Det är första gången jag håller tal inför en så stor församling och
jag bävar en aning för det. Man skulle kunna tro att uppgiften faller
sig lätt och naturlig för en skrivande person. Men en författare –
åtminstone en romanförfattare – har ofta svårt att handskas med det
talade ordet. Om man använder skolans distinktion mellan det skrivna
och det talade ordet, har en romanförfattare större talang för det
skrivna. Han tiger för det mesta, och om han vill låta sig genomsyras
av en atmosfär måste han smälta in i mängden. Han lyssnar obemärkt
på människors samtal, och om han blandar sig i är det för att ställa
några försynta frågor så att han förstår männen och kvinnorna
omkring sig bättre. Han talar tvekande på grund av vanan att stryka i
sina manuskript. Efter många strykningar kan hans stil visserligen te
sig klar, men när han talar har han ingen möjlighet att i efterhand
korrigera sin tvekan.
Så tillhör jag också en generation där barnen inte fick göra sig
hörda, annat än vid vissa sällsynta tillfällen och först efter att ha bett
om lov. Man lyssnade inte på dem och avbröt dem ofta. Det förklarar
de talsvårigheter som vissa av oss dras med. Vi ömsom tvekar, ömsom
pratar för fort, som om vi riskerade att bli avbrutna vilket ögonblick
som helst. Antagligen är det också därför som jag, och många med
mig, mot slutet av barndomen greps av längtan efter att skriva. Man
hoppas att de vuxna ska läsa det man har skrivit.
Då måste de lyssna utan att avbryta och man får sagt det man hade på hjärtat.
Ur Patrick Modianos Nobelföreläsning. Stockholm, december 2014.
Och om ni har problem med att han - på sitt personaliserande sätt -
skriver han och endast han om författaren får ni ursäkta mig; jag har inget
problem med det. Det är ju hans text.
Hela den rörande, vänliga och lite roliga föreläsningen finns här. Och på tre språk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar