Jag läser en roman som handlar väldigt mycket om skuld. Om en ung kvinna med orimligt höga krav på sig själv, som under trycket av en familj i upplösning, tar på sig en diffus skuldbörda. Hon blir den "sjuka", den som familjens oro kan koncentrera sig på.
Den sortens skuld har jag inte upplevt. Men den är rätt vanlig, särskilt bland unga kvinnor i en känslig utvecklingsfas. Duktiga flickor som ska klara allt, och som i stället får psykiska problem, ätstörningar, grandiosa vanföreställningar, orealistiska gudskomplex. Samt då - skuld.
En helt annan sorts skuld, och en mer realistisk, kan jag drabbas av när jag ser informativa program om Jordens tillstånd. Om förstörelsen som pågår för att rika samhällen; män och kvinnor, vill bli ännu rikare, och fattiga vill härma deras konsumtion. Om den lilla motståndskamp som existerar, och som är långtifrån tillräcklig, men som jag just därför borde engagera mig i mer än jag gör. Kalla det global skuld, men den är reell, och vi bär alla på den vare sig vi låtsas om det eller ej.
Häromkvällen såg jag "Home; Den stora resan" av Yann Arthus-Bertrand. Han filmar sen många år från luften och visar upp vår jord i dess allra vackraste mest överväldigande vyer, samtidigt som han berättar om, och fotograferar, förstörelsen; de girigas utarmning av alla resurser. Ta ett land som Nigeria, med stora oljefyndigheter, där noll av vinsterna tillfaller den fattiga befolkningen. Eller ta det rika Kanada, vars oljeutvinning ur sandskiffer kostar natur och närbefolkning en vedervärdig nedsmutsning. Eller ta odlingen av jätteräkor i Thailand, som utblottar kusterna på Tsunamiskydd och spiller ut antibiotika i vattnet. Eller se på kvinnorna som bär vatten i Indien och Afrika, i områden där grundvattnet stadigt sjunkit på grund av kommersiell odling.
Om det händer att jag gråter, och det gör jag sällan, så är det inför en dokumentär av det här slaget, som med envis kärlek till Jorden, och inte utan sentiment, berättar sin historia om våra alltmer hotade villkor. Se filmen: Den stora resan. Den går i repris.
Skam däremot, är en liten rätt egotrippad sak, som har att göra med vår individuella stolthet. Om jag en gång på 200 missar en deadline med två veckor, för en tidskrift som i åratal missat sina deadlines med flera månader, så kommer jag ändå att känna en yrkesmässig skam. Och någon som har anledning att skämmas mycket mer, kommer att gotta sig i detta och föra det vidare. Bah. Det är strunt. Vilket inte hindrar att jag är bruden som varje gång vill göra ett utmärkt jobb. Tongue in cheek - det brukar gå bäst när man har proffs omkring sig. Men skam har jag känt ytterst sällan.
Dåligt samvete däremot - vore konstigt om man slapp. Dåligt samvete slipper bara psykopater. Och det kan handla om både små och stora saker; från ett vredesutbrott mot ens älskade, för att båda har en dålig dag, till ett uppskjutande av möten med släktingar, vänner, och gamla Faster Elsa, till den gnagande olust som måste finnas hos folk som ljuger och manipulerar. Dåligt samvete är hanterbart och märkbart och alltid möjligt att göra något åt. Och som min pappa med sin praktiska etik brukade säga: Kan man nu inte vara snäll mot den ena så kan man vara snäll mot den andra. Vet inte om man alltid får ihop det där. Men ett är säkert: Väldigt få människor blir glada över ett tvångsmässigt uppställande för den goda saken skull. För att man bara borde. Men alla blir glada över att man inte gör dem en orätt.
Det kinkiga i den etiska människans liv är att få Lustprincipen att smälta samman med det man Skall och ibland även med det man Måste.
Samvetet - De små tingens Gud - kan återfinnas i det där missade samtalet, eller i den goda handlingen att köpa mat åt någon som är sjuk, eller följa någon till tåget. Det samvetet kan också återfinnas i allt möjligt som man faktiskt måste göra för sig själv, för balansens skull, och för sin egen utveckling.
Men den här stora djupa känslan, skulden för hela den jordiska existensen och dess tilltagande förstörelse; den blir man inte av med för att man sköljer mjölkpaket, tvättar plastemballage, går till återvinningen med sin gamla dammsugare och köper rättvisemärkt eko-te. Det måste till något större. Vi kommer inte undan det. I alla fall inte jag.
_________________________
Läst för länge sen, Martin Buber: Om skuld och skuldkänsla.
Läst nu, Helena Looft: Pappa, jag hade en dröm.
Har en sett! Det du skriver om här är så läskigt att ingen orkar kommentera.
SvaraRaderaInte jag heller.
Ja, jo, jag tänkte väl ungefär så. Samtidigt måste det ju angå alla.
SvaraRaderaOm!
SvaraRaderaJa, nog angår det oss, alltid!
SvaraRaderaOch när det gäller vår skuld för miljöförstöringen så är det förstås ett jätteämne, och jag känner också den skulden. Det är verkligen som att pjätta lite fånigt med småsaker när jag sopsorterar förpackningar, glas m.m. och inte kan tänka mig att slänga en glödlampa eller batterier i vanliga soporna.
Jag känner skuld över att jag använder flyget. Men att åka till Australien för att hälsa på sonen och barnbarnet utan att flyga är inte lätt gjort - tåg + båt fick det väl bli och tar lång tid - och skulle väl också innebära viss miljöförstöring. Det bästa för miljön är säkert att jag (och dom) stannar hemma och så skypar vi istället för att träffas "på riktigt" (IRL heter det väl numera). Men att inte träffa mina kära mer skulle kännas bittert och svårt (vilket förstås är egoistiskt).
Mera då om miljön? Ja, jag går och cyklar och använder kollektivtrafiken betydligt mer än den bil vi har.
Skuld på det mer personliga planet? Jag körde på en sten med båten för ett tag sen - inte roligt! - och råkade sparka sönder en lanterna i fören (jag var inte arg, bara klumpig i stora tunga sjöstövlar) och visst känner jag skuld för det. Skyndade mig att "erkänna" efteråt för min man som inte var med. Men det är världsliga ting, dvs går att fixa med pengar (köpa ny lanterna osv) och nåt jag kan lägga bakom mig efter att ha grämt mig ett bra tag.
Dåligt samvete gäller väl oftast det man - jag - gjort eller inte gjort andra. T.ex. det där med skjuta upp och skjuta upp att hälsa på nån gammal och sjuk släkting eller vän och riskera att det blir för sent. Eller om jag skulle ha varit dum mot nån. Fast det är jag nog väldigt sällan, tror jag - hoppas jag.
Skam? Om jag kommer för sent till ett möte eller helt missar det helt då skäms jag. Att vara fel klädd i nåt sammanhang kunde nog förr få mig att skämmas och vilja gå undan, helst gömma mig nånstans. Det kändes "skämmigt". Då. Nu bryr jag mig mindre om sånt. Annars när det gäller skam har jag nog på senare år mest tänkt på det i samband med barn och barns uppväxt. Detta eftersom det där med skamvrå tydligen varit "inne" igen bland unga föräldrar som inte begriper bättre. Jag gjorde ett lååååångt inlägg om det där för ett par år sen här:
http://rolandwalden.wordpress.com/2010/11/24/skam-skamligt-fy-skams/
Men då har vi kommit en bit bort från jordens fortbestånd...
Tack för ditt långa svar.
SvaraRaderaJag tänker att man helt enkelt (enkelt?) borde fördela gracerna när det gäller flyg, bil mm. Självklart är det viktigare att du behåller kontakten med din familj i Australien, än att de politiska primadonnorna ska åka fram och tillbaka och prova viner eller sitta i värdelösa möten. (Graham Greene skrev en lite bagatellartad bok om det en gång. "Callgirls").
Man får väl försöka påverka det stora hela i bättre riktning. Och vara snäll, som sagt. Så gott man kan. Jag känner mig - utan ett uns självgodhet - rätt övertygad om att varken du eller jag vill nån illa. I övrigt är det ju en del grus, gnissel och trubbel i livet som kan vara utvecklande, för de inblandade. Om man kan se det så.
Ja, där tog min filosofi slut för idag ; )
Allt gott.
PS, långt senare; Jag tror faktisktdet var Arthur Koestler som skrev Call-girls.
RaderaJo, den här tweeten, från Alainde Botton, svarar lite på samma sak som jag var inne på häromdan: Saker blir inte alltid bättre för att man rotar och rotar, i egna eller andras känslor, mm.
SvaraRadera"Best to accept that some things can't be 'worked through': they just have to be forgotten."