Demonregissören som evig gymnasist
Om man ska säga något gott om Alexander Ahndorils roman Regissören (Bonniers) är det att den ständigt försvarar barnet, här en liten pojke vid namn Ingmar som sitter vid vägkanten och gråter, ignorerad av sin hårda pappa. Ahndoril skriver: »Försiktigt borde fadern ha lyft upp sonen från vägen och satt sig i diket. Han hade inte behövt tala, inte vagga. Om han bara hade suttit i skogskanten med sin yngste son i famnen.«
Värme och god karakteristik finns i skisserna av Gunnar Björnstrand och Ingrid Thulin. Men gestaltningen av Bergman blir efterhand ett litet kultiverat lustmord: Regissören är en krake; fixerad vid det förflutnas bilder, modersbunden, fadersbunden, anorektisk, i konstant behov av stöd från kvinnor – och män – som omger honom. Det senare ger upphov till ett utdraget namndropperi som får en att känna flåset av Europas alla bokförlag i nacken. Allt det där kunde möjligen smält in i berättelsen om den varit mer realistisk. Men den är så uppenbart skriven av en skrivbordsförfattare; som om en pianolärarinna skulle skriva en roman om rallare, eller en arkivarie skriva om boxning. Ahndoril skriver som om han möjligen besökt en filmstudio i två timmar och gjort ett par anteckningar.
Romanen är annars välkonstruerad, med en filminspelning som utgångspunkt för det psykologiska minnesmaskineriet; tillbakablickarna som stör, och förstör, nuet. Men den som vet hur tufft det är att göra film blir inte övertygad av en regissör med så ängsliga motiv, så lite av riktad skaparkraft. En evig gymnasist är inte 230 sidor intressant. Berättelsen stelnar, och varken starkt bildspråk eller psykologiskt raffinemang kan riktigt rädda den.
Det är för många pappdockor i omlopp; de står där med sina snöda dialoger, utsatta för regn, ljus, ljud, och ting, i fina postmoderna slingor. Kulisserna blir då det mest levande, och det är för litet.
(TCO-tidningen, 18.10.2006)
(PS: Andra har gjort det bättre; bl.a. Jörn Donner. Men det finns många. )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar