Ekorrholken

Med ens har man för mycket på sig igen. Jättevarm tröja med jättetjock polo under kappan. Men vädret står stilla på 13 grader. Det är inte vinter. Och ingen vind.
Går vid de vanliga uddarna och fröjdas lugnt. Det sista av glänsande löv på träden, det mesta av löv glatta på marken. Dis och dimma. Ljusa vatten.

Pausar på en bänk. Ekorren hoppar förbi framför fötterna med ett fynd i munnen. Hinner inte se vad det är. Medan jag tänker på absolut Allt Viktigt hinner korren ännu en runda. Springer förbi igen med något otydbart i munnen. I riktning mot hög al med stor holk. Aha, tänker jag. Smart ekorre. Penthouse.

Den klättrar på baksidan av stammen och upp över holkens tak och glider in genom hålet med munnen full. Så där elegant är inte jag. Särskilt inte som samlare betraktat. Men ekorren, berömd symbol för om-sig-och-kring-sig, har fixat för vintern. Finns förstås ett lager därinne nu, med nötter och frön och särskilt lämpliga blad till salladen. Medan jag tänker på språk och komposition och att hålla mig borta från onödig inblandning med allt vad om-sig-och-kring-sig heter. Medan jag inhöstar väsentligheter. Tycker förstås ekorren också att den gör.

Undrar vad slags stor fågel holken egentligen var avsedd för? Fenix. Eldfågeln.

Eller den här? Dürer, uggla, 1508.