Bokskogen

Vi går igenom bokskogen, C och jag. Vänder oss från det ljusgrå vattnet och står under Mose brinnande bok. Den är gul-röd-gyllene och så rik på färg att jag inte vet om jag någonsin sett den på det humöret. Den dignar av skönhet. Och - som alla vet - så beror höstens färger på en mängd olika förutsättningar; graden av sol och fuktighet under sommaren, jordmånen, blåsten. Detta bokträd har fått rätt villkor.

Här har jag gått så många gånger med olika människor, men också efter skilsmässor. Hur såg bokskogen ut efter min mans död? Med sina höga pelare, som elefantsnablar riktade mot himlen till en trumpetstöt av sorgsna löv. Gick jag här och grät en smula? Strosade vi här L och jag, och mina vänner S och E. Gick jag här med min danske käresta, och efter att det var slut? Hur många träd har hållit om mitt liv med sitt överseende: All things must pass.

Med min man hade jag en trädgård. Den återkommer i mina drömmar, där också han är levande. Den får mig alltid att tänka Karen Blixenskt: "I once had a garden in Linköping, close to the cathedral". Inte alls så exotiskt som "I once had a farm in Africa, at the foot of the Ngong hills", men länge sen och långt borta. I den trädgården växte en enorm bok, ett gammalt vårdträd som skjutit i höjden och med sin kraftiga stam behärskade utsikten från vårt köksfönster. Samt behärskade oss om höstarna i det tålamodsprövande krattandet av boklöv, hala och glatta. Men den var livskraftig. Liksom vår kärlek var det då.

Nu hör jag till min förfäran att bokträden i Skåne blir anfrätta av en sjukdom: Någon form av svamp eller infektioner som boken inte har något genetiskt skydd mot, och som stör dess immunförsvar. Sjukdomen kommer från importerade växter: Såna som vi ser i trädgårds-inredningsprogrammen: Exotiska eller icke - men växter från andra delar av världen kan sprida smittor både till almar, bokträd, askar och kastanjer. Så blev kastanjerna i USA nästan utrotade ur biotopen. Så är också mitt gamla älsklingsträd asken alltmer hotad.

Och som vanligt: Konsumismen, även av plantor, allt det där vi gör oss flotta med, allt utanverk, från växter, till bilar, till eviga renoveringar, förstör vår miljö. Det är också därför Sverige, trots miljömedvetenheten, har ett av Europas högsta utsläpp av koldioxid. Det beror till största delen på den konsumistiska livsstilen. So - listen, kiddos: Höstens askar och bokträd är inte enbart vackra, de är vårt samvete.

Här kan ni läsa vad en av Sveriges främsta skogsforskare Johanna Witzell berättar om bok, alm och ask.

Danmark i den gamle gode tid - Slingrer ned ad Vestergade

Dansk reggae. Sjovt. Denne lille happening er tillkommet før den tid jeg ophold mig i Danmark; tiden når radikalisme og kultur expanderade, men langsomt fick sin backlash i hovedet, av reaktionen, materialismen og fremlingshadet. Danmark skiftede sin hygge mod det ohyggelige.

Våren som Natur och Kultur

En av de konstnärer som inspirerade fotorealismen på 70-talet var Andrew Wyeth. Hans bilder av landskap och människor i Pennsylvania och Maine var precisa och väl tecknade, men bar samtidigt med sig någon hemlighet under den naturalistiska ytan. I denna målning har hemligheten så att säga lagts i dagen. Jag hade aldrig sett den förut. Och började skratta.

Målningen heter Vår, och är från 1978.
Nedan ett foto på en svart svan som siktats i en sjö i Dalarna. Detta är något mycket ovanligt i Sverige och föranleder stora rubriker och tankedigra texter. Visst är den fin. Men svarta svanar har funnits i decennier vid dammen nedanför Louisiana konstmuseum i Humlebaek. Jag såg dem först alltså. Och idag fick jag av en twitterkvinna vägledning till Snoilskys dikt. Särskilt den avslutande versen säger allt som behöver sägas om svarta svanar. Den får bli sist i denna *betraktelse*.
 

Svarta svanor, svarta svanor
Glida som i sorgetåg,
Leta sjunkna solars skimmer
I den nattligt dunkla våg. 

Mörk, liksom i eld förkolnad,
Är den rika fjäderskrud,
Näbben, stum i blodig purpur,
Ännu bär om branden bud. 

Hvita svanor tamt i vassen
Kryssa efter gunst och bröd.
Ut på djupet, svarta svanor
Ut, I barn af natt och glöd. 

Carl Snoilsky

skriven 1903-4.

De två gamla på Stekenjokk

Det jag tänker på nu, för att det strök förbi, som minnen gör, det jag tänker på är den varma septemberdagen när Gerd och jag for upp till Stekenjokk: Högplatån på gränsen till Norge som sträcker sig i mil efter mil, utan träd, men med sänkor av sälg och krypbjörk. Och nu var det höst och marken var röd eller rödgul och mossgul. Det var just ingen blåst. De lugna linjerna från fjällen längre bort var täckta av ett soldis och blånade, men det fanns ingen snö på bergen, för sommaren hade varit extremt varm. 

Vi ställde bilen och gick en bit, en stig upp mot renvaktarstugan. Och just där vi steg av, vid kanten av vägen, satt ett gammalt par i varsin utfällbar stol. De var bara där för att sitta där. De hade bra tajming, det var en av de sista varma dagarna där uppe. Så med någon filt för säkerhets skull, satt det samiska paret, och Gerd tog sig en pratstund med dem, för alla känner varann i dessa trakter. Och jag vill minnas de två gamla. Som bara åkt upp för att sitta och se ut över närmstfjället en vindstilla dag i september. Dessa människor. Så långt från plastikoperationer och brutala gym i Stockholm och New York. Så värdigt och lugnt.

Och Gerd och jag gick upp till renvaktarstugan - som inga renvaktare använder längre sägs det. Vi öppnade dörren och såg oss omkring; där var skitigt och skräpigt och helt utan hänsyn förstört. Det gick inte ihop med det gamla paret nere vid vägen. Vad det går ihop med vet jag inte. Förr stod stugor i fjällen öppna och var och en som gick ut och in lämnade stugan så som de ville finna den. Men även här har brutalegoismen gått fram. Man tar för sig, skitar ner, och går. Så som den ansvarslösa åpna människan gör med hela jorden. 

Vi vände i dörren. Jag sa: Man borde ställa i ordning det. Någon. Bygden. Ja, jag själv. Om jag bara hade bil och tordes bo här uppe. 
Sen satt vi ändå på den gamla trappen en stund i solen. Jag sjöng refrängen ur Wild Mountain Thyme för Gerd. Trots att det är hon som är sångerskan. Hon, med en make som är fena på sax. 
Och när vi kom ner igen från renvaktarstugan hade det gamla paret farit hem. På vägen tillbaka mötte vi fyra renar och saktade in. Man drar ner bilrutorna då, som man gör i naturreservat, utan att känna sig som en främling. Och det var den dagen. En av de vackraste. Sedan natten.

PS: En rätt söt version av Wild Mountain Thyme med Sarah Calderwood finns på You-Tube. Men jag har inte riktigt hittat den rätta.

Brittsommar i fjällen

Min enkla uppfattning: Stora vyer tar fram det stora inom människan. Om där finns något.
Jag minns en person som skyggade för stjärnhimlen, hon kände sig antagligen Lost.
Jag är nästan tvärtom: Om jag inte får betrakta stora vyer nån gång emmellanåt, om inte fjäll och dalar, stränder och hav, stjärnhimmel och norrsken möter mig, är jag som fångad i en bur av omständigheter och omständligheter. Som att gå till tandläkaren en hel vinter. Som att alltid, alltid skriva på en bok. Städa, diska - allt det vanliga. Handla på Coop. Gå till Apoteket. Köpa underkläder på Åhlens. Hela den alldeles nödvändiga biten av ärenden.

Men att det finns folk som shoppar bortom allt förstånd är mig obegripligt. Shoppa är det tråkigaste som finns. Här gör jag då och då en generaltur hos handlarn, köper mat för en vecka. Klart, slut. Resten är ett seende, gående, roende, ritande. Och så kritorna, aldrig i lika många toner som färgerna på fjället - nu gör jag en del i svartvitt för att lugna ner kolorismen.

Häromdagen var Gerd och jag uppe på närmaste fjället; där man ser meanderåarna slingra genom mosse och myr, där sju små sjöar ligger ljusblanka i motljuset. Bakom dem berg efter berg av blålila toner. Fjällpiparen som alltid hörs där uppe besökte oss. Fruktansvärt ansträngande vandring, värst på nervägen, medan uppvägen är lätt. Dagen efter var jag omtumlad. Som ett lätt bubbel i hela kroppen. Varenda bit överansträngd. Bortom gränsen för normal "träning". Och det finns alltid någon gräns man bör passera - innan det är för sent.

Idag var Gerd och jag uppe på Stekenjokk, med bil. Ingen ansträngning alls. Gick upp till renvaktarstugan och tillbaka. Satt i vidvinkeln av nio fjäll och glodde, hyfsat tysta. På hemvägen stod tre renar obeslutsamma mitt på vägen. Så fick jag äntligen se dem igen. Dessa de vackraste bland djur.
Dagarna i fjällen har varit fulla av tursamt väder. Brittsommarvärme, ingen vind, klara höstfärger. Nu avsänder jag ett par bilder igen från trakterna där vi varit.

To Laponia with love

Så är dagarna vidunderliga igen. Och nätterna. Jag kan inte gå och lägga mig när månen lyser över fjäll som försvinner i nattligt blådis. Jag kan inte gå och lägga mig när norrskenet spelar rakt upp över huset.

Månen: rödorange igår. Har aldrig sett en sådan måne. Häromnatten var den full i en rostrosa cirkel av dis och moln. De kallar det supermåne. Samtidigt har solen eruptioner av ovanlig art. Det ökar norrskenet.
Det är den trettonde september. Två dagar efter attacken mot World Trade Center, för tretton år sen. Två dagar efter mordet på Anna Lindh, för elva år sen.

Man kommer inte ifrån något livsavgörande, och det är inte heller meningen. Det man kommer bort ifrån är det mest oväsentliga, störande ljud, fulla bussar, köer i affären, biltrafik med trummaskiner, för långa TV-kvällar, sorg efter de döda och de som betedde sig som skit, de man egentligen borde skratta ihjäl. Men. Sorgen kommer man inte ifrån. Det är inte sant.
 

Det är som min ungdomsvän Blenda sa en gång; När det är som allra vackrast, när man är vidöppen, då är också sorgen nära. Extasen tippar över och blir vemod. Men aldrig bitterhet. Inte en sekund. Dagarna börjar hela tiden om med de allra vackraste färger och utsikter. Framför mig den stora sjön, vid som en fjärd i skärgården. Små öar och holmar bildar mörka klumpar mot den avlägsna andra stranden där bara myr och ödemark tar vid, där tranorna ropar och fjällen reser sig i veckade rader av urtidsgeologi.

Jag känner en sådan lycka som jag väl inte känt sen jag var här sist, eller i Grekland, eller en gång i Danmark, en gång i Östergötland. Men det är gamla historier. Det här landskapet är en stor del av mitt nya liv, och ska så förbli. Inshallah.

Jag cyklar ut till fårnäset, med den fina insjön. Sanden är ljusgrå med stenar i olika färger från rostbrunt till grågrönt. Stranden svänger runt en udde, och där ser man fjällen på långt håll. Uddarna är bulliga och frodiga av gammal torv, sälg, kråkris, blåbär, lingon, mossa, odon, stjärnblomst med ljusröda bär. En del oätligt, annat ätligt.

Jag tar en näve här och där som ett barn, men har inte minsta lust att gå med korg och rota i backen efter bär och svamp. Jag vill se vidderna. Se, cykla, vandra. Falla in i helheten, rytmen som finns i allt, fraktaler i sanden, vågorna på vattnet, strålarna som spelar i norrskenet och byter takt. Da, da, dattam.


                                                       ***********

Jag sitter i solen i lä, och det är varmt som en augustidag. Jag går ut i nordanvinden och det är fanemej november. Men klart, krispigt klart. Jag hör vågorna klucka och jag har rott över hela sjön och tillbaka med lättrodd båt. Den sista sommardagen, halvnaken i båten, rodde undan molnen upp mot solen. Fjällen allt närmare. Det rödbruna stråket som följer fjället ovanför björkskogsgränsen visar sig vara violett blåbärsris och odon, violett till brunlila.

En annan dag for AnnMari och jag upp till Klimpfjäll och solen kom fram och hon visade mig huset nere vid älven där hon bodde i elva år med sin man. Gick på den stabila bron över älven upp i björkskogen. Sluttningar med myrgräs och tofsar av ängsull - ovanligt höga i år och konserverade på stjälken. Tror att människor förr använde ängsull i kuddbolster. Myrängarna slogs och det vassa gräset - vad kan de ha haft det till? Halm åt getter och kor? Kligräs för grisarna? Eller grisen. Ofta hade de väl bara en.

Där jag går rinner ett av tillflödena till Ångermanälven. Om man går in på E.O.N.s hemsida kan man se var kraftverken ligger som brukar dessa vattenflöden till energi. Det närmaste ligger en bit ovanför Fiskonfallet. Ett av de tvärbranta fallen som jag några gånger målat här uppe. Men abstraherat till rytm och färg. Jag är fanemej ingen Osslund.

Men jag ser på bilderna av kraftverken och tycker det är en bild av ett fungerande Sverige. Så snygga byggen. Så god ingenjörskonst. Vi kan leva med det. Sol, vatten, vind. Och så gör vi aldrig något mer Fukushima, och aldrig tretusen år av kärnkraftavfall på denna jord.

Foto Gerd Ulander

Ekorrholken

Med ens har man för mycket på sig igen. Jättevarm tröja med jättetjock polo under kappan. Men vädret står stilla på 13 grader. Det är inte vinter. Och ingen vind.
Går vid de vanliga uddarna och fröjdas lugnt. Det sista av glänsande löv på träden, det mesta av löv glatta på marken. Dis och dimma. Ljusa vatten.

Pausar på en bänk. Ekorren hoppar förbi framför fötterna med ett fynd i munnen. Hinner inte se vad det är. Medan jag tänker på absolut Allt Viktigt hinner korren ännu en runda. Springer förbi igen med något otydbart i munnen. I riktning mot hög al med stor holk. Aha, tänker jag. Smart ekorre. Penthouse.

Den klättrar på baksidan av stammen och upp över holkens tak och glider in genom hålet med munnen full. Så där elegant är inte jag. Särskilt inte som samlare betraktat. Men ekorren, berömd symbol för om-sig-och-kring-sig, har fixat för vintern. Finns förstås ett lager därinne nu, med nötter och frön och särskilt lämpliga blad till salladen. Medan jag tänker på språk och komposition och att hålla mig borta från onödig inblandning med allt vad om-sig-och-kring-sig heter. Medan jag inhöstar väsentligheter. Tycker förstås ekorren också att den gör.

Undrar vad slags stor fågel holken egentligen var avsedd för? Fenix. Eldfågeln.

Eller den här? Dürer, uggla, 1508.

Blommor blåst åskmoln

Mera blommor, jag kan bara inte låta bli: Plockade nio sibiriska vallmo häromkvällen i det långa ljuset. De växte vid en gammal nedlagd brädgård, stals alltså inte från någon. En gammal nedlagd brädgård är annars en miljö som väcker allt möjligt. Men inte rädsla. Bara en lite skum stämning. Vilka var här? Vad gjorde de? Varför tog det slut? Intill brädgården en tjärn stilla bligande som ett koöga.

I cykelkorgen: Vallmoblom, det sprödaste av allt; med en stängel tunnare än en hårnål, och så de skiraste kronbladen. De står och dansar i mitt köksfönster. Liksom de dansar på den sibiriska tundran.
Utflykt till norra sidan av sjön. De långa istidsskulpterade holmarna, med ömsam ljus sand, svart sten och gula sansdstenstoner. Hittade en Gabbro igen. Min totem-sten. Det fattar väl alla att den är döpt efter mig? Nu tog jag för ovanlighetens skull med mig en klump som såg ut som lava, full med hål, men grön som ärgad koppar. Ligger i köksfönstret. Där räven gick förbi i den eviga dagen klockan ett.

Ute i skogen strök en doft av vilt omkring och varslade om nåt; järv? Jag vet hur räv luktar, men det här var något annat. "Ett sista tror jag på, det vilda" sa Ekelöf. Jag tycker det är en dum devis av en av Sveriges mer kultiverade herrar. Men det är väl så man kompenserar. Annars behöver man inte tro på det vilda. Det är där ändå. Vad man behöver tro på kan vi ta en annan dag. Men jag tycker Gustav Fridolin sa en hel del bra saker i Almedalen. Som jag tittade på bara för att det regnade och blåste.

Dagen mörknade i morse och blev till åskmoln. Regn. Regnbåge. Nu sol över blomsterslänterna och bakom det illande gröna, det blåsvarta molnet. Och så var jag över till Anne-Marie och tittade till det nya fölet. Det är en vecka gammalt, och stoet vakar så att man knappt får röra det. Ni vet hur föl ser ut, så nog om det. Det här är vitt och ljusbrunt. Islandstyp. Man gillar.

Det man däremot inte gillar är reprisen av Skärgårdsdoktorn. Den saknar verkligen varje uns av vildhet. Velour rätt igenom. Alltå: Hur gammal får en serie bli? Kan inte någon vara snäll och klippa om? Allt långsamt är inte Tarkovskij. Ju. Men de långa långsamma stränderna här, och bergens linjer, och de klara vattnen; de kunde passat i en av hans filmer: Spegeln, Solaris. Ljuset. En nedlagd brädgård. Ufostenar.

Bild hämtad från Naturhistoriska Riksmuseets hemsida.

Tjärblomst och kokkaffe

Till min glädje märker jag att det går att skriva här uppe också. Skriva och skriva, jag scrollar manus, hittar rätt och hittar fel. Drömmer om natten drömmar som ska korrigera mina felval, hämta in min musik.
Lämnade laptopen hemma, av praktiska skäl. Lånar nu ett kontor på höga kullen vid blanka vattnet mellan de sex fjällen. Så ni ser mig sitta här, med endast en mygga i nacken. Medan vissa grillar i byn, andra är ute på sjön, några nattar barnbarn, och en fjärde sitter som jag, klistrad vid en målarduk eller en dator.
Alltså behövde jag inte till varje pris mitt lilla skrivbord anno sent sjuttonhundra och min vägg med bilder som talar om hemligheter och mina hörlurar och min ergonomiska stol.

Vackert så!
Mera vackert, kanske ännu vackrare: Blekt violrosa Valeriana, blandat med allt ymnigare midsommarblomster, rödklöver som skiftar mellan rosa och en eldigare röd. Krapplack utspädd med terpentin? Yess!
Därtill rölleka, hundloka, gulplister och vitplister, smörblomma, tjärblomst, kommer så stormhatt och slocknar nu den sista kabbelekan. Allt liksom i crescendo marveilloso!

Rabatten på kullen doftar av stora tuvor med små rosa nejlikor. Vallmon sprider sig hej vilt. Aklejorna öppnar sig. Bergen lugna, vädret bra. Och så dricker jag kokkaffe. Tog fel i affären. Men det går hur bra som helst när man lärt sig besväret. Insikt: Att hela den stora designade pluttifierade sensationella och logofierade kaffebranschen hittade på det där med bryggkaffe. Som inledning till den stora eran av konsumistisk personlighetskult. Så nu vet ni - det började med bryggkaffe och slutar väl någonstans med kaffelatte plus årgångsmani. Kokar man kaffet är det drygare. Lika gott? Det bryr jag mig nu inte om. Jag har tunnbröd med brun kant. Årgång.

Och de här, va de nu heter: Den som vet svaret får en guldstjärna.

I´m going, I´m gone

My heart is in the highlands.

Jakt i renlandet

Det finns två Norrland. Å ena sidan det upphöjt vackra, med blå höjder och sidenlena himlar. Uppe på Stekenjokk-vägen där Gaustafallet brusar och där högplatån veckar sig milsvitt i höstfärgerna karmosinrött och guldgult tror man sig vara fri och obunden som någon av de mötande renarna.

Men nere i skogen är det hemligt och trolskt. Granarna mörknar nu i september, då solen går ner klockan åtta. Stenar och flyttblock börjar likna oformliga djur. Där jag går i ett jägarhygge blir också jaktstugorna till mörka okända djur. De molar av gammalt blod under plåttaken. Det har passerat mycket kött här i slakthusen. Inte så värst romantiskt, men kraftiga stekar för västerbottningarnas självhushåll.

Även nere i skogen brusar en liten skummande fors. Näcken kunde sitta och spela där. Jag ser fascinerat på vattnets virvlar och fall. Ingenting rör sig omkring mig. Inte en kvist knäcks. Jägare och djur är någon annanstans. Ändå får jag den där underliga känslan av att någon ser på mig. Kanske är det själva urtidens urskog som bevakar mig med ett spanaröga. Men nej - trolleriet övergår till Kerstin-Ekman-land och man minns händelser vid vatten som varken var vackra eller fina.

Nyss var här fullt med ripjägare. Det sägs att ripjakten gick bra; inga skadade, inga skjutgalna överdrifter. Men varken Jägarförbundet, ortsborna eller sametinget tycker det är okej med de nya direktiven om att släppa ripjakten fri; att tillåta utländska jägare att bedriva jakt utan guide, ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Jakttrycket blir för hårt. Och skräckexempel har förekommit; ett gäng norska maratonskyttar som på en enda dag sköt och hängde 269 ripor på tork mellan fjällbjörkarna. Just for the sake of it. Ovana jägare som skjuter svan istället för ripa, och andra som villar bort sig i markerna till höga kostnader för helikopterbevakningen. Med tanke på svensk jaktlagstiftning och krav på jägarexamen, behövs det en guide för leksaks-skyttarna.

Nere i Stockholms norra skärgård, där jag bott sen barnsben om somrarna, klagar alla på att fågellivet reducerats. Ejdrarna är färre och skrattmåsar såg jag inga i somras. Inte vet jag vad det beror på.
Men di små riporna då, som brukade kryssa framför mig när jag åkte skidor på Marsfjället. Hur går det för dem i upplevelseturismens tidevarv?
Och älgarna, hur går det för dem?
Det sägs att det är menligt för älgarnas genpool, om de tyngsta tolvtaggarna skjuts bort. Men det är väl sådana bjässar som är meningen med jakten, för turistande herrar som söker troféer, här och i Afrika.

Jag kollar på Västerbottenkurirens vargkarta, och ser att en varg försedd med radiosändare passerat i Vilhelminatrakten.
Två björnar skjutna i Norrbotten. Återstår fyrtiotre lovliga. Det ska fan vara björn.

(Från Lappland 2007)