söndag 14 december 2014

Stjärnfall i stadens utkant

Jag försummar tyvärr min blogg: Endast ett inlägg på 14 dagar är oavsiktligt minimalt. Men jag vill gärna berätta om det senaste och märkliga: att man kan se stjärnfall även i stan.
I natt var vi ute vid sjöns mörka vatten under Geminidernas förbifart. Och det är en mycket mer upplivande förbifart än den där andra som andra talar om.

Geminiderna är alltså en grupp asteroider - som uppträder på himlen med årligt mellanrum och kan ge upphov till mellan 120 och 160 stjärnfall i timmen. Nu är det ju inte mängden det kommer an på. Vi såg tre stjärnfall vid 2-snåret. Ett av dem var det största jag sett i mitt relativt långa liv. Det var som ett eldklot, en liten komet med svans. Universum kan en del. Känner man då.

Inga andra människor var ute för att se det, i alla fall inte så sent som vi. Men det fanns många taxibilar på gatorna, med alla de som åkte hem, och alla taxibilar som kom tillbaka till stan efter att ha forslat hem de som skulle hem. Det är ju ett väldigt forslande som pågår så här en lördag. Förbifart eller ej.

Men i våra kvarter var det tomt och tyst. Och befriande att, efter åtta timmars bullrigt grannpartaj, komma ut under Himlen, och se den märkliga tysta Vintergatan kasta ner sitt lysande överskott: Ni kan se kortversionen i morgon kväll, om ni har klart väder. Good Luck!

Länk till astronomerna.

"The Meteor of 1860", by Frederic Edwin Church. Och så såg den största ut. Men inte två tennisbollar utan en.

2 kommentarer:

  1. Åh, fint inlägg och vacker bild. Jag missade Geminiderna. Men inlägget påminner mig om hur jag för många år sen satte väckarklockan på 4 eller nåt, klev upp, lånade min mans gamla dunjacka och gick upp på Observatoriekullen för att titta på ett meteoritregn som skulle komma den natten. Minns inte namnet, kanske var det Leoniderna. Jag fick inte se en enda meteorit! Oturligt nog var himlen helt igenmulen och snö var på väg. Men det blev en minnesvärd utflykt ändå. Jag är inte van att vara ute ensam på natten. Tänkte på risken för överfall och att min gamla pappa nån gång sagt att man skulle ha peppar med sig för att slänga i ögonen på en angripare. Så jag hade en burk malen peppar i fickan och kramade den i handen när jag på tomma gator tog mig upp på kullen. Ingen försökte överfalla mig, men det blev en minnesvärd utflykt ändå! Det var så väldigt tomt i Vasastan. Jag såg nån enstaka taxi. Och så minns jag en baglady som höll på och vittjade papperskorgar mitt i natten och tittade misstänksamt på mig och oroade sig för konkurrens.

    SvaraRadera
  2. Huvudsaken är ju att man bryr sig om att se upp när stjärnor faller.

    Jag tyckte det var helt underbart, blir som ett stort barn, har ju aldrig sett en så fin "boll" svepa över Brunnsviken, eller någonstans. Trots att jag såg Haleys komet i Lappland för några år sen, men då var den redan på väg bort.

    Önskar dig en fin helg!

    SvaraRadera