Med anledning av Åsne Seierstads bok om Anders Behring Breivik, (som jag inte läst än), lägger jag in två äldre bloggtexter, som delvis sammanfaller med hennes undersökning av Breiviks uppväxt och reaktionsmönster. Enligt det hon berättat i TV; en pojke i bisarr symbios med en mor som både höll fast honom, och stundtals (sa att hon) ville döda honom, och som redan under graviditeten betraktade honom som något ont. Resten av den historien är det förstås bäst att inhämta i Seierstads bok.
Den första texten som jag skrev direkt under dagarna runt dådet på Utøya finns här. Och den andra, skriven vid tiden för den offentliga rättegången, finns här.
onsdag 13 november 2013
söndag 10 november 2013
Eternal Places in Grey
Engelsk konstnär, Clive Brandon, nu på uddarna jag gick i somras. Första frosten.
Den här färgskalan är kanske den enda jag missat i Saxnäs, Fjällen dolda i dimman.
Och fler av Clive Brandons bilder från "mitt" Laponia finns på tumblr här. Ovan Såttan och Kultsjön. Och jag ska byta rum och utsikt med honom långt längre fram. När ordverkstan är genomsynad. Här vid mitt lilla arbetsbord - om vilket någon kunde ha skrivit:
Appealing workplaces are to be avoided. One wants a room
with no view, so imagination can meet memory in the dark.
( Annie Dillard )
onsdag 6 november 2013
Grundlurad på grundlagen? Handelsavtal som äter demokrati. TTIP
Folksuveränitetsprincipen, parlamentarisk styrelseform, grundläggande fri-och-rättigheter - de är de goda orden om att vara medborgare i en demokrati. Ord, och innehåll, som vi inte precis går omkring och stoltserar med, men som vi tar för givet.
Kanske vi tar dem alltför mycket för givet?
Anta att ett utländsk företag, säg amerikanskt, kalla det XCON, vill investera i malmfyndigheter i närheten av någon by i Norrbotten. Antag vidare att de efter att ha satt igång, får problem med förorening av grundvattnet? Och att befolkningen då går samman och hävdar att deras vattentäkter inte kan bära det spill som XCON släpper ut i naturen. Då kan folket fortfarande få rätt.
Men om Europa, och EU, och deras nya handelsöverenskommelse med USA (förkortad TTIP) implementeras, kan företag i Sverige, oavsett om de gjort misslyckade investeringar, miljöfarliga investeringar, eller värdelösa mediciner - stämma svenska staten på miljardbelopp, om deras investering/produktutveckling stoppas.
I exemplet ovan skulle folket i byn få välja mellan kontaminerat badvatten/dricksvatten eller - att sätta igång en process där svenska staten i värsta fall skulle få punga ut med åtskilliga miljoner. XCON skulle sätta till alla klutar och kasta in sina värsting-advokater i processen. De skulle hävda att företagets varumärke skadats, och söka ersättning för det. De skulle påstå något hårresande om sin intellektuella egendom. En hemlig kår av bolagsadvokater skulle kunna nolla parlamentariska beslut och medborgerliga rättigheter. Priset blir stora samhällskostnader och rättslöshet, och i förlängningen, en avdemokratisering till förmån för Globalt Kapital.
"As the Democracy Centre says, this is "a privatised justice system for global corporations".
Exemplet ovan är påhittat, men helt i linje med de verkliga fall i Kanada och Argentina som George Monbiot refererar till i en artikel i The Guardian.
Om hela problematiken skriver han:
The purpose of the Transatlantic Trade and Investment Partnership is to remove the regulatory differences between the US and European nations. I mentioned it a couple of weeks ago. But I left out the most important issue: the remarkable ability it would grant big business to sue the living daylights out of governments which try to defend their citizens. It would allow a secretive panel of corporate lawyers to overrule the will of parliament and destroy our legal protections. Yet the defenders of our sovereignty say nothing.
The mechanism through which this is achieved is known as investor-state dispute settlement. It's already being used in many parts of the world to kill regulations protecting people and the living planet.
Läs hela Monbiots artikel här.
Här en artikel på svenska, om samma sak.
Och Här är det läckta materialet från EU Draft Mandate, Strasbourg 12.3.2013.
Notera den bländande vackra inledningen. En karamell som alltför många politiker suger på just nu.
Sök även på Twitter#TTIP för ytterligare diskussion.
Läs även gärna en tidigare artikel av Monbiot.
Kanske vi tar dem alltför mycket för givet?
Anta att ett utländsk företag, säg amerikanskt, kalla det XCON, vill investera i malmfyndigheter i närheten av någon by i Norrbotten. Antag vidare att de efter att ha satt igång, får problem med förorening av grundvattnet? Och att befolkningen då går samman och hävdar att deras vattentäkter inte kan bära det spill som XCON släpper ut i naturen. Då kan folket fortfarande få rätt.
Men om Europa, och EU, och deras nya handelsöverenskommelse med USA (förkortad TTIP) implementeras, kan företag i Sverige, oavsett om de gjort misslyckade investeringar, miljöfarliga investeringar, eller värdelösa mediciner - stämma svenska staten på miljardbelopp, om deras investering/produktutveckling stoppas.
I exemplet ovan skulle folket i byn få välja mellan kontaminerat badvatten/dricksvatten eller - att sätta igång en process där svenska staten i värsta fall skulle få punga ut med åtskilliga miljoner. XCON skulle sätta till alla klutar och kasta in sina värsting-advokater i processen. De skulle hävda att företagets varumärke skadats, och söka ersättning för det. De skulle påstå något hårresande om sin intellektuella egendom. En hemlig kår av bolagsadvokater skulle kunna nolla parlamentariska beslut och medborgerliga rättigheter. Priset blir stora samhällskostnader och rättslöshet, och i förlängningen, en avdemokratisering till förmån för Globalt Kapital.
"As the Democracy Centre says, this is "a privatised justice system for global corporations".
Exemplet ovan är påhittat, men helt i linje med de verkliga fall i Kanada och Argentina som George Monbiot refererar till i en artikel i The Guardian.
Om hela problematiken skriver han:
The purpose of the Transatlantic Trade and Investment Partnership is to remove the regulatory differences between the US and European nations. I mentioned it a couple of weeks ago. But I left out the most important issue: the remarkable ability it would grant big business to sue the living daylights out of governments which try to defend their citizens. It would allow a secretive panel of corporate lawyers to overrule the will of parliament and destroy our legal protections. Yet the defenders of our sovereignty say nothing.
The mechanism through which this is achieved is known as investor-state dispute settlement. It's already being used in many parts of the world to kill regulations protecting people and the living planet.
Läs hela Monbiots artikel här.
Här en artikel på svenska, om samma sak.
Och Här är det läckta materialet från EU Draft Mandate, Strasbourg 12.3.2013.
Notera den bländande vackra inledningen. En karamell som alltför många politiker suger på just nu.
Sök även på Twitter
Läs även gärna en tidigare artikel av Monbiot.
tisdag 5 november 2013
The Road
Rain on The Road. Foto, skrovlat i Paint. Ni anar inte vilket jobb att få så mycket vatten att rinna på vägen. Med mus, och utan pensel. Ni anar inte. Men nu är det alltså en alldeles våt väg. Och den som går upp över berget är "bara" en dream-line, drömspår, som aboriginerna kallar det.
måndag 4 november 2013
Busschauffören luktar rå lök...
...men det kompenseras av att han tar kurvorna fint, och berättar om ett och annat.
- Roslagen är den första interkulturella delen av Sverige: Här fanns ryssar, finnar, ester, romer och valloner...
- Jaha, säger jag. Jag har vallonblod.
- Min släkt kom från Ryssland. Novaja Zemlja. Alla hette något på -nov eller koff.
- Poliakoff, säger jag. Och tänker på en intressant engelsk TV-dramatiker.
- Ja. Rukov, Aminoff.
- Men om du är från norra Ryssland, då kan du ha lite sameblod också, säger jag.
- Säkert.
Sen pratar han om Strindberg. Vad S. skrev om Roslagsfolket. Busschauffören gillar uppenbarligen Strindberg. För att han var så flitig. Men det är något mer han gillar - obändigheten. Förmågan att stå för sig själv.
- Såna författare har vi knappt längre, säger han. Som ryter till utan att luta sig mot någon grupp. Strindberg, Moberg, Sara Lidman.
- De fick kämpa, säger han. Det är det som gör det.
Jag ser ut över Roslagens spirande åkrar och tänker på Missenträsk och nödvintrarna. Tanterna som kokade mossa åt den sista kon, så att hon skulle kunna stappla ut om våren. Sen kommer jag ihåg att både August och Sara hade lite sameblod. Det berättar jag för den interkulturella busschauffören. Han nickar bifall.
- Det kan nog stämma det. Det är träget folk. Och disciplin, det hade han Strindberg. Upp och skrev fem timmar varje förmiddag.
Jag har nu fattat att busschauffören är beläst. Kanske är han en nedbantad lärare, eller korrekturläsare. Men han påminner mig också om en märklig egenskap hos de ryska och slaviska folken: Att de sätter sina författare så högt. I motsats till svenskarna, som ibland har en benägenhet att sparka kollektivt på någon. I alla fall om han heter Björn Ranelid.
Men naturen är så oerhört vacker att jag helst avstår från att tänka på kulturarbetarnas interkulturella intolerans. Det mesta är smått, eller hur? Så jag tänker på Det Eviga, som Tegner, eller Det Härliga, som Sara Lidman. Och är glad att jag slipper koka mossa åt en mager ko.
Sen är det av från bussen och åka med snäll-Olle till huset, där vitsipporna slagit ut och björkarna alldeles nyss blivit björkar igen, och rådjuren hoppar undan från vägen, och sädesärlan landar på den stora förkastningstenen.
Jag går ner och sätter mig vid stranden, och hör på det speciella klucket som uppstår just när vinden mojnar klockan sex. Ikväll ska jag läsa böcker, men nu gäller bara stundens ljus. Det disiga blå vårljuset, varelserna runtomkring, ejdrarnas ojkande på andra sidan viken.
All the birds are on audition, and everyone gets a job.
Nej, det är inte ett citat från nån singer-songwriter. Det skrivs på engelska i mitt eget huvud ibland.
Alla fåglar är på audition, och alla får jobb. Även de utan uppehållstillstånd, och EU-pass. Eller hur sädesärla? Även de som inte har en tanke på framtiden, räntorna och konjunkturen. Men disciplin, de har dom.
--------------------------------------------------------
Bara så ni vet att efter höst-vinter kommer våren igen (en kliché så god som någon).
- Roslagen är den första interkulturella delen av Sverige: Här fanns ryssar, finnar, ester, romer och valloner...
- Jaha, säger jag. Jag har vallonblod.
- Min släkt kom från Ryssland. Novaja Zemlja. Alla hette något på -nov eller koff.
- Poliakoff, säger jag. Och tänker på en intressant engelsk TV-dramatiker.
- Ja. Rukov, Aminoff.
- Men om du är från norra Ryssland, då kan du ha lite sameblod också, säger jag.
- Säkert.
Sen pratar han om Strindberg. Vad S. skrev om Roslagsfolket. Busschauffören gillar uppenbarligen Strindberg. För att han var så flitig. Men det är något mer han gillar - obändigheten. Förmågan att stå för sig själv.
- Såna författare har vi knappt längre, säger han. Som ryter till utan att luta sig mot någon grupp. Strindberg, Moberg, Sara Lidman.
- De fick kämpa, säger han. Det är det som gör det.
Jag ser ut över Roslagens spirande åkrar och tänker på Missenträsk och nödvintrarna. Tanterna som kokade mossa åt den sista kon, så att hon skulle kunna stappla ut om våren. Sen kommer jag ihåg att både August och Sara hade lite sameblod. Det berättar jag för den interkulturella busschauffören. Han nickar bifall.
- Det kan nog stämma det. Det är träget folk. Och disciplin, det hade han Strindberg. Upp och skrev fem timmar varje förmiddag.
Jag har nu fattat att busschauffören är beläst. Kanske är han en nedbantad lärare, eller korrekturläsare. Men han påminner mig också om en märklig egenskap hos de ryska och slaviska folken: Att de sätter sina författare så högt. I motsats till svenskarna, som ibland har en benägenhet att sparka kollektivt på någon. I alla fall om han heter Björn Ranelid.
Men naturen är så oerhört vacker att jag helst avstår från att tänka på kulturarbetarnas interkulturella intolerans. Det mesta är smått, eller hur? Så jag tänker på Det Eviga, som Tegner, eller Det Härliga, som Sara Lidman. Och är glad att jag slipper koka mossa åt en mager ko.
Sen är det av från bussen och åka med snäll-Olle till huset, där vitsipporna slagit ut och björkarna alldeles nyss blivit björkar igen, och rådjuren hoppar undan från vägen, och sädesärlan landar på den stora förkastningstenen.
Jag går ner och sätter mig vid stranden, och hör på det speciella klucket som uppstår just när vinden mojnar klockan sex. Ikväll ska jag läsa böcker, men nu gäller bara stundens ljus. Det disiga blå vårljuset, varelserna runtomkring, ejdrarnas ojkande på andra sidan viken.
All the birds are on audition, and everyone gets a job.
Nej, det är inte ett citat från nån singer-songwriter. Det skrivs på engelska i mitt eget huvud ibland.
Alla fåglar är på audition, och alla får jobb. Även de utan uppehållstillstånd, och EU-pass. Eller hur sädesärla? Även de som inte har en tanke på framtiden, räntorna och konjunkturen. Men disciplin, de har dom.
--------------------------------------------------------
Bara så ni vet att efter höst-vinter kommer våren igen (en kliché så god som någon).
lördag 2 november 2013
måndag 28 oktober 2013
Exit Ghost - Philip Roth
"Exit Ghost".
Det är märkligt hur mycket en titel kan förlora på att översättas. Som nu Philip Roth´s senaste bok som blivit ”Vålnaden försvinner” på svenska. Exit Ghost heter originalet. En titel som genljuder av referenser till livet som teater, till scenkonsten, där ordet exit betyder något annat än att försvinna; det betyder bara att en karaktär lämnar scenen. Och det är vad Roth´s roman utforskar; hur en gammal man lämnar scenen och varför. Exit Ghost, som i Hamlet, där den döde faderns vålnad lämnar scenen redan i första akten. Hos Roth en referens till ålderns stigma, men också till en frivillig sorti, och en ofrivillig humor.
Den vålnad som i Roth´s bok har lämnat New Yorks kulturkretsar för ett liv i ensamhet, nära naturen, och med ”enbart” världslitteraturen och musiken som sällskap, har egentligen bara lämnat en roll för en annan, som för tillfället känns mer passande.
Ändå är det, som vanligt, tillfället som gör tjuven. Roth´s alter ego i en serie romaner, författaren Nathan Zuckerman, har drabbats av prostatacancer med tillhörande operation och följdverkningar som impotens och inkontinens. Den aningen trötte och minnessvage 71-åringen framlever sina dagar med ständigt byte av kissblöjor och viss ängslan för sin egen lukt. Minnesluckorna oroar författarproffset: Hur ska han minnas vad han skrev igår, kommer han ens ihåg vad han skrev på den senaste sidan? Detta är på allvar; liksom mötet med en kvinnlig vän i framskriden ålder, också hon med cancerstigma efter en hjärntumör.
Exit Ghost är en modig och sårbar skildring av ålderns förluster; fullständigt distanserad från den amerikanska drömmen om evig ungdom och botoxade sköldpaddsansikten. Roth, ekvilibristen - för det har han sannerligen varit: läs bara ”Amerikansk pastoral”, med det oregerligt uppsluppna ironiska flödet, en epik i höjd med Joyce Carol Oates – har förvandlats till en kammarmusiker i moll.
Jag har ett par invändningar, den åldrade mannens förtjusning i en ung kvinna som har absolut allt av skönhet och penningvärde är det sämsta i romanen; men kanske missförstår jag; kanske handlar det inte om etablerad gubbsjuka utan om ironisk sorg över erotikens sista flammande förhoppningar? Roth´s bekännelser är så pass postmoderna att man inte ska ta dem ad notam.
Ändå är det bärande elementet i den här boken en trovärdig uppriktighet; som om någon blivit alldeles för gammal för utanverk. ”Skriv bara som det är, rakt ut, det räcker”, låter han en död kollega säga. Och det är, förmodligen, numera Roth´s egen estetik. Så uppstår en sann historia om åldrandet. Det händer sällan att jag rörs till tårar av en bok, men det händer här.
Det är märkligt hur mycket en titel kan förlora på att översättas. Som nu Philip Roth´s senaste bok som blivit ”Vålnaden försvinner” på svenska. Exit Ghost heter originalet. En titel som genljuder av referenser till livet som teater, till scenkonsten, där ordet exit betyder något annat än att försvinna; det betyder bara att en karaktär lämnar scenen. Och det är vad Roth´s roman utforskar; hur en gammal man lämnar scenen och varför. Exit Ghost, som i Hamlet, där den döde faderns vålnad lämnar scenen redan i första akten. Hos Roth en referens till ålderns stigma, men också till en frivillig sorti, och en ofrivillig humor.
Den vålnad som i Roth´s bok har lämnat New Yorks kulturkretsar för ett liv i ensamhet, nära naturen, och med ”enbart” världslitteraturen och musiken som sällskap, har egentligen bara lämnat en roll för en annan, som för tillfället känns mer passande.
Ändå är det, som vanligt, tillfället som gör tjuven. Roth´s alter ego i en serie romaner, författaren Nathan Zuckerman, har drabbats av prostatacancer med tillhörande operation och följdverkningar som impotens och inkontinens. Den aningen trötte och minnessvage 71-åringen framlever sina dagar med ständigt byte av kissblöjor och viss ängslan för sin egen lukt. Minnesluckorna oroar författarproffset: Hur ska han minnas vad han skrev igår, kommer han ens ihåg vad han skrev på den senaste sidan? Detta är på allvar; liksom mötet med en kvinnlig vän i framskriden ålder, också hon med cancerstigma efter en hjärntumör.
Exit Ghost är en modig och sårbar skildring av ålderns förluster; fullständigt distanserad från den amerikanska drömmen om evig ungdom och botoxade sköldpaddsansikten. Roth, ekvilibristen - för det har han sannerligen varit: läs bara ”Amerikansk pastoral”, med det oregerligt uppsluppna ironiska flödet, en epik i höjd med Joyce Carol Oates – har förvandlats till en kammarmusiker i moll.
Jag har ett par invändningar, den åldrade mannens förtjusning i en ung kvinna som har absolut allt av skönhet och penningvärde är det sämsta i romanen; men kanske missförstår jag; kanske handlar det inte om etablerad gubbsjuka utan om ironisk sorg över erotikens sista flammande förhoppningar? Roth´s bekännelser är så pass postmoderna att man inte ska ta dem ad notam.
Ändå är det bärande elementet i den här boken en trovärdig uppriktighet; som om någon blivit alldeles för gammal för utanverk. ”Skriv bara som det är, rakt ut, det räcker”, låter han en död kollega säga. Och det är, förmodligen, numera Roth´s egen estetik. Så uppstår en sann historia om åldrandet. Det händer sällan att jag rörs till tårar av en bok, men det händer här.
Judarnas historia: Kletzmer till det!
Om ni inte redan sett/följt Simon Schamas rörande, kunniga och gripande berättelse om Judarnas historia (BBC) så kan ni fortfarande följa den nu, i veckan, och på Svt Play:
Här. Missa inte!
Och; det finns en djinn eller tre i den här musiken. Se även Singer: En dag full av glädje.
fredag 25 oktober 2013
Wallace Stevens
Han kom tillbaka från tornet till huset,
Från himlen med den höga och farliga utsikten
Till romanerna på bordet,
Pelargonerna på fönsterbrädet.
Sakerna hemma kunde han förstå.
Och däruppe hade han trivts med att vara däruppe,
Som om han i det högre tornet
Med säkerhet vetat
Att kunskapen om tingen flög omkring
I den skugglösa luften, fast utan att synas;
Höjden var inte riktigt rätt;
Positionen var fel.
Det var besynnerligt att behöva gå ner,
Och att, i den gamla vanliga stolen
Känna hur vederkvickande
Den genomskinliga luften varit
- - - - - - - - - - - - - - - -
Ur Ting i Augusti, VII
i översättning av
Ulf Linde.
Från himlen med den höga och farliga utsikten
Till romanerna på bordet,
Pelargonerna på fönsterbrädet.
Sakerna hemma kunde han förstå.
Och däruppe hade han trivts med att vara däruppe,
Som om han i det högre tornet
Med säkerhet vetat
Att kunskapen om tingen flög omkring
I den skugglösa luften, fast utan att synas;
Höjden var inte riktigt rätt;
Positionen var fel.
Det var besynnerligt att behöva gå ner,
Och att, i den gamla vanliga stolen
Känna hur vederkvickande
Den genomskinliga luften varit
- - - - - - - - - - - - - - - -
Ur Ting i Augusti, VII
i översättning av
Ulf Linde.
onsdag 23 oktober 2013
Ekorrholken
Med ens har man för mycket på sig igen. Jättevarm tröja med jättetjock polo under kappan. Men vädret står stilla på 13 grader. Det är inte vinter. Och ingen vind.
Går vid de vanliga uddarna och fröjdas lugnt. Det sista av glänsande löv på träden, det mesta av löv glatta på marken. Dis och dimma. Ljusa vatten.
Pausar på en bänk. Ekorren hoppar förbi framför fötterna med ett fynd i munnen. Hinner inte se vad det är. Medan jag tänker på absolut Allt Viktigt hinner korren ännu en runda. Springer förbi igen med något otydbart i munnen. I riktning mot hög al med stor holk. Aha, tänker jag. Smart ekorre. Penthouse.
Den klättrar på baksidan av stammen och upp över holkens tak och glider in genom hålet med munnen full. Så där elegant är inte jag. Särskilt inte som samlare betraktat. Men ekorren, berömd symbol för om-sig-och-kring-sig, har fixat för vintern. Finns förstås ett lager därinne nu, med nötter och frön och särskilt lämpliga blad till salladen. Medan jag tänker på språk och komposition och att hålla mig borta från onödig inblandning med allt vad om-sig-och-kring-sig heter. Medan jag inhöstar väsentligheter. Tycker förstås ekorren också att den gör.
Undrar vad slags stor fågel holken egentligen var avsedd för? Fenix. Eldfågeln.
Går vid de vanliga uddarna och fröjdas lugnt. Det sista av glänsande löv på träden, det mesta av löv glatta på marken. Dis och dimma. Ljusa vatten.
Pausar på en bänk. Ekorren hoppar förbi framför fötterna med ett fynd i munnen. Hinner inte se vad det är. Medan jag tänker på absolut Allt Viktigt hinner korren ännu en runda. Springer förbi igen med något otydbart i munnen. I riktning mot hög al med stor holk. Aha, tänker jag. Smart ekorre. Penthouse.
Den klättrar på baksidan av stammen och upp över holkens tak och glider in genom hålet med munnen full. Så där elegant är inte jag. Särskilt inte som samlare betraktat. Men ekorren, berömd symbol för om-sig-och-kring-sig, har fixat för vintern. Finns förstås ett lager därinne nu, med nötter och frön och särskilt lämpliga blad till salladen. Medan jag tänker på språk och komposition och att hålla mig borta från onödig inblandning med allt vad om-sig-och-kring-sig heter. Medan jag inhöstar väsentligheter. Tycker förstås ekorren också att den gör.
Undrar vad slags stor fågel holken egentligen var avsedd för? Fenix. Eldfågeln.
 |
| Eller den här? Dürer, uggla, 1508. |
tisdag 22 oktober 2013
Bukowski, Lars Ahlin och jag.
Vad är det som gör att man alltid dras till dåligheterna först?
I det hus i Höganäs som jag lånar några dar finns allt möjligt i bokhyllan: Stephen King, Doris Lessing, Thomas A Kempis, Italo Calvino, Bukowski. Men framförallt hela räckan Lars Ahlin-romaner: Tåbb med manifestet, Om, Inga ögon väntar mig, Min död är min.
Inga ögon väntar på mig heller just här vid havet om hösten. Allt är avklarat, bortregnat och bortblåst, bara tången ligger kvar i mörka högar och doftar fränt och friskt av någonting som varken är gott eller ont. Liv.
Till kvällslektyr väljer jag förstås Bukowski. Varken gott eller ont. Liv.
Har aldrig läst karln förut, vet bara att han varit ute och rucklat en del; en gubbe med förmodligen knäckt näsa och skrumplever; mest läst av den sortens grabbar jag inte har mycket gemensamt med: de som många gånger sett barerna i New York från mugghålet klockan 2 på natten och sen gått hem med vad-var-det-nu-hon-hette-igen?
Bukowski är förstås en sån Son-of-a-Bitch. Eller var. För i den bok jag läser är han gift och lever i total symbios med en fru som räddat honom från att supa ihjäl sig. Den heter Hollywood och handlar om hur B. blir manusförfattare till en rulle film om en "barfly", en kille som varje kväll super i en barhörna, och...ja, ni vet.
Men jag vet inte. Kan inte ett skit om det livet. Och jag tycker Bukowski är kul och knäpp och ärlig och varm och tolerant och barnslig. Så jag läser ut hans bok på en halv natt. Förvånad över att det går att skriva så enkelt, rakt på sak, och raljerande om en penningindustri som äter upp små killar som Bukowski och hans filmtokiga kompisar, men som också, under ett oerhört krångel hit och dit, hostar upp en hacka till en independent-film.
Det här måste vara en av Bukwskis lugnare böcker; det var ju inte så farligt. En skojig karl som berättar en historia som täcker in minst en tiondel av USAs befolkning: Bad Boys Company.
Nästa bokhyllefynd är en mer närbelägen bad-good-guy: Ulf Lundell. Det är som jag trodde mycket prat. Jättelånga meningar om hans (då) nya fru, gamla fru, barn, nya hus, resor, bitterhet, längtan. En varg söker sin flock heter den. Läser den ordentligt nu. För en generations skull. För att jag tycker om nånting hos Lundell: hans öppenhet, hans tvivel, naturkänslan, och inte minst hans sorgsna och lite töntiga attacker på den tid som drar förbi: "alla city-Geckos, som har fått hausse och baisse på hjärnan, kurs och dollar". Medan han själv går runt på Österlen med ung vacker fru, som längtar till New York och Barcelona. Och har sina egna överklassproblem.
Men jag gillar att han lämnar ut sig: sin klassresa, lyxbehovet, flyg hit och dit, dyra presenter, och samtidigt har ärlighet nog att bekänna att det fan inte räcker; det är inte så kul att vara rik och berömd om det man innerst inne saknar är ett: "arbete tillsammans...att föra någonting framåt, att bygga nåt som bygger nåt i själen, inte bara det dävna umgänget".
Därifrån är det - mentalt sett - inte så långt till Lars Ahlin. Fast oändligt långt på andra sätt.
Jag läser tre, fyra sidor i Min död är min. Nu händer det. Jag håller mellan mina händer ett drömslott som knakar och klirrar. Meningar spröda som glas, klara som glas. Och scener, inte prat. Hela långa scener. Som i teater och film.
Han tecknar små förskruvningar i huvdpersonens psyke; pendlingar mellan hat och kärlek, förakt och självförakt, självmord och hopp. Han kombinerar människor som raspar mot varandra som torr ost mot rivjärn. Som talar förbi, inte förstår, inte orkar förstå, eller ännu värre; tror att de förstår den eller det som de inte förstår.
Ahlin är sträng och tonsäker när han präglar in ensamheten. Inte ett ord för mycket. Men heller inte ett ord för lite. Inget briljerande med minimalistiska och konstruerade litteraturideal. Han säger ju allt, tänker jag. Men hur?
Vet inte. Men det hemska kvalitetsbeviset är att bara Lars Ahlin får mig att gå på lina medan jag läser; han ser till att jag går tätt intill hans huvudpersoner och bryr mig om vad som händer dem? Ska de falla ner i avgrunden? Ska de öppna sig? Kan de någonsin älska?
Han begär mitt allvar. Och ibland känns hans krav så höga att jag måste göra paus, lång paus, mellan Min död är min och Tåbb med manifestet. Nu gör jag pausen.
I det hus i Höganäs som jag lånar några dar finns allt möjligt i bokhyllan: Stephen King, Doris Lessing, Thomas A Kempis, Italo Calvino, Bukowski. Men framförallt hela räckan Lars Ahlin-romaner: Tåbb med manifestet, Om, Inga ögon väntar mig, Min död är min.
Inga ögon väntar på mig heller just här vid havet om hösten. Allt är avklarat, bortregnat och bortblåst, bara tången ligger kvar i mörka högar och doftar fränt och friskt av någonting som varken är gott eller ont. Liv.
Till kvällslektyr väljer jag förstås Bukowski. Varken gott eller ont. Liv.
Har aldrig läst karln förut, vet bara att han varit ute och rucklat en del; en gubbe med förmodligen knäckt näsa och skrumplever; mest läst av den sortens grabbar jag inte har mycket gemensamt med: de som många gånger sett barerna i New York från mugghålet klockan 2 på natten och sen gått hem med vad-var-det-nu-hon-hette-igen?
Bukowski är förstås en sån Son-of-a-Bitch. Eller var. För i den bok jag läser är han gift och lever i total symbios med en fru som räddat honom från att supa ihjäl sig. Den heter Hollywood och handlar om hur B. blir manusförfattare till en rulle film om en "barfly", en kille som varje kväll super i en barhörna, och...ja, ni vet.
Men jag vet inte. Kan inte ett skit om det livet. Och jag tycker Bukowski är kul och knäpp och ärlig och varm och tolerant och barnslig. Så jag läser ut hans bok på en halv natt. Förvånad över att det går att skriva så enkelt, rakt på sak, och raljerande om en penningindustri som äter upp små killar som Bukowski och hans filmtokiga kompisar, men som också, under ett oerhört krångel hit och dit, hostar upp en hacka till en independent-film.
Det här måste vara en av Bukwskis lugnare böcker; det var ju inte så farligt. En skojig karl som berättar en historia som täcker in minst en tiondel av USAs befolkning: Bad Boys Company.
Nästa bokhyllefynd är en mer närbelägen bad-good-guy: Ulf Lundell. Det är som jag trodde mycket prat. Jättelånga meningar om hans (då) nya fru, gamla fru, barn, nya hus, resor, bitterhet, längtan. En varg söker sin flock heter den. Läser den ordentligt nu. För en generations skull. För att jag tycker om nånting hos Lundell: hans öppenhet, hans tvivel, naturkänslan, och inte minst hans sorgsna och lite töntiga attacker på den tid som drar förbi: "alla city-Geckos, som har fått hausse och baisse på hjärnan, kurs och dollar". Medan han själv går runt på Österlen med ung vacker fru, som längtar till New York och Barcelona. Och har sina egna överklassproblem.
Men jag gillar att han lämnar ut sig: sin klassresa, lyxbehovet, flyg hit och dit, dyra presenter, och samtidigt har ärlighet nog att bekänna att det fan inte räcker; det är inte så kul att vara rik och berömd om det man innerst inne saknar är ett: "arbete tillsammans...att föra någonting framåt, att bygga nåt som bygger nåt i själen, inte bara det dävna umgänget".
Därifrån är det - mentalt sett - inte så långt till Lars Ahlin. Fast oändligt långt på andra sätt.
Jag läser tre, fyra sidor i Min död är min. Nu händer det. Jag håller mellan mina händer ett drömslott som knakar och klirrar. Meningar spröda som glas, klara som glas. Och scener, inte prat. Hela långa scener. Som i teater och film.
Han tecknar små förskruvningar i huvdpersonens psyke; pendlingar mellan hat och kärlek, förakt och självförakt, självmord och hopp. Han kombinerar människor som raspar mot varandra som torr ost mot rivjärn. Som talar förbi, inte förstår, inte orkar förstå, eller ännu värre; tror att de förstår den eller det som de inte förstår.
Ahlin är sträng och tonsäker när han präglar in ensamheten. Inte ett ord för mycket. Men heller inte ett ord för lite. Inget briljerande med minimalistiska och konstruerade litteraturideal. Han säger ju allt, tänker jag. Men hur?
Vet inte. Men det hemska kvalitetsbeviset är att bara Lars Ahlin får mig att gå på lina medan jag läser; han ser till att jag går tätt intill hans huvudpersoner och bryr mig om vad som händer dem? Ska de falla ner i avgrunden? Ska de öppna sig? Kan de någonsin älska?
Han begär mitt allvar. Och ibland känns hans krav så höga att jag måste göra paus, lång paus, mellan Min död är min och Tåbb med manifestet. Nu gör jag pausen.
måndag 21 oktober 2013
Excuse me while I kiss this dream....
Hur ska jag någonsin komma till Nordafrika igen? Här, i närheten av Marrakech.
(Lånade bilder).
torsdag 17 oktober 2013
Eternal Places of the spotless mind (7)
Från cykeltur i morgondis. Fotat av min gudson Arild, på väg till Universitetet. Våra trakter.
söndag 13 oktober 2013
Om jag skulle skriva några rader om Ulf Linde...
...skulle jag inte skriva om hans intelligens, hans konstteorier, hans (sympatiska) idé om betraktaren som medskapande, eller hans fräcka museimannaskap. Jag skulle kanske snarare skriva att han gick att älska. Som mycket ung på Moderna Muséet, där jag jobbade ett tag, där Ulf Lindes gestalt gick ut och in som ett varmt och stundtals blixtrande åskmoln. Eller som på en middag hos Olle Granath, när både Linde och Claes Oldenburg allvarsamt diskuterade min debutdiktsamling - en kanske alltför god start för en ung kvinna på 19. Eller hur han envisades med att pussa på mig en gång, och hur jag värjde mig, utan problem, men lite förtjust. Hur jag som något äldre konststuderande och DN-läsare aldrig försummade hans märkliga, djupsinniga, på en gång skarpa och svävande formuleringar. Som om han ringade in en esoterisk erfarenhet öppen endast för ett fåtal.
Självklart var han elitist, men jag minns inte om han ville kännas vid det. Ännu mer självklart är det att DN - efter Linde och framgent - aldrig haft en konstkritiker på samma nivå (sorry, mina vänner). Det har inte med hans värderingar att göra, utan med hans lyssnande efter sin helt egna syn.
Jag minns honom, för att han efter det ungdomliga äktenskapet med Duchamps brud, alltid stod för sig själv. Att han i den bemärkelsen gick att lita på, och var Enastående, inte minst i detta landet. Dessutom var han kul. Jag har inte märkt att den sorten finns längre. Men jag har kanske sett åt fel håll.
Saknad av det här slaget är egendomlig: Som om ett landskap suddas från kartan. Ulf. Linde. En ovärderlig typ i konst och på muséer, en envis eld. Hur ska det gå med Rest in Peace?
Självklart var han elitist, men jag minns inte om han ville kännas vid det. Ännu mer självklart är det att DN - efter Linde och framgent - aldrig haft en konstkritiker på samma nivå (sorry, mina vänner). Det har inte med hans värderingar att göra, utan med hans lyssnande efter sin helt egna syn.
Jag minns honom, för att han efter det ungdomliga äktenskapet med Duchamps brud, alltid stod för sig själv. Att han i den bemärkelsen gick att lita på, och var Enastående, inte minst i detta landet. Dessutom var han kul. Jag har inte märkt att den sorten finns längre. Men jag har kanske sett åt fel håll.
Saknad av det här slaget är egendomlig: Som om ett landskap suddas från kartan. Ulf. Linde. En ovärderlig typ i konst och på muséer, en envis eld. Hur ska det gå med Rest in Peace?
lördag 12 oktober 2013
Skam, skuld och dåligt samvete
Jag läser en roman som handlar väldigt mycket om skuld. Om en ung kvinna med orimligt höga krav på sig själv, som under trycket av en familj i upplösning, tar på sig en diffus skuldbörda. Hon blir den "sjuka", den som familjens oro kan koncentrera sig på.
Den sortens skuld har jag inte upplevt. Men den är rätt vanlig, särskilt bland unga kvinnor i en känslig utvecklingsfas. Duktiga flickor som ska klara allt, och som i stället får psykiska problem, ätstörningar, grandiosa vanföreställningar, orealistiska gudskomplex. Samt då - skuld.
En helt annan sorts skuld, och en mer realistisk, kan jag drabbas av när jag ser informativa program om Jordens tillstånd. Om förstörelsen som pågår för att rika samhällen; män och kvinnor, vill bli ännu rikare, och fattiga vill härma deras konsumtion. Om den lilla motståndskamp som existerar, och som är långtifrån tillräcklig, men som jag just därför borde engagera mig i mer än jag gör. Kalla det global skuld, men den är reell, och vi bär alla på den vare sig vi låtsas om det eller ej.
Häromkvällen såg jag "Home; Den stora resan" av Yann Arthus-Bertrand. Han filmar sen många år från luften och visar upp vår jord i dess allra vackraste mest överväldigande vyer, samtidigt som han berättar om, och fotograferar, förstörelsen; de girigas utarmning av alla resurser. Ta ett land som Nigeria, med stora oljefyndigheter, där noll av vinsterna tillfaller den fattiga befolkningen. Eller ta det rika Kanada, vars oljeutvinning ur sandskiffer kostar natur och närbefolkning en vedervärdig nedsmutsning. Eller ta odlingen av jätteräkor i Thailand, som utblottar kusterna på Tsunamiskydd och spiller ut antibiotika i vattnet. Eller se på kvinnorna som bär vatten i Indien och Afrika, i områden där grundvattnet stadigt sjunkit på grund av kommersiell odling.
Om det händer att jag gråter, och det gör jag sällan, så är det inför en dokumentär av det här slaget, som med envis kärlek till Jorden, och inte utan sentiment, berättar sin historia om våra alltmer hotade villkor. Se filmen: Den stora resan. Den går i repris.
Skam däremot, är en liten rätt egotrippad sak, som har att göra med vår individuella stolthet. Om jag en gång på 200 missar en deadline med två veckor, för en tidskrift som i åratal missat sina deadlines med flera månader, så kommer jag ändå att känna en yrkesmässig skam. Och någon som har anledning att skämmas mycket mer, kommer att gotta sig i detta och föra det vidare. Bah. Det är strunt. Vilket inte hindrar att jag är bruden som varje gång vill göra ett utmärkt jobb. Tongue in cheek - det brukar gå bäst när man har proffs omkring sig. Men skam har jag känt ytterst sällan.
Dåligt samvete däremot - vore konstigt om man slapp. Dåligt samvete slipper bara psykopater. Och det kan handla om både små och stora saker; från ett vredesutbrott mot ens älskade, för att båda har en dålig dag, till ett uppskjutande av möten med släktingar, vänner, och gamla Faster Elsa, till den gnagande olust som måste finnas hos folk som ljuger och manipulerar. Dåligt samvete är hanterbart och märkbart och alltid möjligt att göra något åt. Och som min pappa med sin praktiska etik brukade säga: Kan man nu inte vara snäll mot den ena så kan man vara snäll mot den andra. Vet inte om man alltid får ihop det där. Men ett är säkert: Väldigt få människor blir glada över ett tvångsmässigt uppställande för den goda saken skull. För att man bara borde. Men alla blir glada över att man inte gör dem en orätt.
Det kinkiga i den etiska människans liv är att få Lustprincipen att smälta samman med det man Skall och ibland även med det man Måste.
Samvetet - De små tingens Gud - kan återfinnas i det där missade samtalet, eller i den goda handlingen att köpa mat åt någon som är sjuk, eller följa någon till tåget. Det samvetet kan också återfinnas i allt möjligt som man faktiskt måste göra för sig själv, för balansens skull, och för sin egen utveckling.
Men den här stora djupa känslan, skulden för hela den jordiska existensen och dess tilltagande förstörelse; den blir man inte av med för att man sköljer mjölkpaket, tvättar plastemballage, går till återvinningen med sin gamla dammsugare och köper rättvisemärkt eko-te. Det måste till något större. Vi kommer inte undan det. I alla fall inte jag.
_________________________
Läst för länge sen, Martin Buber: Om skuld och skuldkänsla.
Läst nu, Helena Looft: Pappa, jag hade en dröm.
Den sortens skuld har jag inte upplevt. Men den är rätt vanlig, särskilt bland unga kvinnor i en känslig utvecklingsfas. Duktiga flickor som ska klara allt, och som i stället får psykiska problem, ätstörningar, grandiosa vanföreställningar, orealistiska gudskomplex. Samt då - skuld.
En helt annan sorts skuld, och en mer realistisk, kan jag drabbas av när jag ser informativa program om Jordens tillstånd. Om förstörelsen som pågår för att rika samhällen; män och kvinnor, vill bli ännu rikare, och fattiga vill härma deras konsumtion. Om den lilla motståndskamp som existerar, och som är långtifrån tillräcklig, men som jag just därför borde engagera mig i mer än jag gör. Kalla det global skuld, men den är reell, och vi bär alla på den vare sig vi låtsas om det eller ej.
Häromkvällen såg jag "Home; Den stora resan" av Yann Arthus-Bertrand. Han filmar sen många år från luften och visar upp vår jord i dess allra vackraste mest överväldigande vyer, samtidigt som han berättar om, och fotograferar, förstörelsen; de girigas utarmning av alla resurser. Ta ett land som Nigeria, med stora oljefyndigheter, där noll av vinsterna tillfaller den fattiga befolkningen. Eller ta det rika Kanada, vars oljeutvinning ur sandskiffer kostar natur och närbefolkning en vedervärdig nedsmutsning. Eller ta odlingen av jätteräkor i Thailand, som utblottar kusterna på Tsunamiskydd och spiller ut antibiotika i vattnet. Eller se på kvinnorna som bär vatten i Indien och Afrika, i områden där grundvattnet stadigt sjunkit på grund av kommersiell odling.
Om det händer att jag gråter, och det gör jag sällan, så är det inför en dokumentär av det här slaget, som med envis kärlek till Jorden, och inte utan sentiment, berättar sin historia om våra alltmer hotade villkor. Se filmen: Den stora resan. Den går i repris.
Skam däremot, är en liten rätt egotrippad sak, som har att göra med vår individuella stolthet. Om jag en gång på 200 missar en deadline med två veckor, för en tidskrift som i åratal missat sina deadlines med flera månader, så kommer jag ändå att känna en yrkesmässig skam. Och någon som har anledning att skämmas mycket mer, kommer att gotta sig i detta och föra det vidare. Bah. Det är strunt. Vilket inte hindrar att jag är bruden som varje gång vill göra ett utmärkt jobb. Tongue in cheek - det brukar gå bäst när man har proffs omkring sig. Men skam har jag känt ytterst sällan.
Dåligt samvete däremot - vore konstigt om man slapp. Dåligt samvete slipper bara psykopater. Och det kan handla om både små och stora saker; från ett vredesutbrott mot ens älskade, för att båda har en dålig dag, till ett uppskjutande av möten med släktingar, vänner, och gamla Faster Elsa, till den gnagande olust som måste finnas hos folk som ljuger och manipulerar. Dåligt samvete är hanterbart och märkbart och alltid möjligt att göra något åt. Och som min pappa med sin praktiska etik brukade säga: Kan man nu inte vara snäll mot den ena så kan man vara snäll mot den andra. Vet inte om man alltid får ihop det där. Men ett är säkert: Väldigt få människor blir glada över ett tvångsmässigt uppställande för den goda saken skull. För att man bara borde. Men alla blir glada över att man inte gör dem en orätt.
Det kinkiga i den etiska människans liv är att få Lustprincipen att smälta samman med det man Skall och ibland även med det man Måste.
Samvetet - De små tingens Gud - kan återfinnas i det där missade samtalet, eller i den goda handlingen att köpa mat åt någon som är sjuk, eller följa någon till tåget. Det samvetet kan också återfinnas i allt möjligt som man faktiskt måste göra för sig själv, för balansens skull, och för sin egen utveckling.
Men den här stora djupa känslan, skulden för hela den jordiska existensen och dess tilltagande förstörelse; den blir man inte av med för att man sköljer mjölkpaket, tvättar plastemballage, går till återvinningen med sin gamla dammsugare och köper rättvisemärkt eko-te. Det måste till något större. Vi kommer inte undan det. I alla fall inte jag.
_________________________
Läst för länge sen, Martin Buber: Om skuld och skuldkänsla.
Läst nu, Helena Looft: Pappa, jag hade en dröm.
måndag 7 oktober 2013
Arholma, stjärnor och får
Så kom de allra vackraste höstdagarna. Jag gjorde en tur till Arholma, inte långt från min barndoms sommarställe. Till Arholma seglade vi någon gång, eller tog passbåten och dansade på dansbanan.
På senare år har jag bara rest till ön för att den är så vacker; där finns allt som kan rymmas i handen. Höga klippor med utsikt mot hav och skär. Lummiga inägor med åker och äng och väl bevarade gamla hemman. Kaptenshus, båk, handelsbod och kyrka.
Kom fram i kvällningen och gick ut under stjärnorna. Det blåste en mild men stark sydlig vind. Det prasslade i lövkronorna och jag såg knappt vägen där jag gick och tyckte att jag hörde djur. Annars var det tyst. Nästan lika tyst som i Lappland, med undantag från det
allra svagaste billjud från fastlandet. Sen tyst igen. Blåst, frid, dofter.
Jag stod och såg upp i en stjärnhimmel jag inte skådat på många år. Glasklart. En vimlande Vintergata och en Karlavagn stadigt tecknad. Stört omöjligt att inte tänka på Tranströmers stjärnor som stampar i sina stall. Som om tystnaden framkallar ett motljud från rymden. Man vet att det låter, men hör det inte.
En timme glor jag på galaxen. Lycklig. Universum är stort, och det är all naturen. På gården där jag bor växer en ask som är högre och vildare än någon jag sett. Vårdträdet Ygdrasill. En ko råmar i mörkret. Långt borta hörs ett stort fartyg passera.
Nästa dag cyklar jag till Arholmas norra udde, genom ostörda skogar och på vinglande vägar. Här uppe är naturskyddsområde, men Försvaret har efterlämnat enorma bergrum, "om kriget kommer". Jag klättrar med fötter och händer upp till högsta berget och ser ut över havet. Det är vid horisont och små vackra skär som lyser i eftermiddagssolen. Vattnet är rent och tången är fortfarande guldockra. På en äng betar några får helt upptagna av sitt.
Det är för mig en helt allmännelig glädje, man kan säga en allemanslycka, att dessa platser finns. Med bevarad landsbygd, fungerande trafik och ett kulturarv som avtecknar sig i hus, båtar och bryggor. Men fyrarna vid Simpnäs och Arholma, som i min barndom ännu var bemannade har ersatts av andra system. I gengäld har polisen ett callcenter på Arholma, som ger lite jobb åt folk på orten.
Själv är jag som vanligt på Pilgrims Progress och reser hem efter några dar. Känner mig på nytt som en oförstörd unge vid en reling på en båt, men samtidigt lika gammal som Odyssevs. Då passar det att återvända till sitt Ithaka. En stund.
Bilder: Överst: Arholma brygga och handelsbod. Under: Ängsmarker med kyrkan i bakgrunden. Samt en strand. Underst: Min sjömansdröm, blickande mot havet och fartygets skum.
PS: Ingen av bilderna har jag tagit. Hade kameran med, men batteriet var dött. Tror det var lika bra. Gillar inte riktigt japansk semesterfotografering.
På senare år har jag bara rest till ön för att den är så vacker; där finns allt som kan rymmas i handen. Höga klippor med utsikt mot hav och skär. Lummiga inägor med åker och äng och väl bevarade gamla hemman. Kaptenshus, båk, handelsbod och kyrka.
Kom fram i kvällningen och gick ut under stjärnorna. Det blåste en mild men stark sydlig vind. Det prasslade i lövkronorna och jag såg knappt vägen där jag gick och tyckte att jag hörde djur. Annars var det tyst. Nästan lika tyst som i Lappland, med undantag från det
allra svagaste billjud från fastlandet. Sen tyst igen. Blåst, frid, dofter.
Jag stod och såg upp i en stjärnhimmel jag inte skådat på många år. Glasklart. En vimlande Vintergata och en Karlavagn stadigt tecknad. Stört omöjligt att inte tänka på Tranströmers stjärnor som stampar i sina stall. Som om tystnaden framkallar ett motljud från rymden. Man vet att det låter, men hör det inte.
En timme glor jag på galaxen. Lycklig. Universum är stort, och det är all naturen. På gården där jag bor växer en ask som är högre och vildare än någon jag sett. Vårdträdet Ygdrasill. En ko råmar i mörkret. Långt borta hörs ett stort fartyg passera.
Nästa dag cyklar jag till Arholmas norra udde, genom ostörda skogar och på vinglande vägar. Här uppe är naturskyddsområde, men Försvaret har efterlämnat enorma bergrum, "om kriget kommer". Jag klättrar med fötter och händer upp till högsta berget och ser ut över havet. Det är vid horisont och små vackra skär som lyser i eftermiddagssolen. Vattnet är rent och tången är fortfarande guldockra. På en äng betar några får helt upptagna av sitt.
Det är för mig en helt allmännelig glädje, man kan säga en allemanslycka, att dessa platser finns. Med bevarad landsbygd, fungerande trafik och ett kulturarv som avtecknar sig i hus, båtar och bryggor. Men fyrarna vid Simpnäs och Arholma, som i min barndom ännu var bemannade har ersatts av andra system. I gengäld har polisen ett callcenter på Arholma, som ger lite jobb åt folk på orten.
Själv är jag som vanligt på Pilgrims Progress och reser hem efter några dar. Känner mig på nytt som en oförstörd unge vid en reling på en båt, men samtidigt lika gammal som Odyssevs. Då passar det att återvända till sitt Ithaka. En stund.
Bilder: Överst: Arholma brygga och handelsbod. Under: Ängsmarker med kyrkan i bakgrunden. Samt en strand. Underst: Min sjömansdröm, blickande mot havet och fartygets skum.
PS: Ingen av bilderna har jag tagit. Hade kameran med, men batteriet var dött. Tror det var lika bra. Gillar inte riktigt japansk semesterfotografering.
söndag 6 oktober 2013
Brahms ambitioner och Faurés reverie
Kyrkokonsert: Den första stora för året i min församling. Fullt hus. Jag - halvt utmattad efter skärgårdsstrapatser - hittar en bänk i akustikens mitt. Det spelas Fauré. De fyra satserna ur Pelléas et Mélisande, en tragisk myt, som i Faurés version blir föremål för mjuka stämningslägen, och en exakt dos dramatik. Musiken går in utan ansträngning och är också skriven på ett sätt som känns ansträngningslöst. Lätt, men innerligt. Man tackar.
Därefter Brahms 2:a för piano och orkester. Något jag bävade för innan, med tanke på hur lätt ett piano bombarderar kyrkans akustik. Nu spelade Mats Widlund och de andra alldeles över hövan fint. Men det hjälper liksom inte. Det är något med Brahms, och särskilt 2:an. Den kokar över av ambitioner. Man hör hur den energiske mannen hittat än det ena, än det andra uppslaget, hur han turnerar variationerna i konfekten och spänner bågen för att göra intryck. Det senare tror jag är det sämsta i all konst. Hos Brahms hör man dessutom lite Beethoven-komplex, och följdriktigt avslutas första satsen med ett Ludwig van-aktigt badam, badam, badam. Baa-ba-dam. Det är nu jag börjar önska att jag satt mig allra längst bak. För Brahms är som killen på en fest som är alldeles för mycket på, och liksom envisas med att tränga ännu mer på. Samt gör det med en överambitiös tysk grundigheit.
Men sen så. Sista satsen är prima liv. Äntligen har mannen skakat av sig ambitionen och leker lite, det blir dansant och art pour l´art, och man fattar sambandet mellan Brahms och Mahler. Klangligheter, rytmik, vals, utan alltför mycket prestationsnevros. Ja, Brahms är fin när han äntligen börjar släppa oket av sin egen storhetskamp. Man ser det högborgerliga 1800-talet och dess tunga möblemang sjunka undan för något mer naturligt.
Och vad är det med 1:an som gör den, totalt sett, så mycket vackrare i mina öron? Vet ej. Mer om det en annan gång. Kanske.
Bild: Carl Fredrik Hill.
Och jag måste tillägga: Brahms´ Ein Deutsches Requiem är bland det finaste jag vet.
Därefter Brahms 2:a för piano och orkester. Något jag bävade för innan, med tanke på hur lätt ett piano bombarderar kyrkans akustik. Nu spelade Mats Widlund och de andra alldeles över hövan fint. Men det hjälper liksom inte. Det är något med Brahms, och särskilt 2:an. Den kokar över av ambitioner. Man hör hur den energiske mannen hittat än det ena, än det andra uppslaget, hur han turnerar variationerna i konfekten och spänner bågen för att göra intryck. Det senare tror jag är det sämsta i all konst. Hos Brahms hör man dessutom lite Beethoven-komplex, och följdriktigt avslutas första satsen med ett Ludwig van-aktigt badam, badam, badam. Baa-ba-dam. Det är nu jag börjar önska att jag satt mig allra längst bak. För Brahms är som killen på en fest som är alldeles för mycket på, och liksom envisas med att tränga ännu mer på. Samt gör det med en överambitiös tysk grundigheit.
Men sen så. Sista satsen är prima liv. Äntligen har mannen skakat av sig ambitionen och leker lite, det blir dansant och art pour l´art, och man fattar sambandet mellan Brahms och Mahler. Klangligheter, rytmik, vals, utan alltför mycket prestationsnevros. Ja, Brahms är fin när han äntligen börjar släppa oket av sin egen storhetskamp. Man ser det högborgerliga 1800-talet och dess tunga möblemang sjunka undan för något mer naturligt.
Och vad är det med 1:an som gör den, totalt sett, så mycket vackrare i mina öron? Vet ej. Mer om det en annan gång. Kanske.
Och jag måste tillägga: Brahms´ Ein Deutsches Requiem är bland det finaste jag vet.
Blogger tvångsannonserar
Kära bloggvänner - på Blogger. Vad är det som händer? Får ni också dessa vedervärdiga reklamsidor i er bloggrulle? Alltså den som innehåller ens mest lästa "vänner", innehåller nu meningslös information om Payday Loans to Repair Your Credit, How to Use The Internet to Lower Your Car-financing. Get Immediate Cash Easily. Och så vidare.
Till det måste jag bara svara. Har inga cred-problem. Har ingen bil vilket löser oerhört många problem, i alla fall fler än det skapar. Vill inte ha Immediate Cash Easily. Och vill absolut inte bli tilltalad med versaler i banala kommersiella angelägenheter. Annonser är inte Barockpoesi. Tack för mig. Och berätta gärna - ni som sett detsamma - hur man blir av med skiten. Medan jag går på Brahmskonsert.
Till det måste jag bara svara. Har inga cred-problem. Har ingen bil vilket löser oerhört många problem, i alla fall fler än det skapar. Vill inte ha Immediate Cash Easily. Och vill absolut inte bli tilltalad med versaler i banala kommersiella angelägenheter. Annonser är inte Barockpoesi. Tack för mig. Och berätta gärna - ni som sett detsamma - hur man blir av med skiten. Medan jag går på Brahmskonsert.
onsdag 2 oktober 2013
Problemlösning, trassel och sånt
Allt om min hjärna: Den löser gärna problem, lika villigt som mitt hjärta. Men helst bara ett par i taget. Till exempel: När man skriver på ett större manus kommer momentet då man om Gud är med en, eller Mefisto, börjar se en möjlig struktur. Man har jobbat i åratal med Mnemosyne, minnet, och med Mimesis, återskapandet av bilder, dialoger, platser, stämningar. Sen ska man alltså upp med allt detta hö på ett par hässjor. Det finns olika sätt, det vet väl alla. Kapitel, delar, rytmiseringar, pauser. Med mera.
Det är intressant. Men mindre bra är väl att folk som håller på så här som jag, använder upp sin mentala energi till sitt arbete (jag hatar ordet projekt, det passar bara entreprenörer), och inte har så mycket ork för andra sorters problem. Som ska lösas. Som att flytta. Som att köpa en ny säng. Som att rensa bort möbler. Som att lösa fnurror på trådar. Trådar som fnurrat sig på gamla nät som man inte ens lagt i själv. Tror man i alla fall.
Ni som har några kustnära erfarenheter vet hur det är att trassla sig igenom ett nät med ett par abborrar och resten mört och tångruskor. Det är ett himla jobb. Kräver tålamod. Så är det också att rensa i ett stort skrivet material. Eller - ibland - att trassla ut en relation där en snorgärs har trasslat in sig.
Så att. Vad var det nu jag skulle säga med det här. Hav tålamod. Ni som trasslar och ni som anser att det är jag som är tångruskan. Dagen kommer då våra nät äro utrasslade.
Men jag orkar faktiskt bara bry mig om två grejer just nu. Formen. Och de ointrasslade människorna.
PS: Såg ni vad fint det blev med de tre M:en: Mefisto, Mnemosyne, Mimesis. Fattas bara: Medmänsklighet och Metamorfoser så blir allt bra.
Det är intressant. Men mindre bra är väl att folk som håller på så här som jag, använder upp sin mentala energi till sitt arbete (jag hatar ordet projekt, det passar bara entreprenörer), och inte har så mycket ork för andra sorters problem. Som ska lösas. Som att flytta. Som att köpa en ny säng. Som att rensa bort möbler. Som att lösa fnurror på trådar. Trådar som fnurrat sig på gamla nät som man inte ens lagt i själv. Tror man i alla fall.
Ni som har några kustnära erfarenheter vet hur det är att trassla sig igenom ett nät med ett par abborrar och resten mört och tångruskor. Det är ett himla jobb. Kräver tålamod. Så är det också att rensa i ett stort skrivet material. Eller - ibland - att trassla ut en relation där en snorgärs har trasslat in sig.
Så att. Vad var det nu jag skulle säga med det här. Hav tålamod. Ni som trasslar och ni som anser att det är jag som är tångruskan. Dagen kommer då våra nät äro utrasslade.
Men jag orkar faktiskt bara bry mig om två grejer just nu. Formen. Och de ointrasslade människorna.
PS: Såg ni vad fint det blev med de tre M:en: Mefisto, Mnemosyne, Mimesis. Fattas bara: Medmänsklighet och Metamorfoser så blir allt bra.
måndag 30 september 2013
Shakespeare och Jag
Om det finns ett hål, om det finns en linje, om det finns ett väder och ett öde i det jag skriver på nu, så är det inte långt ifrån det här: Ursäkta mig bröder och systrar, att jag i min fattiga rikedom, ställer mig jämsides med William. Dock, så svart som i hans sista rader ser inte jag på det ofrånkomliga. Men hark, hear!
The Sonnets. 147.
My love is as a fever, longing still
For that which longer nurseth the disease;
Feeding on that which doth preserve the ill,
The uncertain sickly appetite to please.
My reason, the physician to my love,
Angry that his prescriptions are not kept,
Hath left me, and I desperate now approve,
Desire his death, which physic did except.
Past cure I am, now reason is past care,
And frantic-mad with evermore unrest;
My thoughts and my discourse as madmen´s are,
At random from the truth vainly expresse´d:
For I have sworn thee fair, and thought thee bright,
Who art as black as hell, as dark as night.
The Sonnets. 147.
My love is as a fever, longing still
For that which longer nurseth the disease;
Feeding on that which doth preserve the ill,
The uncertain sickly appetite to please.
My reason, the physician to my love,
Angry that his prescriptions are not kept,
Hath left me, and I desperate now approve,
Desire his death, which physic did except.
Past cure I am, now reason is past care,
And frantic-mad with evermore unrest;
My thoughts and my discourse as madmen´s are,
At random from the truth vainly expresse´d:
For I have sworn thee fair, and thought thee bright,
Who art as black as hell, as dark as night.
onsdag 25 september 2013
Hur skapade Gud världen?
Hur skapade Gud världen?
Han skapade mig först.
Mig och jag. Inte en och en annan hen. Mig först, jag såg ut genom mina fönster
och förstod att han gett mig allt.
Han skapade sedan alla de
andra migen och jagen. Som såg ut. Fröken Hirs på andra våningen, herr Orlander i huset mitt emot, fröken Kaja som har så
långt hår, och Herr och Fru Underberg under mig. Och ytterligare skapade han
President Obama, Assad, Putin, Volvochefen, Karin på Svt, Ulla i kiosken, Hannele
på Ica, Sven i cykelverkstan, Pär, min väninnans man, och min väninna. Samt
några till jag inte ska trötta ut er med att nämna.
Och alla dessa skapade
Gud Först. Alla migen och jagen. Och det är det som gör det svårt att
synkronisera, alla dessa skallar som tror de kom först och är av Gud utvalda
till Gud vet vad. Folk bråkar alltså än idag om den första platsen. Jag kan
märka det på stämningarna omkring mig. De långvariga konflikterna om ett land,
ett hus, ett arv, en banan som ingen vill dela. Apans problematik.
Alla de osynkroniserade
som dock kan säga både hej och god dag och ”nice meeting you” osv. Men det
funkar inte riktigt – för innerst inne vet de alla att det bara är jag och
mig det handlar om, och att Gud gjorde rätt när han skapade mig först och åt
ingen annan lika många bananer.
Det är därför man blir så
över sig lycklig när ett par gudomligt utvalda jag kan synka ihop sig, om så
bara för några timmar. Det kan vara två eller flera, det kan vara en
lördagskväll eller en onsdag morgon, men så med ens är det några som klykar i
varandra, som är som om de var ympade på samma träd, och börjar skjuta en enorm
massa skott bara för att de växer så bra ihop.
Fortsättning följer.
tisdag 24 september 2013
Ekelöf: Om hösten
Om hösten
Om hösten
när man tar avsked
Om hösten
när alla grindar står öppna
mot meningslösa hagar
där
overkliga svampar ruttnar
och
vattenfyllda hjulspår är på väg
till intet,
och en snigel är på väg
en trasig
fjäril är på väg
till intet,
som är en avblommad ros
den minsta
och fulaste. Och harkrankarna, de
dumma djävlarna
skörbenta,
rusiga i lampans sken om kvällen
och lampan
själv som susar tynande
om ljusets
intiga hav, tankens polarhav
i långa
böljor
tyst
frasande skum
av serier
dividerade med serier
ur intet
till intet
sats
motsats slutsats abrasax abraxas Sats
(som ljudet
av en symaskin)
Och
spindlarna spinner i tysta natten sitt nät
och
syrsorna filar
Meningslöst.
Overkligt.
Meningslöst.
Läs hela dikten Här: Ur Non Serviam, 1945
söndag 22 september 2013
Våga vara vemodig - Johnny Cash
Och här en liten text av Åsa Beckman.
Den är fin. Men "tog parti för" att åldras klingar fel. Det är ingen heroisk grej, liksom. Bara acceptans.
tisdag 17 september 2013
En Atterberg
Idag hörde jag i P 2 något så in i blåsiga hösten vackert: Något obildad som jag är gick funderingarna: Låter österut, något ryskt eller Östeuropeiskt. Men inte Dvorak. Fastän dramatiskt och känslosamt och högeligen intressant rytmik. En av ryssarna? Nej, för frimodigt romantiskt. Carl Nielsen? Där gick du bet. Men att en av Nordens finaste tonsättare (CN) har ett av Nordens vanligaste namn, och att en dramatiker av den här klassen visar sig heta Kurt. Det är väl ett hett tips för Nöjesguiden? I offer you: Kurt Atterberg:
Det jag hörde i radio var Suite nr III, för viola och violin. Men jag hittade ingen tillräckligt bra (ljudmässigt) inspelning av den på You-tube. Men på den här, med första och andra satsen, lät ljudet det bra: Gloria Chamber Orchestra (om än en ganska mesig inspelning hör jag senare).
I övrigt är det hundväder, och jag håller mig i närheten av korgen och matskålen. Aka softar.
Det jag hörde i radio var Suite nr III, för viola och violin. Men jag hittade ingen tillräckligt bra (ljudmässigt) inspelning av den på You-tube. Men på den här, med första och andra satsen, lät ljudet det bra: Gloria Chamber Orchestra (om än en ganska mesig inspelning hör jag senare).
I övrigt är det hundväder, och jag håller mig i närheten av korgen och matskålen. Aka softar.
söndag 15 september 2013
Millibar X
Så övergick den långa sommaren i ett melankoliskt regn.
Varför melankoliskt?
Varför inte bara ett lätt regn? Spridda skurar i kustlandskapen?
Dimma om morgonen. Ökad luftfuktighet. Millibar X.
Solens melankoli.
Varför inte?
De lätta kajakerna ligger som streck av ljus neon
på det allt disigare vattnet. Sju pojkar vars röster skriker
i varann. En ledare som ropar: Det ska kännas i benen också,
till och med i fötterna.
Fötternas melankoli?
Vid tullen: Tre flickor klär av sina
överkroppar alldeles under den
limegula bron. För att fotografera varandra.
Fotgraferandets melankoli?
Bortom det Stora Sjukhuset;
en lyftkran som lyser brandgult
mot den åskblå himlen.
Lyser som neon?
Nej. Som en snart
utbrunnen tändsticka.
Lyftkranens melankoli?
Nej, det är solen.
Det är solens melankoli.
Min mirakulösa ålder.
Varför melankoliskt?
Varför inte bara ett lätt regn? Spridda skurar i kustlandskapen?
Dimma om morgonen. Ökad luftfuktighet. Millibar X.
Solens melankoli.
Varför inte?
De lätta kajakerna ligger som streck av ljus neon
på det allt disigare vattnet. Sju pojkar vars röster skriker
i varann. En ledare som ropar: Det ska kännas i benen också,
till och med i fötterna.
Fötternas melankoli?
Vid tullen: Tre flickor klär av sina
överkroppar alldeles under den
limegula bron. För att fotografera varandra.
Fotgraferandets melankoli?
Bortom det Stora Sjukhuset;
en lyftkran som lyser brandgult
mot den åskblå himlen.
Lyser som neon?
Nej. Som en snart
utbrunnen tändsticka.
Lyftkranens melankoli?
Nej, det är solen.
Det är solens melankoli.
Min mirakulösa ålder.
fredag 13 september 2013
Tremendum et numinosum
Tremendous and numinous, as we say over there. (More often; "awesome").
Men beteckningen tremendum et nominosum kommer från den gamle religionshistorikern Tor Andrae, som jag hade en del att göra med en gång i universitetsvärldens litteratur.
Kom att tänka på honom idag under en orgelkonsert i Jakobs kyrka.
Andrae som var präst och son av en präst, blev sedemera biskop i mitt gamla Linköping (Sveriges vackraste domkyrka) och ännu senare invald i Svenska Akademin. Vilket inte hindrades av att han skrivit en inlevelsefylld bok om Mohammed och Islam. Men han var mer än inlevelsefylld; han var den tidens främste kännare av religiös mystik. Och född i Småland, som sig bör, höll jag på att tillägga.
Men till saken: Det stora mötet med tillvarons absolut okontrollerbara krafter, av somliga kallade Gud, av andra Kärleken, eller Stormen - fick hos Andrae benämningen: Tremendum et numinosum. Rätt bra beteckning, om ni frågar mig. Upplyft och skakad, upprörd och liksom slagen till marken blir man ju ett par gånger i livet, och att då sylta in sig med intellektuella förklaringar räcker bara en bit. Ja, det räcker en bit. Sen vidtar det irrationella, mystiken, om man så vill. De delar av tillvaron; känslor eller händelser, som övergår min förträffliga hjärnas kontroll. Och där någonstans står det fortfarande skrivet: Tremendum et numinosum.
Organisten Olle Johansson tvekade inte att ge oss detta idag. Kyrkan blev en gigantisk resonanslåda för en "Gud" som kan vara skrämmande, åskande, stormande, you name it.
Sen över till den ljuvliga delen; en ännu värmande glödande sommarkväll på Skeppsholmen. Därefter en hot curry med rätt sorts vin. Livet!
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Charles Tournemire: Communion. Ur L´Orgue mystique"
och den här på en och samma gång. Varning: Sätt inte på för högt ljud!
Men beteckningen tremendum et nominosum kommer från den gamle religionshistorikern Tor Andrae, som jag hade en del att göra med en gång i universitetsvärldens litteratur.
Kom att tänka på honom idag under en orgelkonsert i Jakobs kyrka.
Andrae som var präst och son av en präst, blev sedemera biskop i mitt gamla Linköping (Sveriges vackraste domkyrka) och ännu senare invald i Svenska Akademin. Vilket inte hindrades av att han skrivit en inlevelsefylld bok om Mohammed och Islam. Men han var mer än inlevelsefylld; han var den tidens främste kännare av religiös mystik. Och född i Småland, som sig bör, höll jag på att tillägga.
Men till saken: Det stora mötet med tillvarons absolut okontrollerbara krafter, av somliga kallade Gud, av andra Kärleken, eller Stormen - fick hos Andrae benämningen: Tremendum et numinosum. Rätt bra beteckning, om ni frågar mig. Upplyft och skakad, upprörd och liksom slagen till marken blir man ju ett par gånger i livet, och att då sylta in sig med intellektuella förklaringar räcker bara en bit. Ja, det räcker en bit. Sen vidtar det irrationella, mystiken, om man så vill. De delar av tillvaron; känslor eller händelser, som övergår min förträffliga hjärnas kontroll. Och där någonstans står det fortfarande skrivet: Tremendum et numinosum.
Organisten Olle Johansson tvekade inte att ge oss detta idag. Kyrkan blev en gigantisk resonanslåda för en "Gud" som kan vara skrämmande, åskande, stormande, you name it.
Sen över till den ljuvliga delen; en ännu värmande glödande sommarkväll på Skeppsholmen. Därefter en hot curry med rätt sorts vin. Livet!
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Charles Tournemire: Communion. Ur L´Orgue mystique"
och den här på en och samma gång. Varning: Sätt inte på för högt ljud!
torsdag 12 september 2013
Philip Glass och murgrönan
Philip Glass´musik får mig att vilja bo i ett rätt så högt tegelhus övervuxet med murgröna. Och det finns absolut ingen anledning till det. Mer än att det knappast blir av. En anledning: Jag ser nästan aldrig några hus övervuxna med murgröna som jag helt lugnt kan ockupera. Jag tror murgrönans tid är förbi på grund av den allmänna snålheten och penningbegäret. Murgrönan är inte rationell i förhållande till muren. Därför. Lyssna.
onsdag 11 september 2013
Dikt: 11/9. Santiago, Chile. New York, USA.
September 1:st 1939
I sit in one of the divesOn Fifty-second StreetUncertain and afraidAs the clever hopes expireOf a low dishonest decade:Waves of anger and fearCirculate over the brightAnd darkened lands of the earth,Obsessing our private lives;The unmentionable odour of deathOffends the September night.
W.H.Auden
Från Melville House blog.
måndag 9 september 2013
Vackrare än så här...
blir det nog inte. Lyssna på barockensemblen Gli incogniti och violinisten Amandine Beyer: Här. Dagens lyckohjul stillnade i denna musik. Efter snabba ryck hit och dit, och en solig eftermiddag vid vattnet, som ännu går att simma i. Vackrare sensommar än den här kan jag inte minnas.
"Lyckan ska man hålla inne med" sa en vän en gång. Ja, okej, vi gör så. För den buttra åskans skull, som kommer på torsdag, och för all annan butterhet. Men innan dess, mer från Kulturen: Missa inte Jane Campions serie: Top of the Lake, 21.45 idag och fler måndagar. Och sent ikväll går en av hennes filmer som jag missat: En ängel vid mitt bord.
"Lyckan ska man hålla inne med" sa en vän en gång. Ja, okej, vi gör så. För den buttra åskans skull, som kommer på torsdag, och för all annan butterhet. Men innan dess, mer från Kulturen: Missa inte Jane Campions serie: Top of the Lake, 21.45 idag och fler måndagar. Och sent ikväll går en av hennes filmer som jag missat: En ängel vid mitt bord.
 |
| Foto ur Top of the Lake |
lördag 7 september 2013
My darling companions
Fest igår hos min guddotter M och hennes man A. De ska iväg till ett år på Stanford, och måste firas av. Dessa darling companions. Mannen nyss bliven med körkort, så att jag kan se de resa upp till öknen i Nevada, se de dra ner till Big Sur. Halva mitt hjärta surfar med. "Och redwoodträd" säger M. "Och en av de allra bästa professorerna i litteratur". Här borde jag naturligtvis bli avis, men det blir jag inte. Har aldrig haft nån lust att doktorera, mer än för titelns skull. Däremot lust att resa så mycket mer.
Vi äter middag som A lagat, god risotto, dyra viner. Jag får höra vad de kostar och inser att jag aldrig köpt ett så dyrt vin i hela mitt liv, men förmodligen blivit bjuden förr. "Vi känner oss plötsligt rika" säger A. Två doktorandlöner och liten hyra ger pengar över. De tänker njuta det också. Bra, njuta är bra, särskilt för hårt arbetande intellektuella. Fem vid bordet, tre av samma familj. Det blir diskussioner om familjerelationer, ofrånkomligt när en ska resa iväg 8 månader. Jag hör på och försöker vara katalysator. Det går så där.
Men här är människor som förstår varandra på grundläggande sätt, på begåvade sätt, på roliga, varma, ibland stökiga sätt. Vi går in i ett annat rum och M spelar sina nyskrivna sånger för mig och S. Det är så bra att jag blir alldeles tyst i själen. En av dem är en födelsedagsvisa till A. Man trodde inte det var möjligt, att göra en klar och enkel födelsedagssång, som i sig rymmer stillhet, kärlek, melankoli, livets korthet och skönhet. Nästa dag låter alla sånger i Nya Klingan som gjorda förr, gjorda av gammal deg. De är inte i närheten av Ms poesi.
Vid elva anländer ytterligare gäster; ganska så högljudda unga män. Mer fina drycker, från Baileys till indonesiskt brännvin till vodka, och annat jag inte kan dricka. S, min äldsta väninna, och jag drar hemåt vid ett. Vid Västerbron har alla bussar gått, jag tar en taxi. Denna happy luxury night avslutas stilenligt; jag helt färdig i en tyst elbil.
"All the things that you are when you don´t think at all".
Och idag gick det fint att simma igen: 7: september. Det har inte hänt sen 1997. Gott omen.
Här kan ni höra en av M.s låtar. Och Här finns många fler.
Vi äter middag som A lagat, god risotto, dyra viner. Jag får höra vad de kostar och inser att jag aldrig köpt ett så dyrt vin i hela mitt liv, men förmodligen blivit bjuden förr. "Vi känner oss plötsligt rika" säger A. Två doktorandlöner och liten hyra ger pengar över. De tänker njuta det också. Bra, njuta är bra, särskilt för hårt arbetande intellektuella. Fem vid bordet, tre av samma familj. Det blir diskussioner om familjerelationer, ofrånkomligt när en ska resa iväg 8 månader. Jag hör på och försöker vara katalysator. Det går så där.
Men här är människor som förstår varandra på grundläggande sätt, på begåvade sätt, på roliga, varma, ibland stökiga sätt. Vi går in i ett annat rum och M spelar sina nyskrivna sånger för mig och S. Det är så bra att jag blir alldeles tyst i själen. En av dem är en födelsedagsvisa till A. Man trodde inte det var möjligt, att göra en klar och enkel födelsedagssång, som i sig rymmer stillhet, kärlek, melankoli, livets korthet och skönhet. Nästa dag låter alla sånger i Nya Klingan som gjorda förr, gjorda av gammal deg. De är inte i närheten av Ms poesi.
Vid elva anländer ytterligare gäster; ganska så högljudda unga män. Mer fina drycker, från Baileys till indonesiskt brännvin till vodka, och annat jag inte kan dricka. S, min äldsta väninna, och jag drar hemåt vid ett. Vid Västerbron har alla bussar gått, jag tar en taxi. Denna happy luxury night avslutas stilenligt; jag helt färdig i en tyst elbil.
"All the things that you are when you don´t think at all".
Och idag gick det fint att simma igen: 7: september. Det har inte hänt sen 1997. Gott omen.
Här kan ni höra en av M.s låtar. Och Här finns många fler.
lördag 31 augusti 2013
onsdag 28 augusti 2013
Underbara kvinnor vid vatten
Jag borde kanske inte låna Monika Fagerholms romantitel, så här lite en passant. Jag har inte läst boken, men det tror jag är en miss av mig. All sympati för Fagerholmskan, men nu handlar det om något annat: Mina underbara kvinnor vid vatten, inklusive jag själv då.
Jag som alltså varit en säl i ett tidigare liv, samt en gång en utter, har nu försökt att få den här torra existensen någorlunda i samklang med mina tidigare liv. Jag uttrar. Denna sommar som gjord för uttrande. Ligger i och simmar varje dag. Nöjd som en säl. Glad som en utter. Tålmodig som ett sig accepterande sjölejon när jag ska upp på klippan. Klunseliduns på alla fyra. Vatten och sol, sol och vatten.
Vännen E följer med ut och simmar, vännen S följer med ut, men vägrar simma. Jag har en badkruka och en med vattenskräck i bekantskapskretsen. Inte ens min syrra, lilla uttern, gillar svenska bad så bra som jag. Bara stora uttern, på sina klippor på Runmarö är lika havstokig. B gillar att simma i mareld. Västkust, exklusivt. I Lappland känner jag inga som badar, utom jag. Och i mina kulturella kretsar vet jag bara en till vattennörd: Per Kirkeby. Han till och med vinterbadar. Det anser jag är att gå för långt. Men jag gillar tanken. Gillar allt som har att göra med att en stor konstnär kan ha så sunda och enkla intressen. Men nu var det kvinnorna.
I ringer. Hon badar inte gärna. Men är en kvinna vid vatten. Sitter, går, står, mest hela somrarna med barnbarnen på Värmdö. De badar, fattar man. Bad är ingen åsikt. Det är bra. När I ringer får vi det mesta ur oss. Det är också bra. Massor med åsikter. Hel del insikter. Mina kära vänner, underbara kvinnor vid vatten. Tack för att ni finns! Och att ni är så orädda sälar i själen. Plums. Sim, sim.
Jag som alltså varit en säl i ett tidigare liv, samt en gång en utter, har nu försökt att få den här torra existensen någorlunda i samklang med mina tidigare liv. Jag uttrar. Denna sommar som gjord för uttrande. Ligger i och simmar varje dag. Nöjd som en säl. Glad som en utter. Tålmodig som ett sig accepterande sjölejon när jag ska upp på klippan. Klunseliduns på alla fyra. Vatten och sol, sol och vatten.
Vännen E följer med ut och simmar, vännen S följer med ut, men vägrar simma. Jag har en badkruka och en med vattenskräck i bekantskapskretsen. Inte ens min syrra, lilla uttern, gillar svenska bad så bra som jag. Bara stora uttern, på sina klippor på Runmarö är lika havstokig. B gillar att simma i mareld. Västkust, exklusivt. I Lappland känner jag inga som badar, utom jag. Och i mina kulturella kretsar vet jag bara en till vattennörd: Per Kirkeby. Han till och med vinterbadar. Det anser jag är att gå för långt. Men jag gillar tanken. Gillar allt som har att göra med att en stor konstnär kan ha så sunda och enkla intressen. Men nu var det kvinnorna.
I ringer. Hon badar inte gärna. Men är en kvinna vid vatten. Sitter, går, står, mest hela somrarna med barnbarnen på Värmdö. De badar, fattar man. Bad är ingen åsikt. Det är bra. När I ringer får vi det mesta ur oss. Det är också bra. Massor med åsikter. Hel del insikter. Mina kära vänner, underbara kvinnor vid vatten. Tack för att ni finns! Och att ni är så orädda sälar i själen. Plums. Sim, sim.
 |
| Tidigare liv |
tisdag 27 augusti 2013
It could be worse...
Now the due date seemed to be approaching faster than the end of the
novel. I started working evenings and weekends, struggling to
accommodate the mass of material in my mental hard drive. And finally I
reached the punch drunk stage where you think ‘I have no idea if I like any of this any more – maybe I should completely start again with that idea of the gay Viking.’ Somebody once said ‘You don’t finish a novel, you abandon it’
and so it is at the end of such a project that you slip into a sort of
numb stupor in which you become vaguely aware that the paramedics from
the publisher’s have taken over. You look down and see yourself nodding
weakly as the copy-editor points out that one of your characters has
changed gender half way through. I don’t think I awoke from my trance
until the book’s launch party. One of the top brass at my publishers
wandered across and said ‘Congratulations, John. So can we have the next novel from you to publish this time next year?’
Ur
John O´Farells muntra (?) text på Bokboxen. Läs hela där. It´s worth it.
Ur
John O´Farells muntra (?) text på Bokboxen. Läs hela där. It´s worth it.
söndag 25 augusti 2013
Skriva och lura en fjäril
Alltså, nu igen: Detta skrivande. Hur man ena dagen tycker att man har en bok, för att efter ett par dagars avbrott med andra sysslor undra var fanken den tog vägen. Finns den? Och nu talar jag inte alls i termer av förläggare och legtörer och en sista utskrift; allt sånt bjäfs ska hållas mycket kort medan operationen är igång. Ibland behöver man till och med hålla sina vänner kort när de normalängsligt börjar fråga hur det ska gå till med utgivning.
Men, hör här: Jag fullständigt råskiter i utgivningen. Fullständigt råskiter i goda råd, dåliga råd, och andras vägar mot parnassen eller underjorden.
För det ska man: Det är som med riktig kärlek - man räknar inte kostnaderna. Not to count the cost is the way of all passions: Man räknar inte. Kulramen finns inte. Till och med att inse sina fel är intressant. Dagarnas betalbarhet är oväsentlig. Och folk som inte fattar det kommer aldrig att skriva något alls, av värde.
Men det gör man - jag - med jämna mellanrum. Något ljuder i skallen. Det där stycker är sant. Shite, vilket fint porträtt! Den där dialogen är kass som en tonårsbok - stryk rubbet. Den scenen har all koncentration du behöver. Nerven där, tystnanden i efteråt, vacklandet i stämningen. Bra!
Det finns dagar med energiöverskott: Man ska absolut sätta sig till. Man anfaller datorn och manuset som en sportdåre. Jag ska igenom. Häck efter häck. Varför hoppar inte benen? Varför blir jag så jävla otålig så jag blir uttråkad för att jag är otålig. Tråktolerans är ju författararschlets maxextraplusgren.
Andra dagar har man en liten nollställd energi som inte pekar åt något håll alls och mest är inne på att vilsamt uthärda. Man sätter sig till och plockar fram manuset. Velar runt mellan ett par meningar i ett stycke, rättar tre ord, schrollar ner till ett annat stycke, lägger in en mening, har Bach i öronen för säkerhets skull.
Man såsar helt enkelt. Vankar in i texten som en som inte har något särskilt för sig, en besökare, en flanör. Och så - plötsligt har en fjäril satt sig på handen och vecklar ut sina Apollovingar i tron att här-är-det-lugnt. Otippat landar det levande livet. Ett litet fladder. Inte för att man anfaller utan för att man kan vänta, såsa, lolla runt, låtsas som att det inte är så viktigt. Då kommer ibland de små djuren fram ur skogarna, haren och fjärilen, och sist men inte minst den envetna kråkan. Som kraxar: Du kan, du kan.
Men, hör här: Jag fullständigt råskiter i utgivningen. Fullständigt råskiter i goda råd, dåliga råd, och andras vägar mot parnassen eller underjorden.
För det ska man: Det är som med riktig kärlek - man räknar inte kostnaderna. Not to count the cost is the way of all passions: Man räknar inte. Kulramen finns inte. Till och med att inse sina fel är intressant. Dagarnas betalbarhet är oväsentlig. Och folk som inte fattar det kommer aldrig att skriva något alls, av värde.
Men det gör man - jag - med jämna mellanrum. Något ljuder i skallen. Det där stycker är sant. Shite, vilket fint porträtt! Den där dialogen är kass som en tonårsbok - stryk rubbet. Den scenen har all koncentration du behöver. Nerven där, tystnanden i efteråt, vacklandet i stämningen. Bra!
Det finns dagar med energiöverskott: Man ska absolut sätta sig till. Man anfaller datorn och manuset som en sportdåre. Jag ska igenom. Häck efter häck. Varför hoppar inte benen? Varför blir jag så jävla otålig så jag blir uttråkad för att jag är otålig. Tråktolerans är ju författararschlets maxextraplusgren.
Andra dagar har man en liten nollställd energi som inte pekar åt något håll alls och mest är inne på att vilsamt uthärda. Man sätter sig till och plockar fram manuset. Velar runt mellan ett par meningar i ett stycke, rättar tre ord, schrollar ner till ett annat stycke, lägger in en mening, har Bach i öronen för säkerhets skull.
Man såsar helt enkelt. Vankar in i texten som en som inte har något särskilt för sig, en besökare, en flanör. Och så - plötsligt har en fjäril satt sig på handen och vecklar ut sina Apollovingar i tron att här-är-det-lugnt. Otippat landar det levande livet. Ett litet fladder. Inte för att man anfaller utan för att man kan vänta, såsa, lolla runt, låtsas som att det inte är så viktigt. Då kommer ibland de små djuren fram ur skogarna, haren och fjärilen, och sist men inte minst den envetna kråkan. Som kraxar: Du kan, du kan.
torsdag 22 augusti 2013
Tjajkovskij - Janine Jansen
Visste jag att jag kunde vara så tagen av Tjajkovskij, svanarnas och baletternas och Onegins, de smäktande känslornas och de slitsamma dramernas kompositör? Nä. Visste inte. Men nu hampade det sig så att jag hörde Janine Jansen spela hans violinkonsert i D-dur i radio för ett tag sen. Och det gick precis som med Mahler. Jag fick inte på mig skorna, kom inte ut genom dörren. Inte förrän JJ spelat klart. Och gett sin energiska och nyanserade tolkning av den gamles verk. Sällan har jag sett en violinist ta så stort och fritt - för musiken frigörande - kommando över både dirigent och orkester som här ovan. En youtube-inspelning med hyfsat bra ljud. För att vara youtube alltså. Jag tänker höra henne live om hon kommer hit. Oavsett vad hon spelar, oavsett vad det kostar.
tisdag 20 augusti 2013
Samhället - en förhandsgranskning?
Jag sitter och ströbloggar lite. Svarar på kul grejer, kommentarer och sånt. Och så kommer jag till förhandsgranskningen, aka rullstolen.
Den är som ett förhör. Ser lilla damen vad det står? Jag kisar: C, sen M, nej, litet m, sen Q eller vad fanken är det ett O ändå? Sen l, fast kanske ett stort I. Och sen, snälla kommendanten glömde jag ju: 337, nej fan, 331. Får jag göra om 'et?
- Ok. En gång.
- Men jag behöver två.
- Så här på övertid?
- Min tid är också dyrbar.
- Tänka sig.
- Jag vet. Cogito ergo sum. Men jeg er en føler.
Kommendanten kommer bort sig, han kan varken latin eller danska. Bara engelska. Som i 469 gotohl. Jag skriver in det och är räddad för den här gången.
Undrar om inte det här är Samhället i ett nötskal. Man följer nån j-a kod som nån lagt ut. Nån okänd jävel som retas med en på andra sidan systemet. Gillrar fällor. Dålig engelska. Kollar hur skärpt man är. GoTHll. De flexibla fattar genast. Unga och hungriga. For whatever. Back in USSR. 637. Mer koder, fler kryptogram, brandväggar, hackers, nätpyramider. Krimi och CIA är kodknäckarligor.
Följande brott utövas dock utan någon som helst förhandsgranskning på robotar:
Stöld ur Skolsystemet: Cirka 18 miljarder
Stöld ur sjukhusbudgetar: Cirka 38 miljarder + skattebrott.
Stöld ur det allmänna bostadsbeståndet: Cirka 180 miljarder + skattebrott.
Stöld ur Vattenfall, Fortum, Volvo, Stora Enso: Cirka 49 miljarder + skattebrott.
Stöld ur Försäkringskassan: Cirka 3 miljarder.
Men visst ja, hoppsan; det sista exemplet fastnade visst i förhandsgranskningen. De med käpp och rullstol kom - aj,aj - inte förbi rullstolen. Kunde inget vidare hävda sig i den Nya Fina Samhällskriminaliteten. Men hej alla fiffiga Styrelser: ta en champagne-och-massage-resa till, avdragsgillt, bränn inte ut er! 1)
------------------
1)
Under en tolvårsperiod har 33% fler unga kvinnor drabbats av stroke. Hjärtsvikt ökar i yngre åldrar mest bland män.
Fram för utbrändheten av vissa till förmån för andra. Ni vet vilka! Men jag är f-fan inte kommunist för det ; ) GtHL. Fug Yrslf. PUSS.
Se även Samhället som skattkista - ett av de mest lästa inläggen. Och så här skriver ETC: en annan vinkel på samma sak:
"Det finns pengar och det finns andras pengar. Det brukar borgare använda som argument när de vill att människor som mår dåligt och är sjuka ska få lägre ersättning eller när en bygd kräver att en vårdcentral ska räddas eller att en liten skola får stöd.
”Det är lätt att kräva när andra ska betala.”
Men de stora bidragsberoende verksamheterna på jorden är faktiskt inte vanliga medborgare, det är de stora bolagens ägare som aldrig skulle kunna driva sina verksamheter om inte alla vi andra stod som garant för finanssammanbrott, kärnkraftshaverier eller bara helt vanlig förstörelse i form av varsel och arbetslöshet."
Läs hela Johan Ehrenbergs artikel Vad får man för 836 miljarder?
Den är som ett förhör. Ser lilla damen vad det står? Jag kisar: C, sen M, nej, litet m, sen Q eller vad fanken är det ett O ändå? Sen l, fast kanske ett stort I. Och sen, snälla kommendanten glömde jag ju: 337, nej fan, 331. Får jag göra om 'et?
- Ok. En gång.
- Men jag behöver två.
- Så här på övertid?
- Min tid är också dyrbar.
- Tänka sig.
- Jag vet. Cogito ergo sum. Men jeg er en føler.
Kommendanten kommer bort sig, han kan varken latin eller danska. Bara engelska. Som i 469 gotohl. Jag skriver in det och är räddad för den här gången.
Undrar om inte det här är Samhället i ett nötskal. Man följer nån j-a kod som nån lagt ut. Nån okänd jävel som retas med en på andra sidan systemet. Gillrar fällor. Dålig engelska. Kollar hur skärpt man är. GoTHll. De flexibla fattar genast. Unga och hungriga. For whatever. Back in USSR. 637. Mer koder, fler kryptogram, brandväggar, hackers, nätpyramider. Krimi och CIA är kodknäckarligor.
Följande brott utövas dock utan någon som helst förhandsgranskning på robotar:
Stöld ur Skolsystemet: Cirka 18 miljarder
Stöld ur sjukhusbudgetar: Cirka 38 miljarder + skattebrott.
Stöld ur det allmänna bostadsbeståndet: Cirka 180 miljarder + skattebrott.
Stöld ur Vattenfall, Fortum, Volvo, Stora Enso: Cirka 49 miljarder + skattebrott.
Stöld ur Försäkringskassan: Cirka 3 miljarder.
Men visst ja, hoppsan; det sista exemplet fastnade visst i förhandsgranskningen. De med käpp och rullstol kom - aj,aj - inte förbi rullstolen. Kunde inget vidare hävda sig i den Nya Fina Samhällskriminaliteten. Men hej alla fiffiga Styrelser: ta en champagne-och-massage-resa till, avdragsgillt, bränn inte ut er! 1)
------------------
1)
Under en tolvårsperiod har 33% fler unga kvinnor drabbats av stroke. Hjärtsvikt ökar i yngre åldrar mest bland män.
Fram för utbrändheten av vissa till förmån för andra. Ni vet vilka! Men jag är f-fan inte kommunist för det ; ) GtHL. Fug Yrslf. PUSS.
Se även Samhället som skattkista - ett av de mest lästa inläggen. Och så här skriver ETC: en annan vinkel på samma sak:
"Det finns pengar och det finns andras pengar. Det brukar borgare använda som argument när de vill att människor som mår dåligt och är sjuka ska få lägre ersättning eller när en bygd kräver att en vårdcentral ska räddas eller att en liten skola får stöd.
”Det är lätt att kräva när andra ska betala.”
Men de stora bidragsberoende verksamheterna på jorden är faktiskt inte vanliga medborgare, det är de stora bolagens ägare som aldrig skulle kunna driva sina verksamheter om inte alla vi andra stod som garant för finanssammanbrott, kärnkraftshaverier eller bara helt vanlig förstörelse i form av varsel och arbetslöshet."
Läs hela Johan Ehrenbergs artikel Vad får man för 836 miljarder?
måndag 19 augusti 2013
Dikt: Emily Dickinson
To make a prairie (1755)
by Emily DickinsonTo make a prairie it takes a clover and one bee, One clover, and a bee. And revery. The revery alone will do, If bees are few.- See more at: http://www.poets.org/viewmedia.php/prmMID/15397#sthash.IS0zYv5u.dpuf
N awful tempest mashed the air,
- The clouds were gaunt and few;
- A black, as of a spectre's cloak,
- Hid heaven and earth from view.
- The creatures chuckled on the roofs
- And whistled in the air,
- And shook their fists and gnashed their teeth,
- And swung their frenzied hair.
- The morning lit, the birds arose;
- The monster's faded eyes
- Turned slowly to his native coast,
- And peace was Paradise!
- Emily Dickinson (1830-1886)
To make a prairie (1755)
by Emily DickinsonTo make a prairie it takes a clover and one bee, One clover, and a bee. And revery. The revery alone will do, If bees are few.- See more at: http://www.poets.org/viewmedia.php/prmMID/15397#sthash.7wtcHiZz.dpuf
To make a prairie (1755)
by Emily DickinsonTo make a prairie it takes a clover and one bee, One clover, and a bee. And revery. The revery alone will do, If bees are few.- See more at: http://www.poets.org/viewmedia.php/prmMID/15397#sthash.7wtcHiZz.dpuf
To make a prairie (1755)
by Emily DickinsonTo make a prairie it takes a clover and one bee, One clover, and a bee. And revery. The revery alone will do, If bees are few.
- See more at: http://www.poets.org/viewmedia.php/prmMID/15397#sthash.ILquO0TS.dpuf
To make a prairie (1755)
by Emily DickinsonTo make a prairie it takes a clover and one bee, One clover, and a bee. And revery. The revery alone will do, If bees are few.- See more at: http://www.poets.org/viewmedia.php/prmMID/15397#sthash.IS0zYv5u.dpuf
To make a prairie (1755)
by Emily DickinsonTo make a prairie it takes a clover and one bee, One clover, and a bee. And revery. The revery alone will do, If bees are few.- See more at: http://www.poets.org/viewmedia.php/prmMID/15397#sthash.7wtcHiZz.dpuf
lördag 17 augusti 2013
Förtätad Aubergine
Mango är ett konstigt väsen. Den softaste frukten av alla, glider när man skalar den och delar den och doftar djungel. Man äter bara så mycket som tre mango per år, liksom man reser utomlands, ungefär. I slutet av Mangons arom finns en bitter terpentin, som om man gått från djungel till barrskog. Hur många människor kan uppvisa ett sådant spektrum?
Ja alltså, man jämför ju inte.
Men kokboksmänniskor kan dra till:
Aristokraten bland grönsakerna är kronärtskockan. Stjälken kan skäras av, men om man försiktigt bryter loss den genom att vrida stjälken med stöd av bordskanten följer en hel del av de sega trådarna i kronärtskocksbottnen med. (Rutiga kokboken)
Håller med. Jag har ätit kronärtskockor minst en gång i veckan i augusti. Tröttnar inte. Den är naturligtvis en bonnig tistel, men smakar som en Aristo-dito, utom när den är besprutad.
Men vad är då Aubergine - någon sorts lantadel? Nära, den ätes av fattigt folk överallt i medelhavsområdet och numera, i något mer omoget skick hos oss. De godaste auberginer jag någonsin ätit var små bebis-auberginer, tillagade enkelt i olja. Serverades i en by mitt på Kreta, vid ett bord intill en vårlig bäck.
Men nu har jag kommit så långt att jag själv vet hur man tillagar förtätad aubergine. Hittade de små varianterna i våras och gjorde något jag aldrig prövat förr: ungsbakade dem på långsam värme. Så här:
Tag aubergine, en stor eller några små. Skölj, skär längsmed i avlånga bitar, av cirka två fingrars bredd. Lägg i oljad form, strö på salt, jokka runt med bitarna tills alla är salta och oljiga. In i ugn, mellan 175 - 200, cirka halvtimme/40 min. Man får pröva. Jag höftar alltid.
Obs: behåll skalet på; det är det som ger arom och en ljuvligt seg krispighet. Bon appétit!
Ja alltså, man jämför ju inte.
Men kokboksmänniskor kan dra till:
Aristokraten bland grönsakerna är kronärtskockan. Stjälken kan skäras av, men om man försiktigt bryter loss den genom att vrida stjälken med stöd av bordskanten följer en hel del av de sega trådarna i kronärtskocksbottnen med. (Rutiga kokboken)
Håller med. Jag har ätit kronärtskockor minst en gång i veckan i augusti. Tröttnar inte. Den är naturligtvis en bonnig tistel, men smakar som en Aristo-dito, utom när den är besprutad.
Men vad är då Aubergine - någon sorts lantadel? Nära, den ätes av fattigt folk överallt i medelhavsområdet och numera, i något mer omoget skick hos oss. De godaste auberginer jag någonsin ätit var små bebis-auberginer, tillagade enkelt i olja. Serverades i en by mitt på Kreta, vid ett bord intill en vårlig bäck.
Men nu har jag kommit så långt att jag själv vet hur man tillagar förtätad aubergine. Hittade de små varianterna i våras och gjorde något jag aldrig prövat förr: ungsbakade dem på långsam värme. Så här:
Tag aubergine, en stor eller några små. Skölj, skär längsmed i avlånga bitar, av cirka två fingrars bredd. Lägg i oljad form, strö på salt, jokka runt med bitarna tills alla är salta och oljiga. In i ugn, mellan 175 - 200, cirka halvtimme/40 min. Man får pröva. Jag höftar alltid.
Obs: behåll skalet på; det är det som ger arom och en ljuvligt seg krispighet. Bon appétit!
 | |||||
| Aristocrat in bloom. |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)