De två gamla på Stekenjokk

Det jag tänker på nu, för att det strök förbi, som minnen gör, det jag tänker på är den varma septemberdagen när Gerd och jag for upp till Stekenjokk: Högplatån på gränsen till Norge som sträcker sig i mil efter mil, utan träd, men med sänkor av sälg och krypbjörk. Och nu var det höst och marken var röd eller rödgul och mossgul. Det var just ingen blåst. De lugna linjerna från fjällen längre bort var täckta av ett soldis och blånade, men det fanns ingen snö på bergen, för sommaren hade varit extremt varm. 

Vi ställde bilen och gick en bit, en stig upp mot renvaktarstugan. Och just där vi steg av, vid kanten av vägen, satt ett gammalt par i varsin utfällbar stol. De var bara där för att sitta där. De hade bra tajming, det var en av de sista varma dagarna där uppe. Så med någon filt för säkerhets skull, satt det samiska paret, och Gerd tog sig en pratstund med dem, för alla känner varann i dessa trakter. Och jag vill minnas de två gamla. Som bara åkt upp för att sitta och se ut över närmstfjället en vindstilla dag i september. Dessa människor. Så långt från plastikoperationer och brutala gym i Stockholm och New York. Så värdigt och lugnt.

Och Gerd och jag gick upp till renvaktarstugan - som inga renvaktare använder längre sägs det. Vi öppnade dörren och såg oss omkring; där var skitigt och skräpigt och helt utan hänsyn förstört. Det gick inte ihop med det gamla paret nere vid vägen. Vad det går ihop med vet jag inte. Förr stod stugor i fjällen öppna och var och en som gick ut och in lämnade stugan så som de ville finna den. Men även här har brutalegoismen gått fram. Man tar för sig, skitar ner, och går. Så som den ansvarslösa åpna människan gör med hela jorden. 

Vi vände i dörren. Jag sa: Man borde ställa i ordning det. Någon. Bygden. Ja, jag själv. Om jag bara hade bil och tordes bo här uppe. 
Sen satt vi ändå på den gamla trappen en stund i solen. Jag sjöng refrängen ur Wild Mountain Thyme för Gerd. Trots att det är hon som är sångerskan. Hon, med en make som är fena på sax. 
Och när vi kom ner igen från renvaktarstugan hade det gamla paret farit hem. På vägen tillbaka mötte vi fyra renar och saktade in. Man drar ner bilrutorna då, som man gör i naturreservat, utan att känna sig som en främling. Och det var den dagen. En av de vackraste. Sedan natten.

PS: En rätt söt version av Wild Mountain Thyme med Sarah Calderwood finns på You-Tube. Men jag har inte riktigt hittat den rätta.