Strålande dag - och en liten smula otålighet. Det är för kort tid kvar här för allt jag vill göra. Kan ni känna igen det? Att man kan vara i lika stort behov av att uppsöka vissa platser, som att uppsöka vissa människor. Ibland mer. Jag måste upp till fjället och till högplatån på gränsen till Norge, och till ån där den forsar som vackrast och till Fiskonfallet och helst en kajakdag på den stora sjön. Samt måla en nattbild. Vill jag göra.
Gerd och jag har ätit middag och haft tjejsamtal. Vi hade kul. Sjöng av en slump ett par sånger ur folkskolans sångbok tillsammans. Därefter en cykeltur hem i natten under månens halva.
Idag en soltur till det lilla fallet mellan sjöarna. Vägen nu nästan tom på Caravaner. Spegelblanka vatten. Jag återvände till en strand jag håller av. Varje strand här är olika; en del med finkornig sand, en del med rundbumlingar, och så den här med Standing Stones. De stora flyttblocken ligger väl placerade utåt sjön, som i en japansk trädgård. Helt enkelt ursnyggt. Stor fyrkantig sten längst ut, stenar i avtrappande storlek därefter. Bättre än någon installation jag sett. Och mellan stenarna sand. I det klara vattnet små refflor i sanden, varje reffla full av gnistrande små prickar. Glimmer. Som att sätta fötterna bland paljetter.
Glimmer i gnejs. Gnejsen skiktad i lager, som också innehåller kvarts. Det lyser ljust i det mörkgrå. Skiffreringen i bergarten innebär också att många stenar står. De har på något geologiskt vis välts uppåt i den stora iskarnevalen, och lagt sig som limpskivor i rader efter varandra. Fast vackrare. Några är stora som halva jag, andra är som skärbrädor man kan rycka loss ur sanden och ta med sig hem. Men de står bäst där de står. Som så mycket annat.
Jag tar mig tillbaka genom maratonlika balanseringar på och mellan stenar. Det är sånt jag bara måste klara för min egen överlevnadskurs. Steg 1: Vildmarksutflykt utan flytväst, cykelhjälm, kängor, myggspray eller fjällrävsjacka. Gick bra. Jag lever. Ikväll var det vått i gräset. Ni vet det där som alltid faller i skärgården, men mer sällan här i det torra lappländska klimatet. Dagg.
Det kommer mer sol. Det kommer mer av mer.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Om någon vill går det att läsa lite vetenskap här: Geologin - Sveriges berggrund.
Samt detta: Gnejserna är rika på mineralerna kvarts
och fältspat. Gnejsen och gnejsgraniten tros ha bildats genom omvandling av äldre graniter i
samband med en bergskedjeveckning för ca 1800 miljoner år sedan. Därefter har
berggrunden utsatts för förkastningsrörelser och vittring vilket orsakat stora vertikala och
horisontella sprickplan i urberget. Sprickplanen framträder i större skala genom de olika
sprickdalarnas varierande riktningar.
Geologisk folkbildning... :-)
SvaraRaderaJavars. Men jag upptäckte att den där geologsitens video var en riktig snabbkörare. Inte särskilt pedagogiskt.
SvaraRaderaMen det är hur som härligt med de stora perspektiven. Ett Sverige knakande av vulkaner. Och sedan - detta stillsamma.
Mer. Inte bli färdig. Oj vad jag känner igen. Men den här månaden får du två fullmånar, kan det hjälpa? (jag är så fascinerad av att det sker nu när jag just lärt mig av en nyfunnen svenskamerikanskbrittisk vän lärt mig att "blue moon" i "once in a blue moon" faktiskt betyder något, betyder just att det är fullmåna två gånger i en kalendermånad.
SvaraRaderaAha: Från geologi till astronomi: Här är vi renässansmänniskor!
SvaraRaderaJa, och det är bra att vilja mycket. Många dagar. Lite mer än man hinner. Jag har också dagar - när månen är i nedan? - då jag tar det hela med ro.
Det blir mer - är i grunden en optimistisk inställning. Medan däremot somliga hävdar att pessimismen är en realism. Jag pendlar. Just nu tror jag på att allt går. Fastän långsamt.