Resa i fantasin

Med fjällen är det så här; det tar många dar innan de blir riktigt verkliga. Man landar, och går omkring i de extremt vackra vykorten. Se där, en glittrande insjö i motljuset. Se där kommer vattenfallet forsande. Se där den långa kedjan av höjder med snö i groparna. Rensnö, kan man tänka. Sån snö renarna söker upp för att rulla undan myggen. Det är långt dit upp.

Sitter man hemmavid och tittar på bilder däremot, är storheten ögonblickligen närvarande. Just den vägen uppe på Stekenjokk, jo jo. Just den dimman kring Stöken. Jamenvisst. Att se på bilder är som att öppna en magisk dörr, en kikare, som bara visar en bild. Inga störningsmoment, bara rent okulärt njutande.

Men de verkliga fjällen måste man förtjäna. De gör man genom att kliva upp och ner, cykla uppåt myren, vandra utmed de otillgängliga uddarna, stundtals blockerade av flyttblock man måste klättra över. Då har man genom blod och svett och puls börjat vara i fjällen. Slå undan mygg och dricka vatten ur en bäck. Gå uppför tills det knakar i märgpiporna.

Allt i livet är nog så; att det ska förtjänas innan det sitter. På Stureplan förtjänar man sin närvaro genom att operera brösten, botoxa och fylla ut läpparna. När det är gjort får man förtjänsten; att le mot pressfotografen. På andra ställen är det annat som gäller. Dessbättre.

Ja, så nu är jag alltså framme. Fantasin förverkligad. Och jag tänker på min mormor, som var änka efter en konditor, och bara reste utomlands två gånger: En gång med morfar till Paris, och kom hem med ett pytte eiffeltorn. En gång till Holland på sena dar, för att se tulpanerna blomma. Det senare är en helt osannolik resa i mina ögon. Men hon var nöjd. Hon var ofta nöjd. Hörde till den generation som fick ut det mesta av socialdemokratins upprustning av Sverige. Kom från en bruksmiljö. Bodde på Östermalm hela sitt liv. Flyttade som gammal till ett välorganiserat äldreboende, med en fin etta med sovalkov och bad. Samt vävning och porslinsmålning på nedre botten. Det fanns liksom inte mycket att klaga på.

På hennes vägg hängde en stor oljemålning av ett skymningslandskap. Artonhundratalsmässig. Jag vet inte vart den tog vägen. Kanske ingen av de konstbildade ättlingarna brydde sig om den. Men den var förstås den rejäla människans flum-avdelning. Mormor hade en drömskhet i sina mycket vackra ögon. En del människor diskar och lagar mat och går till tvättstugan och pratar med grannarna, samtidigt som de är på väg. Inne i sitt huvud, upp och ner i Eiffeltornet, ut bland tulpanerna, upp till högplatåerna i Anderna. De reser i fantasin - det gjorde mormor. Jag tror hon kunde leva på ett vykort. Eller i ett nötskal.

Inte då som Hamlet: "O God, I could be bounded in a nutshell and count myself a king of infinite space, were it not that I have bad dreams".