Det kommer mig att tänka på Tony Judt, som jag nu läser igen. Han är fenomenal på att beskriva historiens gång via enkla, vardagliga iakttagelser. Platsers förvandling, skolpolitik, bussars rutter genom en stad, färjors betydelse, politikers moral.
Om vår politiska besvikelse skriver han:
"We have substituted endless commerce for public purpose, and expect no higher aspirations from our leaders. Sixty years after Churchill could offer only "blood, sweat and tears", our very own war president (...) could think of nothing more to ask of us in the wake of September 11, 2001, than to continue shopping. This impoverished view of the community - the 'togetherness' of consumption - is all we deserve from those who now govern us. If we want better rulers, we must learn to ask more from them and less for ourselves".
Om Eccos förvandling från dansk märkesvara till globaliserade järnfötter skulle nog Judt kunna skriva en bra dystopisk rad. I stället skriver han om bussar och tåg på ett sätt som är igenkännligt: Ingenstans blir det moderna projektet tydligare än på de stora järnvägsstationerna, förklarar han.
"Paris's Gare del´Est or Milano Centrale, no less than Zurich's Hauptbanhof and Budapest's Keleti Pályaudvar, stands as monuments to nineteenth-century townplanning and functional architecture (....) railway stations are the very best of modern life, which is why they last so long, and still perform so well the tasks for which they were first designed".
Vidare: Hur samhällets klasser blev övertydliga i skillnaden mellan första och andra och tredje-klass-kupéer, medan det växande välfärdssamhället utjämnade skillnaderna och gjorde andra-klasskupéerna till nog så bekvämliga rum. Hur välfärdsprojektet skapade en miljö för alla, i decennier innan det ekonomistiska regerandet sålde ut tåg-buss-och-tunnelbane-linjer, och annan statligt ägd trygghet: Transfereringar till en kostnad av 160 miljarder, från skattebetalare till privata aktieägare.
Samtidigt uttrycker Judt sin personliga kärlek till tåg, färjor och bussar. Som liten grabb tog han ofta en rutt med the The Green Line genom hela London och tillbaka: "...riding the line from one end to the other just for the sheer pleasure of seeing woods, hills, and fields emerge at each end of my native metropolis".
Men, nota bene: "Todays Green Line buses are but a shadow of their predecessors. They are owned and run by Arriva, the worst of the private companies now responsible for providing train and bus services to British commuters, at exorbitant prices." (Exorbitant = skyhöga).
Bussens och tågets och båttrafikens betydelse, enligt Judt, är en fråga både om kultur och service. Både pålitlig transport och stabilt socialt nöje. När de fungerar som de ska. Och inte - som färjorna över engelska kanalen - där man stänger av övre däck för att hindra passagerare att promenera med utsikt över vattnet. White Cliffs of Dover får ingen längre upptäcka på långt håll. I stället ska de tvingas till konstant shopping på överfarten.
(Det där övre däcket har jag annars alltid valt; utan tanke på sprit och parfym).
Vad mera? Vänner har varit här och vi har druckit kaffe som sig bör. Med sig hade de barn och barnbarn. Ett av barnbarnen låg i sin mammas mage den gången vi firade min jämna årsfest, en varm augustikväll i Stockholm. Många år sen nu. Det är fint med kontinuitet. Andras ungar går också bra.
Tranorna skriker på myren långt borta på andra sidan sjön. De tar ett djupt andetag och stöter sen ur sig: Jag är, jag är. Syrenerna blommar. Rallarrosen har just börjat och stormhatten är på g. Jag arbetar med regnet smattrande mot taket. I sällskap med en påflugen/arbetande fluga som jag aldrig lyckas ta kål på. Jag är, jag är, surrar den djäveln.
_ _ _ _ _ _ _ _
Referenser: Tony Judt: The Memory Chalet, 2010.
Illa far landet, Karnevals förlag 2012.
Jag avundas dig myren, kanske inte kängorna och myggen. Men ljuset, lukterna från myren, hjortronen... Hoppas på att få läsa Tony Judt någon gång, men det får bli efter avhandlingen.
SvaraRaderaKängorna ska jag slå i huvet på tillverkarn (om det låter sig göras med hjälp av KO).
SvaraRaderaLjuset och dofterna ska med mig hela livet. Och myggbett har aldrig besvärat mig. Konstigt nog. Jag är ju eljest en sensitiva.
Tony Judt vill jag också läsa mer av.
Ps. mina Meindl är jag väldigt nöjd med. Men de kostade en hacka, 2500 för en 6-7 år sedan. Har aldrig ångrat det.
SvaraRaderaJag har alltid köpt Merell´s på senare år. De har jag varit nöjd med. Fransk stil med funktion. Hittade inga i hasten.
SvaraRaderaMärkligt att Judt skriver om "the togetherness of consumption" när hela den socialpsykologiska klyschan (masskjutningar i USA, internettrollen, onlinesex, osv) går ut på "the radical solitude of consumerism"... Undrar var han fick det samfundska ifrån...?
SvaraRaderaDet enda jag kan svara på det just nu är att ´togetherness´har ironiska citattecken.
SvaraRadera"Den ensamma massan" är väl annars ett "etablerat" faktum...
Åh, rallarros - den enda blomman jag kan tre namn på tänker jag: rallarros, mjölke och epilobium. Fast sen googlar jag och ser att det kanske inte är riktigt rätt ändå, dvs epilobium är tydligen beteckningen på s.k. dunörtsväxter till vilken rallarrosen hör. Wikipedia skriver: "Mjölke, mjölkört eller rallarros (Chamerion angustifolium) är en flerårig ört i familjen dunörtsväxter". Och vidare "I Sverige finns tre släkten vildväxande, dunörtssläktet (Epilobium), nattljussläktet (Oenothera) och häxörtssläktet (Circaea)." Det där börjar nästan bli lika intressant som mina arga tärnor och spörsmålet om dom är fisk- eller silvertärnor.
SvaraRaderaNattljussläktet tycker jag är fint - nattljus låter så vackert. Och häxörtssläktet kände jag mig klart besläktad med igår när jag var mest arg hela dan. Att man kan bli arg på skor som är som järnfötter har jag också verkligen stor förståelse för.
Tony Judt har jag fortfarande inte läst. "The togetherness of consumption" är inte nån togetherness som jag känner att jag är med i och har ingen längtan dit heller. Men för många är det kanske ett sätt att klara av det här livet på nåt sätt.
Det låter i alla fall som om du har det bra däruppe. Tranornas skrik hade jag velat höra. Tror aldrig jag gjort det. Det blir ju mer måsar och tärnor för mig, fast inte just nu.
Ja du, har för mig att de också kallade den mjölktistel, i Roslagen när jag var barn.
RaderaHär finns också en bleklila sak som jag absolut inte kan namnet på, som blommar ståtligt och rakt i backarna tillsammans med rallarrosen. Kanske du vet? Det är ingen sort som jag sett i mellansverige.
Sen finns ju alla de rara liven med förnamnet fjäll - glimmen, binkan, kåpan - räven
och ugglan, höll jag på att säga. Och många fler. Mer om det en annan dag känner jag.
Och så fär man väl som vist folk säger ta det onda med det goda, Tranor å ena sidan, järnskor å den andra (jag har övergått till sandaler förresten). So long!
Och - absolut oemotståndliga - ullig fjällarv.
SvaraRaderaMjölke (Epilobium angustifolium L.) har många namn:
SvaraRaderabrudfackla, duntrav, kropp, mjölkört, praktduna, rallarros, rävrumpa, rävsvans, skogsbloss.
Mjölkört och rallarros är de jag själv mest använder.
/ Agneta
Junivädret i Kalixområdet, som alla förfasat sig över i år (regn varje dag), gjorde att en del växter blev rejält försenade. Det gällde framför allt blåklockor, mjölkört och älggräs.
SvaraRaderaFörresten, jag hade en konversation med en trana en gång.
;-)
Fortsätt att njuta av den vackra naturen däruppe, Gabi.
Och så önskar jag dig fint väder också!
/Malou
Här är strålande, men liknar en klar tidig septemberdag hemma. Natten kall. Rallarrosen kämpar på, men är en tredjedel av vad den brukar vara.
SvaraRaderaBerätta gärna om tranan en annan gång, Malou. Jag satt på en strand i skärgården en sen kväll, och en trana kom flygande rakt emot mig, gjorde en tvär gir. Det är enda gången jag sett någon där nere. Märkligt.
Agneta. Tack för encyklopediska kunskaper. Jag har för mig att rävrumpa var en annan växt i vår barndom: Den växer med fina gröna borst utmed vägrenar: minns inte just nu vad den heter, mer än att man kan koka te på den (för urinvägarna).
Kanske menar du mjölonris? Det lär vara en dundermedicin som hjälper när inget annat gör det.
RaderaNä, det är inte den jag menar. Vi får tänka ett tag till.
RaderaDen jag avser ser ut som en yvig flaskborste.
Nu minns jag vad den heter: Åkerfräken.
SvaraRaderaEtt inhopp från sidan, apropå Judts förtjusning i järnvägsstationer: Har du noterat att Stockholms Central håller på att förvandlas till en shoppinggalleria? Deprimerande är bara förnamnet.
SvaraRaderaStockholms central är en snygging. Och vi vet vad "ansiktslyftningar" betyder numera. Om inte kan man lösa mer hos Rävjägarn.
SvaraRaderaVärsta för mig de senaste gångerna jag åkt tåg därifrån är att det blivit ett större mysterium hur man tar sig från Vasagatan till perrongerna med norrgående tåg. Och då hade jag ändå en väldigt intelligent följeslagare till tåget.