank.
SvaraRaderahihihi
Fast som historia är det väl ändå lite - eeh - platt. Det är som att säga att alla blev fulla på midsommarafton utom alkoholisten, eller nåt...;)
SvaraRadera