En liten pojke på bussen

De står och bökar lite med varandra vid busshållplatsen; en syster och en bror förstår jag.
Hon säger: Du är så aggressiv.
Jag säger: Men det är ju typiskt för rödhåriga, en massa go, och aggressioner.
Pojken lyser upp.
Jag säger: Tänk på Boris Becker, och inser i samma stund att de är för små för att tänka på Boris Becker. Kommer inte på någon bättre. Conan O´Brien? Red hot chili peppers? Nej, fel igen. Och varifrån har jag det där med rödhåriga? Min egen favoritskalle?

Pojken är kanske nio år och har en tjock kalufs som man får lust att virvla runt med handen i, om man var en mormor eller så. Flickan har en lång hästsvans och ser beskedlig ut, så där som vi tolvåriga kvinns ofta gör.
När vi klivit på bussen sätter de sig nära mig. Pojken tränger in både sig och det stora fodralet på sätet bredvid.
Jag frågar: Vad är det för instrument?
Han: Gitarr.
Jag: Å, du spelar gitarr, min favoritmusik. Jag menar Manuel de Falla, Rodrigo, och allt det. Lyssnar jag på minst en gång i veckan.
Pojken nickar ivrigt, men blicken ser lite frånvarande ut.
Jag: Vad är din musik då?
Han: Hårdrock. ACDC och sånt.
Jag: Aha. Inte min grej.

Pojken berättar vilken skola han går i, och att den är bra, och med schyssta lärare. Jag känner till skolan, den har gott renommé och påstås hålla sig med små klasser. Pojken berättar att de är trettio i hans klass.
Jag: Vad vill du bli då?
Han: Arkitekt. Popstjärna. Eller skådespelare.
Jag: Jaha. Ja, då är det ju bara att bestämma sig. Men vad vill du allra helst tror du?
Han: Arkitekt. Eller rockstjärna. Fast skriva verkar också kul.
Jag berättar att jag skriver, och att jag varit kulturjournalist.
Han: Det är också coolt. Journalist kunde jag bli.
Jag: Träffa en massa intressanta människor.
Han: Um, just det. Resa och så.

Det som pågår är förstås hans iver och drömmar. Men samtidigt märker jag något annat. Varje gång han upprepar vad han ska bli syns ingen glädje i ansiktet. Inte ”arkitekt” och en min av glad förväntan. Inte ”skådespelare” och en öppning av jäklar anamma. Inte ”hårdrockare” och en lust i ögonen. Ansiktet är lite uttryckslöst, som om han upprepar för sig själv och mig alla de här fina grejerna han tänkt sig, utan att hans själ är med. Eller om det är någon annan som tänkt allt det här åt honom. Jag vet inte. Familjer med jätteambitioner har man ju sett nog av. Och barn som bär föräldrarnas skruvade curlingtryck på sina små axlar.

När jag trycker på stanna säger han: Du, vi ska gå av på samma ställe. Han tittar till på mig. Det har han inte gjort förut. Det är som om han gärna vill fortsätta samtalet.
Jag: Men jag ska av redan här.
Nu ser jag ett uttryck i det fina ansiktet. En nannosekund av besvikelse. Som om jag faktiskt föreställt en någorlunda schysst mormor.
Han: Okej. Vi ska till ändhållplatsen.
Jag: Lycka till med allt.
Han ser ut som om han fångar en fjäderlätt boll.
Tack!

Barn. Man borde alltid tala mer med dem. Var som helst. Och inte alltid om vad de ska bli. Även om det är ett sätt att börja som man har med sig. Om i ryggmärgen, eller i konversationslexikonet är svårt att säga.