onsdag 15 augusti 2012

Anteckningar från norr

Någonting i fjällen påminner om Grekland. Starka dofter, men andra. Kråkris i stället för rosmarin, krypbjörk i stället för salvia. Varma dagar som frigör eteriska oljor. Bergen torra, bergens kammar mot kvällsljuset. Stjärnornas ankomst.

Tranor skriker igen på andra sidan sjön. Nej - det är en trana. Den behöver inget svar.
Själv går jag omkring och lullar i efterdyningarna av utflykter, avslutade med stor träningsvärk.

Hörde ett radioprogram om Thomas Bernhard. Ett halvt, troligen inkorrekt citat, fastnade.
Bernhard: Man säger sanningen och det är som att sticka ut huvudet. Sen drar man det tillbaka igen. (Och ingenting ändrar sig?).
Utan att han hade formulerat det såg jag framför mig göken som tittar ut ur gökuret. Sanningssägarens Ko-ko.
Skickligt att skriva så; antyda bilden, men avstå från bilden.
(Den som har den där meningen på kornet kan höra av sig).

Jag har gått barfota i gräset och fått två bistick, två dagar i rad, på samma ställe under foten. Det bekommer mig inte. Tvärtom; det gläder mig att det finns så många obesprutade bin här uppe. Annat är det i Sörmland och Uppland.
Men jag kom också att tänka på min man. Vi var på skogspromenad och han blev stungen av jordgetingar. Halsen och ansiktet svullnade upp. Vi sprang till bilen. Under körningen kunde jag se hur hans ansikte blev större och större. Han kunde knappt svälja. Väl framme på lasarettet gav de honom en histaminspruta (gissar jag) - och det hela var snabbt överstökat. Det var enda gången jag såg honom rädd. Mannen som segelflög i Alperna, åkte slalom och bröt armen, satte sig upp på första bästa häst, och var ordonnans med hemliga papper i ett riskabelt politiskt läge. Men jordgetingar. Fy Fan!

Förutom tranan gillar jag summertonen från fjällflyget, när det lyfter från vattnet. Ljudet av äventyr.
Sen tystnad.

Men snart kommer väl någon och säger något meningslöst. Vad gör jag då? Förmodligen låter jag munter. Anfall är bästa försvar.

Snart kommer jag själv att säga något meningslöst. Igen. Men inte lika ofta som förr. Det tar ett långt liv att hålla käften. Åtminstone då och då. Norrlänningar är rätt bra på det.


Tranans läten

Ur Sveriges Radios arkiv och websida.

12 kommentarer:

  1. Ja, du frestar mig att säga något meningslöst igen.. nämligen att jag konverserat med en gök också.. ;-)

    Härliga skildringar från dig!

    SvaraRadera
  2. Det är skillnad på verkliga saker, och pladder. En gök är alldeles genomverklig.

    Jag tror vi får ta och göra en katalogaria - vid tillfälle - om alla djur vi "konverserat" med ; )

    SvaraRadera
  3. Haha.. Vad jag ville säga var att jag vid några tillfällen lyckats härma en trana och en gök så väl, att ett slags konversation utspunnit sig mellan oss. Göken har dessutom försökt jaga bort mig från sitt revir.

    Och så minns jag också när jag på en kattutställning i Stockholm härmade min Tusse och förorsakade smått kaos i burarna. Undrar ibland vad jag kan ha sagt.

    Din text får mig nästan att längta tillbaka norrut.
    Ha det gott
    hälsar Malou

    SvaraRadera
  4. Du tror mig väl om jag säger att jag kommunicerat med en Fjäril, typ Apollo. En sådan dag i lanthuset när fjärilens kraft började sina, och mina var uppmärksamma på ett kryp.

    SvaraRadera
  5. Jag tror allt levande kan kommunicera med varandra...

    SvaraRadera
  6. Exakt...undrar vad rengbågen säger just nu ; ) Men det är nog samma gamla vanliga "jag är, jag är".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förstår att naturen talar till dig däruppe.
      Den kanske säger att det har regnat.. ? ;-)

      Radera
  7. Just så.
    Och idag har jag varit på den stora högplatån; vackrast i världen. Om du själv är norr-människa fattar du.

    SvaraRadera
  8. Jag har inte mina rötter i norr, men väl mitt hjärta. Ingenstans kan man tanka energi som där.
    Jag förstår dig, tro mig! Och jag blir så glad när du sätter ord på det.
    Ha det fortsatt fint däruppe.

    SvaraRadera
  9. Grekland, fjällen och klippöar på västkusten - där har jag känt dofter som påminner så mycket om varandra. Jag har däremot aldrig lyckats lista ut vad det är för växter som doftar.

    SvaraRadera
  10. Just! De tre biotoper du nämner har jag också ögonmärkt för vissa likheter,
    men just dofterna...
    Styrsö har ju en fin ros utmed havet,
    och sen är det ju i ljung och vide och sälg, enbusk och allt vad skapats haver i karg mark. Not to mention Rosmarin.

    Dessutom tror jag helt enkelt det kan vara doften av stark sol på mager mark och sten. Vet inte om det går att mäta vetenskapligt - vi får delegera ; ) Medan vi nosar vidare...

    SvaraRadera