...skulle jag inte skriva om hans intelligens, hans konstteorier, hans (sympatiska) idé om betraktaren som medskapande, eller hans fräcka museimannaskap. Jag skulle kanske snarare skriva att han gick att älska. Som mycket ung på Moderna Muséet, där jag jobbade ett tag, där Ulf Lindes gestalt gick ut och in som ett varmt och stundtals blixtrande åskmoln. Eller som på en middag hos Olle Granath, när både Linde och Claes Oldenburg allvarsamt diskuterade min debutdiktsamling - en kanske alltför god start för en ung kvinna på 19. Eller hur han envisades med att pussa på mig en gång, och hur jag värjde mig, utan problem, men lite förtjust. Hur jag som något äldre konststuderande och DN-läsare aldrig försummade hans märkliga, djupsinniga, på en gång skarpa och svävande formuleringar. Som om han ringade in en esoterisk erfarenhet öppen endast för ett fåtal.
Självklart var han elitist, men jag minns inte om han ville kännas vid det. Ännu mer självklart är det att DN - efter Linde och framgent - aldrig haft en konstkritiker på samma nivå (sorry, mina vänner). Det har inte med hans värderingar att göra, utan med hans lyssnande efter sin helt egna syn.
Jag minns honom, för att han efter det ungdomliga äktenskapet med Duchamps brud, alltid stod för sig själv. Att han i den bemärkelsen gick att lita på, och var Enastående, inte minst i detta landet. Dessutom var han kul. Jag har inte märkt att den sorten finns längre. Men jag har kanske sett åt fel håll.
Saknad av det här slaget är egendomlig: Som om ett landskap suddas från kartan. Ulf. Linde. En ovärderlig typ i konst och på muséer, en envis eld. Hur ska det gå med Rest in Peace?
Tack Gabrielle för denna mycket personliga kommentar. Värdefullt att du ville dela med dig.
SvaraRaderaTa det inte som vanvördigt men jag uppmärksammade Linde först som vibrafonist och tyckte sedan att det var spännande att en jazzmusiker kunde etablera sig inom "finkulturen". Därför följde jag honom sedan noga via pressen. Det gick väl oftast över min horisont men var ändå upplyftande att läsa. Litet ledsamt blev det väl på slutet. Men de posthuma lovordenär han mer än väl värd.
Jo, jazz är lite vanvördigt. Men nej, det är det inte. Jag fick aldrig den kontakten dock, ojazzig som jag varit. Först nu, har jag ett par vänner som är jazzmusiker.
RaderaDet där lite ledsamma på slutet: Vi tar inte det idag. Man simmar ogärna mot skiten, väl?
På blogen "Rävjägarn" finns tre korta ljudspår upplagda. I "Night And Day" spelar Linde ett fint vibrafonsolo i senare delen.
SvaraRaderahttp://www.ravjagarn.se/blogg/2013/10/med-anledning-av-ulf-lindes-bortgang/#comments
Ska lyssna. Kom att tänka på det här också: Linde hade ingen eg. akademisk utbildning. Hur skulle det gått idag när alla pojkarna och flickorna, legtörer, förläggare, museifolk - ska ha läst sina kurser Delueze, Focault, Derrida, Strukturalism, Genus, Kultursociologi etc. Men det är väl därför många låter som Vilks LIght?
RaderaMin man, som också var museichef, slapp allt det där. I hans fil.lic. var det historia, folklivsforskning och ESTETIK. Det ni, grabbar.
Bengt, först nu har jag lyssnat. Det är just sån jazz jag orkar med. Sensibelt, som vi säger.
RaderaDet var de finaste minnesord jag läst på mycket länge!
SvaraRaderaTack Einar. Det lär väl tyvärr bli fler vad det lider. The River Lethe, och allt det.
RaderaInstämmer med föregående talare! En fråga: vad tyckte du om Torsten Bergmark, både som konstnär och som kritiker?
SvaraRaderaJag har ett mycket svalt förh. till Torsten Bergmark, och tyckte nästan aldrig om det han skrev. Var det inte en rätt torftig sociologisk parameter han körde konsten med? Jag minns verkligen inte så noga.
RaderaDet var inte illa skrivet!
SvaraRaderaTack Räven, du har bra nos ; )
Radera