Nu vet jag. Promenaden blev så lätt. Jag fann saker jag inte förväntat mig, hittade bilder ingen bryr sig om. Upptäckte tingen på nytt, at random *). Eller som det heter i nätsammanhang: Stray Junk. Det är vad man får när man inte söker. Saker som inte går att googla på. En gata av ljus över byggarbetsplatsen, kritgrå mark av krossad sten, från miljoner år tillbaka, tågbron av järn målad i limegult. Fläckar av färg, fläckar av materia. Luft utan blockeringar.
Nu vet jag. Det är rytmen som gör det. Att ingenstans behöva stoppa upp för köer av bilar, trängande lastbilar, bussar, hänsynslösa cyklister, barnvagnar i bredd. Att slippa stanna upp och prata och tycka. Det är rytmen som gör det. Lättheten. Att jag rör mig fritt som en hind. Och när den friheten inte finns på grund av trängsel, blir man bara irriterad på stan. Stray Junk blir osynligt, värdelöst.
Något annat, någon annan, klipper hela tiden om filmen. I fel rytm.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _
*) Ordet random; allt oftare använt av yngre människor som föredrar en engelsk synonym till de svenska varianterna ”hipp som happ”, eller ”som det faller sig”.
Bilden ur en av Wim Wenders bästa filmer. Himmel över Berlin. Bruno Ganz som Ängeln.
Bra skrivet. Låter som ett himmelrike. Läste först "stay junk", vilket kanske ligger närmare mig :)
SvaraRaderaps. jag upplever Stockholm ur det perspektivet dagligen. Bortsett från trafiken och trängseln på gatorna. Men söker jag mig undan det så finns det mycket att upptäcka.
SvaraRaderaPeter, va bra.
SvaraRaderaJag tror på walking meditation, eller för att försvenska det: Att gå, se och inte låta sig hindras av kringskurna tankar eller platser.
Inte bara vackert och tänkvärt. Även diskreta humorpärlor där armhålor förbinds med kontinenter. Och minst sagt tänkvärt för den som just är i färd med att störta ut i Ingarö-terräng på orytmisk jakt efter vissa så kallade kontroller. Varje steg av fritt strövande med oväntade upptäckter är för denne tävlande ett störningsmoment, en typisk rytmstörning.
SvaraRaderaHar fått något att fundera på. Kanske bör jag på måfå strosa runt efter kantareller i stället för att lyda någon arrangörs linjalritade bana.
Ja, ja, ja.
SvaraRaderaI James Herriots böcker från landsbygdsveterinärens tillvaro i Yorkshire, berättar han om en lantbrukare som tvingats till London under kriget. Det var förfärligt, där kunde man inte gå ordentligt, man fick ta "short steps and long steps, short steps and long steps".
Jag älskar också sådana promenader som jag ofta tar på söndagskvällarna. När jag inte måste packa...
Har aldrig låtit mig hindras på mina promenader. Det är ju själva iden med att gå..
SvaraRaderaAnna,
SvaraRaderaja just det, så blir det ju i bilsamhället. Jag såg några filmer från Vasagatan före bilismen: det var en enda röra av folk som gick hur som helst, hästskjutsar, kärror, och det såg faktiskt precis lika rörigt ut, trots frånvaron av bilar. Så att; man får hitta sina bästa karavanvägar...
Skulle vara kul att gå Portos strandpromenad någon gång.
Peter, själva idén med att gå, som även Kierkegaard sa, är att det botar allt. Och att - tror jag själv - det är just rytmen i gången som är så bra. Urgammalt, som stäpperna vi en gång kom ifrån.
Man kan förstås springa också,som Sverker ovan. Men det är han det ;)
Sverker, vad du bör och inte bör vet du förstås bara själv. Men visst kan man byta spår ibland...
SvaraRaderadet brukar kunna ge nåt, Annat, som man säger.
Gabrielle, du är välkommen. Verkligen, jag menar det. Vi har både berg och hav och ruckel och tusentals års historia. Gästrum också. Det går inte att flyga direkt från Sverige, men man kan ta tåget hit från Lissabon.
SvaraRaderaTack bästa Anna, för din gästvänlighet. Jag brukar sällan "missbruka" ett sånt förtroende. Men jag hoppas - lika uppriktigt - att vi ses någon gång i Porto. Vi får se vad det här året bringar...
SvaraRadera