Det finns två Norrland. Å ena sidan det upphöjt vackra, med blå höjder och sidenlena himlar. Uppe på Stekenjokk-vägen där Gaustafallet brusar och där högplatån veckar sig milsvitt i höstfärgerna karmosinrött och guldgult tror man sig vara fri och obunden som någon av de mötande renarna.
Men nere i skogen är det hemligt och trolskt. Granarna mörknar nu i september, då solen går ner klockan åtta. Stenar och flyttblock börjar likna oformliga djur. Där jag går i ett jägarhygge blir också jaktstugorna till mörka okända djur. De molar av gammalt blod under plåttaken. Det har passerat mycket kött här i slakthusen. Inte så värst romantiskt, men kraftiga stekar för västerbottningarnas självhushåll.
Även nere i skogen brusar en liten skummande fors. Näcken kunde sitta och spela där. Jag ser fascinerat på vattnets virvlar och fall. Ingenting rör sig omkring mig. Inte en kvist knäcks. Jägare och djur är någon annanstans. Ändå får jag den där underliga känslan av att någon ser på mig. Kanske är det själva urtidens urskog som bevakar mig med ett spanaröga. Men nej - trolleriet övergår till Kerstin-Ekman-land och man minns händelser vid vatten som varken var vackra eller fina.
Nyss var här fullt med ripjägare. Det sägs att ripjakten gick bra; inga skadade, inga skjutgalna överdrifter. Men varken Jägarförbundet, ortsborna eller sametinget tycker det är okej med de nya direktiven om att släppa ripjakten fri; att tillåta utländska jägare att bedriva jakt utan guide, ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Jakttrycket blir för hårt. Och skräckexempel har förekommit; ett gäng norska maratonskyttar som på en enda dag sköt och hängde 269 ripor på tork mellan fjällbjörkarna. Just for the sake of it. Ovana jägare som skjuter svan istället för ripa, och andra som villar bort sig i markerna till höga kostnader för helikopterbevakningen. Med tanke på svensk jaktlagstiftning och krav på jägarexamen, behövs det en guide för leksaks-skyttarna.
Nere i Stockholms norra skärgård, där jag bott sen barnsben om somrarna, klagar alla på att fågellivet reducerats. Ejdrarna är färre och skrattmåsar såg jag inga i somras. Inte vet jag vad det beror på.
Men di små riporna då, som brukade kryssa framför mig när jag åkte skidor på Marsfjället. Hur går det för dem i upplevelseturismens tidevarv?
Och älgarna, hur går det för dem?
Det sägs att det är menligt för älgarnas genpool, om de tyngsta tolvtaggarna skjuts bort. Men det är väl sådana bjässar som är meningen med jakten, för turistande herrar som söker troféer, här och i Afrika.
Jag kollar på Västerbottenkurirens vargkarta, och ser att en varg försedd med radiosändare passerat i Vilhelminatrakten.
Två björnar skjutna i Norrbotten. Återstår fyrtiotre lovliga. Det ska fan vara björn.
(Från Lappland 2007)
Något positivt från mellersta skärgården har jag att meddela, och det är att havsörnen är på starkt intåg. Kanske du visste? Tydligen på grund av den förhatliga skarven. Deras ägg är både näringsrika och relativt enkla för en havsörn att komma åt, nämligen. Vi har sedan ett par år privilegiet att ha ett häckande par på andra sidan vår vik och att se dem komma flygande med sina tunga vingslag är verkligen mäktigt.
SvaraRaderaDock, tyvärr, har jag samma känsla som dina grannar; generellt är fågellivet starkt reducerat. Färre måsar och trutar, färre ejdrar, gräsänder, skrakar, sothöns, dopingar, svanar och tom. färre kanadagäss.
Jo, Gunnar, jag har hört det, och även sett örn där nere för första gången i mitt liv, nedanför Lappland. Två bjässar som cirklade högt högt ovan mig i stilla suveräna cirklar. Jag var flabbergasted. (kolla engelsk ordbok, det finns inget lika bra ord på svenska).
SvaraRaderaHäckande örnar: det är trumf!
Nu kom jag ihåg en orsak, bland många: flyktade minkar som översållar landets havsstränder: Rovar fågelägg.
Minkjakt borde ha högsäsong, och riporna få vara ifred.
Ja,jo, mink är såklart en orsak. Men mink har varit ett problem under lång tid. Skulle vara om antalet minkar ökat riktigt kraftigt under senaste tio åren.
SvaraRaderaSka försöka googla fram fakta om saken; kanske är det bara en felaktig känsla att fågellivet på det stora hela avtar i skärgården?
Haha, och flabbergasted blir nästan ännu bättre på svenska.
Minken har ökat, i takt med minkfarmandet, det är jag rätt säker på.
SvaraRaderaFågellivet vid Stockholms ström är däremot rena makropartyt, alla sorters käbbel! Nej förresten; ejdrar gillar inte partyn. De är skygga aristokrater, faktiskt mycket mer aristokratiska än den gåpåiga svanen kan vara (obs; jag älskar de allihop, tvärs igenom klassgränserna; tex tiggande änder med huvet på sned).