Har Monbiot alltid rätt?

Häromkvällen såg jag en mycket trött, dämpad Obama försöka hålla stången mot en utvilad miljardär som uppenbart kan tala för sig och sin klass. Ikväll hörde jag Romney göra reklam för ökat försvar, mer pengar till rustning, (hellre vapen än vård) och ännu mer dödande av unga män, amerikanska eller andra. Han talar för sina kompisar i rustningsindustrin och aktien går förmodligen upp. Men åtminstone hela den utbildade, läsande, kultiverade klassen - från ekonomiprofessorn Robert Reich till skådespelaren John Cusack, vet vems kulor han rullar.

"Vi kan kalla det Romnesia: de mycket rikas förmåga att glömma bort den kontext där de gjort sin förmögenhet. Att glömma bort sin utbildning, arv, familjära nätverk, kontakter och introduktioner. Att glömma bort arbetarna vars arbete berikade dem. Att glömma bort infrastrukturen och säkerheten, den kunniga arbetskraften, kontrakten, samt de bidrag och bail-outs, som regeringen tillhandahöll."


Så börjar en alldeles utomordentlig artikel av George Monbiot i The Guardian. Man kan undra var den svenska motsvarigheten finns - jag har inte sett till den, i varje fall inte i en större dagstidning. Men Monbiot fortsätter vecka efter vecka att producera de mest häpnadsväckande kloka sammanfattningar av vår tids ("liberala") myter om ekonomi, framgång och utförsäljningars egenvärde.
Läs honom om ni vill ha ett hum om vad som pågår i politik och ekonomi. Men vad är det med den här mannen - har han alltid rätt? Svar: Ja. Utom när det gäller kärnkraften. Men vi tar inte den debatten idag.

Artikeln fortsätter som nedan. Och hela artikeln kan läsas här.

We could call it Romnesia: the ability of the very rich to forget the context in which they made their money. To forget their education, inheritance, family networks, contacts and introductions. To forget the workers whose labour enriched them. To forget the infrastructure and security, the educated workforce, the contracts, subsidies and bail-outs the government provided.
Every political system requires a justifying myth. The Soviet Union had Alexey Stakhanov, the miner reputed to have extracted 100 tonnes of coal in six hours. The United States had Richard Hunter, the hero of Horatio Alger’s rags-to-riches tales(1).
Both stories contained a germ of truth. Stakhanov worked hard for a cause in which he believed, but his remarkable output was probably faked(2). When Alger wrote his novels, some poor people had become very rich in the United States. But the further from its ideals (productivity in the Soviet Union’s case, opportunity in the US) a system strays, the more fervently its justifying myths are propounded.
As the developed nations succumb to extreme inequality and social immobility, the myth of the self-made man becomes ever more potent. It is used to justify its polar opposite: an unassailable rent-seeking class, deploying its inherited money to finance the seizure of other people’s wealth.
(---)
The rich lists are stuffed with people who either inherited their money or who made it through rent-seeking activities: by means other than innovation and productive effort. They’re a catalogue of speculators, property barons, dukes, IT monopolists, loansharks, bank chiefs, oil sheikhs, mining magnates, oligarchs and chief executives paid out of all proportion to any value they generate.
Looters, in short. The richest mining barons are those to whom governments sold natural resources for a song. Russian, Mexican and British oligarchs acquired underpriced public assets through privatisation, and now run a toll-booth economy(4). Bankers use incomprehensible instruments to fleece their clients and the taxpayer. But as rentiers capture the economy, the opposite story must be told.

------------------------------------------
(Tillägg: Om drönare. Learned to love the bomb, Mr Romney? Andra synpunkter på drönare -hos Torsten Kälvemark, kolla även länkarna.)