I natt var vi ute vid sjöns mörka vatten under Geminidernas förbifart. Och det är en mycket mer upplivande förbifart än den där andra som andra talar om.
Geminiderna är alltså en grupp asteroider - som uppträder på himlen med årligt mellanrum och kan ge upphov till mellan 120 och 160 stjärnfall i timmen. Nu är det ju inte mängden det kommer an på. Vi såg tre stjärnfall vid 2-snåret. Ett av dem var det största jag sett i mitt relativt långa liv. Det var som ett eldklot, en liten komet med svans. Universum kan en del. Känner man då.
Inga andra människor var ute för att se det, i alla fall inte så sent som vi. Men det fanns många taxibilar på gatorna, med alla de som åkte hem, och alla taxibilar som kom tillbaka till stan efter att ha forslat hem de som skulle hem. Det är ju ett väldigt forslande som pågår så här en lördag. Förbifart eller ej.
Men i våra kvarter var det tomt och tyst. Och befriande att, efter åtta timmars bullrigt grannpartaj, komma ut under Himlen, och se den märkliga tysta Vintergatan kasta ner sitt lysande överskott: Ni kan se kortversionen i morgon kväll, om ni har klart väder. Good Luck!
Länk till astronomerna.
 |
| "The Meteor of 1860", by Frederic Edwin Church. Och så såg den största ut. Men inte två tennisbollar utan en. |
